microkochen

 

Inatt och igår natt har jag haft sjuka mardrömmar. Den som jag drömde inatt var den viktigaste för hela kontentan av drömmen var... underlig...

Jag drömde att jag blev bortgift till en 50 åring äcklig man. Jag led och vi skulle flytta, och allt jag kunde tänka på var hur jag skulle kunna ta mig till Bastian.
Jag fick honom iallafall att inte flytta jättelångt bort, genom att skylla på sängarna. Har för mig att jag inte var hans enda hurstru. Det största som jag mindes var att jag låg i sängen och att han försökte kyssa mig. Jag har tröja, trosor och täcket på mig och låg alldeles spänd. Det end jag kunde tänka på var att jag inte kunde göra så mot Bastian. Så sa mannen: Sluta vara så spänd. På ett väldigt hotfullt sätt, så jag orkade inte kämpa och gav upp.

Mina planer på at rymma krossades och jag insåg tillslut att enda sättet för mig att komma ifrån honom, var att vänta två år tills jag blev 18 och kunde begära skilsmässa. Då blev jag återigen förtvlivad, och förstod att jag skulle förlora Bastian, eftersom han troligtvis inte skulle vänta i två år.

Så det sjukaste med drömmen var att jag hela tiden bara tänkte på allt för Bastians skull, jag brydde mig inte om mig själv.

Det måste vara kärlek.

Okej jag ljög, dte var inte så där jätte kul. Vi hade samma instruktör som jag hade i mopedtoerin. Han gör det helt klart bättre än vad 3 timmar och 45 minuter hade kunnat vara.
Men serisöt, vad är det för påhitt egentligen? Det gör mig ledsen katt </3 Betalade dem 700 kronor för att de skulle berätta saker som jag och min pappa redan visste.
Så jag spenderade min tid med att analysera människor! Riktigt kul. Med andra ord gjorde jag en hel familj till mördare och en till tjockisar och sen var jag klar.

I övrigt idag har jag varit hemma hos Bastian i Tälje och umgåtts med hans söta mamma Mia. Vi satt och pratade på deras balkong i säkert två timmar och sen gick vi ner på stan och åt glass, trevligt såklart! Läste även klart min bok, den gjorde mig också ledsen (som ännu en sak idag) fast på ett bättre sätt kan man väl säga.

Det sista jag kan säga om dagen var att jag drömde en mardröm imorse, om att Bastian dog. Jag sprang runt och försökte övertala alla att det inte stämde, och jag vaknade med puffiga ögon så jag har troligtvis gråtit! Har ni någonsin drömt en sån dröm?

Tack för mig iallafall, kul att några läser iallfall^^
Puss och kram!

Det är för varmt just nu. Sitter med tröjan uppknuten och shortsen uppdragna och jag smälter fortfarande! Vem är på att lägga in lite pengar på en liten igloo kanske?
Iofs kanske man skulle åka och bada men nej, det är så få som är hemma nu, varför är inte min jessica här nu? När hon är här, ska vi iallafall göra stockholm osäkert igen, kanske göra en räd på Teknikmagasinet eller råna stället som jag jobbar på, det skulle vara rätt skoj!

Och när jag ändå är inne på det, så behöver jag faktiskt en barnvakt till henne... Någon billig snäll kille kanske?


Jessica och Sarah inför halloween


Den vänstra på bilden är alltså dne unga damen som behöver vaktas! Man kan aldrig släppa lös henne själv, då lär man väl hitta en massa pojkar drogade med våltäktsdrogen, och Ica affärer länsade på ketchup!


Det var väl allt för nu, därför säger jag hejdå med samma fras som jag gör i butiken:
Ha en trevlig dag, hoppas du inte smälter, hejdå!

Kom just hem från jobbet och seriöst, vad är dte med folk._.

Klockan var 20:05 och jag skulle stänga för kvällen. Tänkte att: "visst, folk är lite småtröga, så jag drar ner 'gardinen'" och så släckte jag, så butiken såg liksom stängd ut.
Ni tror inte då en dum jävla ko, KRYPER under gardinen, kollar dumt på mig och frågar om vi har stängt. Jag bara tittade på henne och svarade ja, och återgick sedan till att räkna kassan.

Ett annat underbart exempel som fortfarande får mig att börja skratta!
En turkisk kvinna lallade runt i butiken, och plockade på sig tre fulla påsar med godis, klockan var ca 19:45, 15 minuter före stängning alltså.
Hon kommer iallafall fram för at väga det, det vägdes upp till lite mer än 8 kilo, vet ni vad dumkärringen säger då?
- Men jag har bara råd att köpa 3 kilo!

Så, undersökning: Kan du se skillnad mellan tre och 8 kilo?:)

Iallafall så slutade det med att hon fick lämna två av påsarna i butiken som jag blev tvungen att lömna till min stackars kollega dagen efter. Nej <3

Och förresten så har jag kommit in på mitt första handsval! Är så jävla glad nu, tack till alla som hjälpt, och stöttat mig i mitt val och framtida karriärval!

Försöker blogga igen, det har ju gått sådär alla tidigare dagar men det blir ett sista försök nu att återuplliva bloggen!
Fast nu blir det inte mina überlånga inlägg utan nu blir dte lite kortare skit om dagen helt enkelt.

Iallafall så är det en så sjukt stekande hetta idag. Satt ute helt nyduschad i bara handduk och tänkte att det skulle svalka lite. Häftigt att jag lyckadades äga mig själv genom agtt både håret och kroppen torkade på mindre än 10 minuter. Wonderbart *host*

Blir att jobba senare, eller ja, snarare att sitta bakom kassen med huvudet i kylen till glassbaren. Undrar vad chefen skulle säga? Det skulle nog vara värt det ändå, känns som att jag ska smälta just nu.
Till och med kläder känns ganska överflödiga. Ett linne och ett par shorts (välanvändna förörvigt) blev det idag, och det känns ungefär som att jag plockat på mig en overall.
Nu ska jag fortsätta läsa en jättebra bok jag lånat av Bastians mamma Mia - som inte går att säga, tänka eller att skriva utan att man tänker på ABBA - som heter Tusen strålande solar.

Hoppas ni inte smälter!

Nu var det garanterat ett ganska bra tag sen jag bloggade och det senaste inlägget valde jag att radera.

Problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva och att jag är så sällan vid datorn numera, så hur löser jag det här? Ja... Det främjar min skriftliga förmåga att blogga, men å andra sidan kan jag inte spndera mitt liv instängd i ett rum på 6 kvadratmeter.
Det är sånna här dagar som jag gör allt annat än det jag borde. Jag har diverse arbeten jag måste bli klar med, prov jag måste plugga till och hur mycket som helst kvar. Men nej, jag sätter mig vid datorn med mentaliteten av en zombie. Något som skulle kunna förklara om det här inlägget blir någorlunda intelligensbefriat.

Så vad har hänt i livet på senaste. Hmm... Har en underbar pojkvän som även fått idka sambo till mig den senaste veckan, tack och lov för det. när jag ändå är inn epå zombiestilen det här inlägget, kan jag ju tillägga att den kvällen då han var borta den veckan, kan jag fan slå vad om, att det gömde sig zombies överallt.
Spenderade nyår med min Sebastian och min allra bästa Jessica. Det här nyåret led jag inte, men intressant nog, somnade alla tre i min säng klockan 2 på natten, efter en oerhört bra konversation.
Sebastian: Men varför sätter ni på den här filmen för, jag vill ju se dead silence!
Jag: *mumla* men sätt på den då.....
*sebastian ställer sig upp och går för att hämta filmen*
Jessica: Jag ser din pojkvän halvnaken......
*sebastian vänder sig om och slår ut armarna och säger "so"*
Filmen sätts i och sebastian lägger sig i sängen igen. Tidigare på dagen hade han sagt att den inte var läskig.
Sebastian: Varför har ni satt på den här för, den är ju läskig! Jag är rädd...

Och som alla vet, är allt man säger på fyllan, sant. Nästa dag försökte han tappert förneka det uttalandet :)

Apropå nästa var det en riktigt slapp dag. vi gick upp sent och lagade bara mat hela dagen. Eller ja... Jag och Jessica gjorde det. Sebastian verkade jobba emot oss.
Vi gjorde fan hur mycket mat som helst, och det gick från frukost till brunch, till lunch och till sist Brinner.

nu ska vi se här... vad har jag gjort. Juste! Var på ultraljud i fredags hos några otrevliga idioter för att se så att jag inte har bröstcancer. Det är sånna människor som gör att de själva kan missa tidiga fall, bara för att de tror själva när det kan och inte kan vara cancer. Jag blev ju remiterad från vårdcentralen (inte för att de puckona är så grymt intelligenta), så det var ju inte jag som på eget bevåg, bett om en tid.

Oj... det här var ju jobbigt, hur kunde jag skriva så mycket förr!
Nej, nu ska jag se på sex and the city!
Puss och hej, leverkatt
Och apropå katt... ska jag köpa en katt sen, som ska heta Monstermaskinen, någon som kan hjälpa mig att hitta halv norsk skogkatt (eller hel =D=D) till ett vettigt pris?D:

Jag hade hopp om befolkningen igår! Det sjönk... När jag läste artikeln om Big bang- teorin, och att folket faktiskt tror på det. Jag blev nästan depprimerad, har folk ingen känsla för det där med logik?
Självklart h'nde inget  och jag kände faktiskt skammen över Svenska folket. Är inte folk lite väl lättlurade?
Jag menar, hur pålitligt är något som står på Aftonbladet och Expressen? När ska folk förstå att de gör skrämsel artiklar för att få sälja lösnummer!

Hemskt...


Aja, idag hände inte så mycket bortsett från när jag och Ramses åkte till Solna. Jag ville få en chans att tänka så jag åkte dit och satte mig vid några gungor. Inget blev mer klart för mig så jag gick långsamt tillbaka till stationen och satte mig där. Jag satte mig så jag höll koll på vilka som kom upp på perrongen. Jag lekte med Ramses, och valde att inte åka med de pendeltågen som kom, utan att vänta, bara sitta och tänka återigen. Ramses kröp upp innanför min jacka och låg tryckt mot min rygg. Så kröp han upp i min nacka och tittade ut vid min hals. Jag skrattade åt honom och smsade med Piraten. Så tittade jag upp, och såg en jäktande manlig skepnad komma. Jag fick bråttom att titta ner i mobilen igen och lutade huvudet frammåt. Var säker på att mitt ansikte inte syntes så väl och när han passerat så tittade jag efter honom. Han vände sig om och jag slängde mig tillbaka. Han vände sig om igen och tittade på  monitrorna.

Han hade inte sett mig. Vad jag vet. Mitt hjärta dunkade, jag blev illamående och jag fick igång tankarna. Han försvann från perrongen och upp på andra sidan. Jag tänkte och tänkte och efter ett tag började jag le. Jag var fri. Visste nu att det inte var honom ja saknade, utan den tiden som vi delade, då allt var bra. Det är inte Ville som jag vill ha tillbaka, bara någon som jag trivs med lika väl.

För det är något skumt... Jag kan fan inte hitta någon kille som var så... Bra för mig.
Men det löser sig =)

Kanske ska man lägga ut en dejting annons... Bara för att se hur mycket psykade svar man skulle få. Vad sägs om "15 årig flicka från utkanten av emostaden, söker dig med hjärna och mindre psykproblem med för att matcha henne. Muskler och bruna ögon är ett plus."
Vad sägs? Nee... Inte min grej kanske. Jag ska nog fundera lite mer!

Nej nu orkar jag inte blogga mer för idag!
Men om du inte har något att göra, kan jag ju rekommendera dig att läsa http://stinasaventyr.blogspot.com/

Puss och hej alla räkor!

Ja det var fan ett tag sen jag bloggade nu. För att vara exakt... 3 månader och 4 dagar tror jag!

Om man gör en återblick på mina tidigare inlägg, inser jag att jag inte behöver oroa mig för att jag inte har något liv... Jag hade inget då heller, men jag är ändå glad! Eller något sånt =)

Det är svårt att komma på något att skriva ibland, jag vill skriva något av värde, för mig själv. Vad gör det för nytta om jag skriver om de oo så hemska krigen, eller hur hemskt AIDS är! För att vara ärlig, vem bryr sig om vad jag skriver? Vad bryr jag mig om att skriva om något så pissigt uttjatat.
Det är egentligen något jag tröttnat på ganska hårt vad det gäller bloggare. Jag har inget emot de som bloggar, jag har till och med en blogg som jag följer med stort nöje. Det är däremot de som skriver utan känsla, om ytligheter som jag inte tycker om. Den bloggen jag följer, är skriven av en 21 årig tjej med världens största självinsikt, massvis av originalitet (herregud, min stavning blir bara sämre så jag vet inte om det är felstavat) och det bästa: en sån enorm känsla för att skriva.

Jag blev fan lycklig första gången jag läste något hon skrivit! Jag började med att läsa ett inlägg och fortsatte sedan att läsa hennes inlägg, ett efter ett.
Jag log åt henne, ett äkta leende. Originalitet, det är något som världens skulle behöva.
Mer originalitet åt folket! För låt oss vara helt ärliga, påstår inte vi alla att vi är så fruktansvärt unika, så originella? Ta bara ett exempel som jag upplevde i matsalen... Satte mig ner och åt min mat, och så ser jag dem. Två stycken emos i åttan. Jag har inget emot dem, de är snälla och gör inget dumt de två. Men... Är dte inte fruktansvärt unikt att härma alla andra?
Men här är jag stolt nog att kunna säga att jag tagit mig snäppet längre än mina klasskompisar! Jag skulle aldrig säga något om deras stil, det är deras val hur de vill se ut och så vidare. Medan jag vet många som gör en klassisk *host*- attack och ska låta sina åsikter falla, när de  är på bekvämt avstånd av en sisådär, 20 meter. (Jag har god erfarenhet av det)

Och för att återigen byta ämne... Vad är dte med folk att inte våga säga saker rakt till en, om de vågar säga det rakt ut?
Om någon tycker att det nu är coolt, att öppet klanka ner på någon, varför inte våga vara en man och säga det till den, istället för att förlita sig på avståndets bekväma skydd? Antingen säger man det, eller så håller man käften.

Så sverige!

Det här är något som våra 9 stolta miljoner bör jobba på! (om man nu får säga att man är stolt, är man inte lite rasistisk då?)
Gör en god gärning för Sverige och ... Ja, lär dig!
* Lär dig att vara dig själv, du mår aldrig bättre än när du följer DITT spår istället för någon annans
* Respektera varandra! Det går fan inte att säga för många gånger
* Sluta upp med konfrantations-daltandet! Gör det, eller skit i det, inget jävla mitten trams!

Ha det bra alla!

Jag minns förut, när jag jämt och ständigt skrev fel. På datumet menar jag då, jag skriver fortfarande fel. Stavar fel, säger fel och uttrycker mig helt åt helvete. Jag vet inte varför men jag kan sällan hålla mig på en nivå där jag bara får fram det jag vill utan att låta som om jag är efterbliven. Det var en intressant tanke: Dagens mål! Inte vara ett retard.

Numera när jag levt på en diet av Sex and the city har jag börjat sätta mig själv i perspektiv. Hur läskigt det än låter har jag nu insett att jag knappt äter längre. Och det har inte att göra med att jag inte vill, jag är bara för lat eller så känner jag bara inte för det helt enkelt. Jag undrar när det här kommer att vända, när jag blir mig själv igen.
Den känslan jag har nu, gillar jag inte. Jag är alldeles för nöjd. Jag går i hemlighet runt och funderar på vart allt kommer att gå åt helvete.
Well, det här lät ju upplyftande.

En sak som jag kom att tänka på häromdagen, vad spelar roll? Vad är viktigt här i livet. Något som jag kan bli så irriterad på är när folk rynkar näsan åt att man till exempel är intresserad (som jag) av blommor. De flesta tycker att det är förbannat töntigt och inte riktigt något man kan göra. Jag håller inte med. Det sjuka är att jag knappast är den som ska säga något om andras beteende. Tror jag själv att jag kan komma undan att vara en instinktiv bedömande när jag kommer från en familj bestående av detta och endast detta?
Fan... Är jag dömd?
Det låter ju rättvist, jag har inte fått en rättvis bedömning skulle jag vilja påstå. Nåväl, sånt man får ta antar jag.

Idag (andra dagen) har jag varit så väldigt stressad. Två prov imorn och jag kan ingenting. Det känns... Bra, säger vi. Nu när jag äntligen vågat släppa ner garden för min kille dessutom, känner jag mig ännu mer utlämnad och ensam. Det känns som om han ignorerar mig (wtf, han är sjuk och det vet jag) och som att nästa, nästa sms kommer det! "Jag tror inte att det här kommer att funka..."
Men när jag väl tänker efter så... Det känns inte så troligt? Jag hatar mig själv bara för det, varför ska jag ständigt tro det värsta och stressa upp mig själv. Det vore skönt med en funktion som gjorde att jag bara kunde stänga av all hjärnverksamhet.  Va fan... Varför är jag så olycklig?

Kunde inte somna inatt. så plötsligt fick jag attacken. Tårarna bara föll och allt som jag kunde komma på var hemskt i mitt liv tvingades jag att bli konfronterad med. Jag mådde verkligen piss och jag ville inget hellre än att bara ta mig samma och vara duktig. Samtidigt hade jag en lust att bara ringa någon och be den att komma hit, vara med mig och trösta mig.  Det gjorde det dock bara värre.. Jag litar på få och den kretsen förminskas ständigt eftersom jag blir allt mer osäker. Den jag litar mest på bor sju timmar härifrån och jag vill inte störa henne, det känns fel och elakt. Vad i helvete ska jag ta mig till.. Även om jag känner att jag lyckats ta mig ganska mycket samman så finns dte fortfarande saker som rasar varje gång jag tittar på dem.

Fan också... Kom just på att jag har tid på Bupen på fredag. Jag har fått en ny att prata med, som jag för första gången ska ta med min mamma för. Jag är dock skeptisk. Det är en man. Jag hade stora problem med att prata med en kvinna (Annika) men hur fan ska jag då klara av en man? Jag hatar när folk sett mig gråta, det får mig att länna mig svag och utelämnad.
Men nu som jag skriver inser jag en sak.. Är anledningen till att  jag känner mig extra stressad nu med Ville, att han sett mig gråta? Ja för dte har han. Efter att min pappa skrikit på mig när Ville var hos mig kunde jag inte hålla tårarna inne och för första gången på länge grät jag inför någon. Den innan dess tror jag var Hampus... (Bortser från min astmaattack, det var panik)

Nu ska jag gotta mig i sex and the city, hoppas alla haft en bra dag

Fy fan va länge sen det var man skrev! Nu jävlar... nu jävlar ska jag skriva. Jag fick det den där dragningskraften att skriva, det som brukade driva mig förr att skriva varenda dag. Men som med nästan alla mina intressen så bleknade det ganska fort.

Dock... Skumt nog har mitt liv plötsligt tagit en ny vänding på senare tid. En vändning som jag borde känna mig säker i men som jag inte vågar lita på. Det går i tre faser.
1. Jag har funnit delar av mig själv. Jag blir mer och mer nöjd med mig själv, och jag börjar acceptera att det inte alltid går som det ska. Jag har accepterat det faktum att jag hatar att umgås med mycket folk och att ha mycket vänner, därför gör jag så som jag alltid omedvetet gjort, är extremt otrevlig när jag känner att jag börjar bli vän med för många.
2. Jobbet. Skumt nog blev jag erbjuden ett jobb för två veckor sen. Ett ganska välbetalt jobb på Lidingö där jag jobbar för Christian och Ollie. En blomsteraffär. Visserligen vill jag oftast döda Ollie, men det funkar och Isabelle och jag kommer fan överens. Hon går inte över min gräns utan låter mig vara.
3. ..Ja, vad ska ma skriva... Förhållande? Sjukt det låter. Men så är det. Jag är fortfarande väldigt rädd för att lita på honom, men på något skumt sätt, så bekräftar han mig, gör mig glad och jag kan fan slappna av. Det är nog första gången. Och det känns bra.

Wow... Det känns som om livet har börjat om. Jag är lugnare (trots mina finfina magsår och problemen hemma) och jag har för det mesta kontroll.
En nystart, det är kanske just det jag har letat efter. För efter att problem jag haft med min kropp, mitt sinne, mitt liv (!)  så är det fanemig dags nu. Nu ska jag ta tag i saker.
Jag har känt hur saker har glidit mig hur händerna, hur jag handlöst har fallit utan att få hjälp. Har varit ensam, utan att förstå att jag har folk vid min sida. Saker förändras, och nu börjar jag följa med i fändringen, istället för att streta emot.

Jag kommer dock aldrig förändra mig själv. Jag tänker bara... Låta mig själv vara och sen inte bry mig om omvärlden.
Det är något som jag blivit så förbannad på, på senare tid... Alla, ALLA, i min omgivning snackar skit om varandra. Droppen och frustrationen kom när jag hörde min mamma sitta i telefon och snacka skit om min brors tjej, men min syster. De snackade om hur sannerligen hemskt det var att hon inte varit uppklädd i lördags. Jag blev arg och förbannad, men samtidigt ganska illamående. Nu vet jag äntligen varför jag hatar att ta med mig sällskap hem. För dömandet av utseendet, karaktär och personlighet finns inte bara bland vänner, utan det fortskrider till en värre nivå i min familj. Och ingen vet. Jag vill inte att någon ska veta heller, så varför jag lägger ut det på internet kommer att förbi ett mysterium.

Nu har jag äntligen fått skriva, det kändes förbannat bra (om jag nog ändå måste se över det där med svordomar).
Jag tänker dock inte göra några gay löften om att jag ska skriva varje dag, varannan dag bla bla bla. Jag skriver när jag vill, om jag vill och har tid.
Puss och hej allahoppa!

Jag orkar inte skriva efter mitt mönster idag... Idag skriver jag vad jag känner för och skiter i resten.

Igår var ville hemma hos mig. Vi satt nere på mitt rum och jag var så glad! Så uppåt och lycklig. Det är få gånger jag gånger mig så total. Så kom pappa hem. Måste jag skriva mer egentligen?
Han ropade upp mig och började skrika på mig. Jag kände hur det blev för mycket och tårarna började rinna ner för mina kinder. Under tiden jag plockade undan i köket hann gråttecknena försvinna och jag gick ner för att tvätta bort disklukten från händerna. Tittade mig i spegeln och försökte se så normal ut som jag bara kunde. Jag hatar att gråta inför folk, det gör mig så svag, något som jag hatar att visa mig inför folk.

Jag trodde att jag skulle klara det, men just som jag öppnar dörren, kliver in och ser ville, brister allt igen. Jag stängde dörren och satte mig i ett hörn i sängen med en kudde i famnen. Jag satt och önskade att ville bara kunde krama mig och dte var som om han läste mina tankar. Han kröp ner till mitt hörn, drog mig nära och bara höll om mig. Han satt och strök mig över håret, samtidigt som jag låg och grät mot hans axel i säkert tio minuter tills jag kravlade mig upp och la mig vid kuddarna, Drog självklart med mig ville upp och jag har nog aldrig känt mig så trygg och lycklig som då.
Efter att jag skrattat åt en sak på Cops blev det lugnt igen, även fast jag inte kan säga annat än att ville var lugn och trygg hela tiden. Jag är så väldigt tacksam för att han reagerade så väl, och lät mig låta bli att prata om det. Jag behövde det.

Idag hade vi ett oförberett test i NO som det gick ganska halvdant på. Ändå fick jag nästbäst i min klass. Jag berättade det för pappa idag och även fast jag faktiskt fått känna mig duktig och lyckad efter utvecklingssamtalet, raserades det helt nu. Han lät så negativ! Vad jag än gör, blir han negativ. Gör jag det bra säger han inget, men gör jag det dåligt ska jag fan få höra det. Det förstör mig och jag börjar verkligen tröttna.
Jag orkar inte vara så sårbar när det kommer till honom men mor och mina syskon ska konfrontera honom efter min syster födelsedag. Det ska bli så skönt att få honom att förstå hur han förstör mig

Mina syskon vet ju hur jag har det men det finns inte så mycket de kan göra. Mamma vill stötta mig, och hon berättar alltid hur stolt hon är men jag tror henne inte. Eftersom jag aldrig får min pappas bekräftelse är jag fullständigt säker på att mamma inte kan mena allvar.
Min pappa har förstört mig känslomässigt för resten av mitt liv. Jag har svårt att uttrycka känslor för någon, jag är så rädd att personen sen kommer att utnyttja det är så. Jag kan inte lita på folk och jag har otroligt svårt att ta en komplimang.

Wooow... Det här är nog rekord i kortaste inlägg... Men jag är utmattad av ingenting, jag är tröt och mina ögon värker. Nu ska jag slagga. Puss och kram alla!

Well nu har jag inte skrivit på ett par dagar igen. Mycket händer på kort tid och fan, det får bli en liten summering i dagens inlägg.

Kan ju börja med 1/4, för många en dag att spela practical jokes på varandra, för mig; en dag att bli kallad skämtet. Ja, det är faktiskt min födelsedag. Jag har redan antagit att folk som nått åldern av 15, vid det här laget borde sedan länge insett att de inte är de enda som är klyftiga och kallat mig skämtet. Jag svor för mig själv, att den personen som skämtade med mig, skulle jag stycka och lägga i min frys.
På morgonen kom mor och far in och sjöng för mig och jag fiock öppna paket. Jag har aldrig verkligen sovit så himla gott när någon kommit in och sjungit för mig, som iår. Jag blev verkligen chockad men glad.
Fick en massa användbara saker, därbland en ny mobil. Jag blev så glad, det var en likadan so+m jag en vecka tidigare fått en likadan dami av (en falsk)
Fick även en annan överaskning på morgonen. När jag satt och öppnade ett paket så ringde det på min mobil. Jag trodde det var mitt larm så jag tryckte bort det. Så ringde det igen från ett okänt nummer, men jag svarade. "Grattiiiiiiiiiiis" hör man direkt när jag svarar. Jag hade inte den blekaste om vem det var, men jag fattade ju att jag kände personen så jag började prata med den. Det tog inte lång tid förrän jag kände igen den där välbekanta dialekten; Mina lilla boll från Uddevalla hade ringt! Jag blev riktigt glad, fan  vilket bra start på dagen!

Väl i skolan kände jag mig ganska lugn inför vad dagen hade att bjuda på. Folk var inte dryga utan ärliga och det var bara en person som kallade mig skämtet. Det enda som krävdes för att få den att hålla käften, var en hård blick. Jag var nöjd och dagen var riktigt nice. Vår solärare som vi skulle ha 70 minuters lketion med (sista lektionen) var sjuk, så vi slutade riktigt tidigt.
Jag gick hem och knarkade mitt nya spel och sen kom släkten. Eller, iallafall mina syster och Fredriks flickvänn. Jag fick faktiskt en fössledagspresent av henne, tackartackar.
Det var en trevlig kväll och jag fick äntligen den länge önskade tröja av brorsan. Hans 7/8 år gamla tröja som han köpte på en Hypocrisy (stavning som fan)  konsert,m som jag försökt stjäla i säkert två år nu. Blev riktigt glad.


På onsdagen, dagen efter hade vi fem timmars hål. FEM! Det var riktigt nice och först gick vi hem till Lisa. Där tittade vi lite på tv, diskuterade lite men efter en stund blev vi hungriga. Samtliga blev illamående av tanken av att behöva äta skolans äckliga soppa, så! Det bled Skutan. Alla hade ju pengar. Väl uppe på Skutan beställde alla in varsin fläskniosett och vi åt lugnt och det var riktigt trevligt. Det var inte direkt som om vi hade det bråttom.
Vi åt klart och gick sen hem till Lisa och fortsatte där vi lagt av. Det var riktigt trevligt och vid två gick vi tillbaka och hade vår andra och sista lektion för dagen; slöjd. Det var tråkigt och ingen gjorde något, men det var ytterligare en timma till för oss att prata på.
När jag kom hem spelade jag lite och sen gick jag och mor upp på Skutan (igen för min del) för att äta middag. det var hennes födelsedags trots allt.
Efter middagen åkte vi ner till stallet och tog hand om hästen. Eller förlåt mig, jag ska rätta mig själv; Jag satt i fikarummet och smsade och lekte medan mamma och  Sofia tog hand om hästen. Mitt intresse för hästar har sannerligen bleknat även fats jag fortfarande gillar dem.

Dagen efter, Torsdag var dagen lidlig. Det var inte så hemskt och vi fick sluta 1 timma och 20 minuter tidigare från hemkunskapen, riktigt skönt. Efter HKn åkte jag till Solna, till Ville. Han bodde i en lägenhet med sin mamma, styvfar och halvbror. Vi satt och tittade på tv och myste med varandra.
Runt 20:50 ringde mor min och sa att hon tyckte att jag skulle åka hem snart. "Jaja" svarade jag med och runt 21:20 lämnade jag och ville deras lägenhet. När vi gick längs vägen såg jag hur mitt pendeltåg kom och hur jag missade det. "Det kommer nog ett nytt om ett par minuter" svarade ville och vi fortsatte prata. När vi kom fram kollade vi på monitorn och... Nästa skulle inte komma förrän 22:05. Det innebar att jag inte skulle vara hemma förrän 23:00.
Nervöst ringde jag mamma och av någon anledning skulle jag som vanligt ljuga. Jag sa att vi gått tidigare men att pendceln inte kommit och blivit inställd. Hon sa till mig att ta taxi och så blev det.
När jag kom hem fick jag förklara vad som hänt och så. Pappa tyckte att vi skulle kräva teaxipengarna av SL och jag kände direkt hur nervös jag blev. Jag insåg att min lögn skulle kunna spricka men mamma verkade inte så haj på den idén så jag lugnade snabbt ner mig.
Men det är nu jag inser, att jag ljuger vid tillfällen där jag inte ens behöver ljuga. det är ganska störande och jag mår dåligt över det.  
Det blir verkligen något att jobba med iår, att sluta ljuga.

Äntligen blev det fredag. Det var en ganska skön dag och vi gjorde inte så mycket på lektionerna men det var ganska mys. Så blev det idrott och jag var riktigt upprymd, fan det var länge sen jag faktiskt sprungit ordentligt. Vi skulle ha olika kamper. Först en där man skulle springa fram och tillbaka och grejer och sen en varsin utmaning från båda lagen. Vi valde Bandy som utmaning och de andra valde Basket som väntat då de hade både Robin och Loberg på sitt lag.
Vi började  med första kampen och jag tog i med allt jag kunde. Det märktes mot slutet. Plötsligt tog syret slut. Jag satte mig ned på en bänk och försökte återfå andningen men något var fel. det gick inte. Min andning blev tyngre och tyngre och jag började göra ljud när jag andades. Tårarna pressade direkt och jag började gråta. Det rullade tårar längs mina kinder, inte smärtotårar utan instinktiva tårar. Hampus satte sig bredvid mig och jag kramade krampaktigt om hans lår för att känna att jag hade kontrollen kvar i mina händer. Så gjorde han något, som gjorde att jag började andas lugnare. Han la armen om min axel och drog mig nära så jag halvt låt mot hans axel. Jag grät lite mot honom och kände hur jag långsamt började pterfå förmågan att andas. Fanny hjälpte mig med andningen och som tur är hjälpte dte mycket.
Jag var med resten av lektionb, lite halvt. Jag hade inget syra kvar i kroppen så jag höll ständigt på att falla ihop men jag gjorde mitt bästa och direkt efter idrotten gick jag hem, la mig i sängen och vilade resten av dagen.

Dagen efter skulle jag träffa Ville. Jag smsade honom på morgonen och gick sen runt lite. Efter en timma hade jag inte fått svar och nojan satte in. Jag ville verkligen inte att det skulle bli samma sak som med Andreas och jag fick direkt bilder för mig hur han satt och asgarvade åt hur jag kunde tro att han gillade mig. En timma senare hade jag inte fått svar än och jag blev så sjukt stressad. Kort däreefter fick jag dock svar... det visade sig att han hade glömt mobilen hemma när han var tvungen att gå ner till skolan för ett möte. Jag blev direkt lugn och han skulle komma hit. Jag drog på mig kläder men lämnade skjortan av. Så knackade det plötsligt på dörren, när jag inte hade hunnit få på mig skjortan. Jag antog att han skulle plinga på, på dörren därnere men jag hade inte hört det så han hade gått upp. Jag fick rycka tag i skjortan och knäppte den samtidigt som jag hälsade på honom. Jag ångrade mig dock och drog av mig skjortan och bytte till en tröja sitället (intressant intressant)
Vi hade så himla roligt, jag som har svårt att hitta folk att ha så spontant kul med. Vi rullade runt i min säng och vid det laget då han drog, var min säng ett bombnedslag. Det var dock okej, jag hade haft så roligt.
Jag gick för att lämna honom vid bussen och när vi stod vid busshållplatsen kändes det inte mer än naturligt att stå nära honom och krama honom eller att kyssa honom.

Och så idag; Söndag. Planen var faktiskt att jag skulle vara med ville idag igen, men så blev det dock inte. Hans mor drog med honom ut till Bromma och han fick helt enkelt inte åka till segeltorp. Det kändes ju tråkigt och jag saknade honom men jag var glad, han hade en anledning och saknade mig med. Det hände nästan ingenting på dagen och på kvällen satt jag inne och snackade med Jessica. Smsade som vanligt med ville tills jag fick ett sms som gjorde mig nervös. "Jag har sett en död kropp" Jag blev direkt fundersam och det var nu jag insåg att jag brydde mig om honom. Förstod själv at det skulle kunna vara hans tjejkompis som blivit påkörd och jag bad faktiskt till högre makter att dte inte skulle vara så. Jag svarade så och under de kommande minuterna satt jag bara och lyssnade efter de där välbekanta knäppningarna som datorn gav ifrån sig när ett sms var på ingång.

Men än nu, när jag skriver klart det här inlägget har jag inte fått svar, jag får vänta och se.
Aahh... Skönt att få skriva!
Puss och hej alla!

När jag vaknade imorse klockan 0930 bestämde jag mig för att inte gå upp. Jag skämdes något så hemskt och jag hoppades på att mamma skulle åka ner till stallet så jag fick vara själv. Oturligt nog hade min mamma ryggproblem så jag måste följa med. Klockan 1130 kom hon in och försökte få mig att gå upp. Efter ett tag fann jag det oundvikligt och klev upp. Jag våndades för att behöva prata med min mor, men hur jävla troligt skulle de vara att jag kunde undvika det.
Det var tryckt att prata med henne och vid bordet frågade hon vad som hade hänt. Jag sa bara att jag inte ville prata om det och hon förstod.
Vi satt en bra stund och bara gjore ingenting, tills vid gjorde oss iordning och åkte.
Först till skärholmen för att köpa en fössledagspresent till mor. En silverklocka med underbart vackert ur blev det, en present som jag och mormor tydligen köpt. (Delat då)

Därefter var det direkt ner till stallet där jag gjorde iordning hästen och stack ut en stund på ridbanan. Eftersom hästen har haft munproblem så får jag inte rida med bett på en vecka så det blev hakamoret idag. Det tränset gör att hon får en enorm styrka och det är ganska intressant att galoppera på henne.
Jag hängde halvt om halvt i hennes tyglar större delen av tiden och när hon tog i för fullt på raksträckorna borde jag kanske blivit rädd men jag skrattade bara.
Det var så skönt att känna att jag faktiskt litade på att hon inte skulle skada mig.
Tillit, något som jag har sådanna stora problem med.
Sånna som gör det så jobbigt för mig i början på en relation.

Jag har börjat fundera på hur mycket jag litar på Ville. Jag älskar att smsa med honom och han får mig att känna mig glad och lycklig. Ändå kan jag bli orolig när jag får ett sms. "Tänk om det är i just det här smset det står 'hahahah fuck vad lurad du ÄR! tror du själv jag gillar dig eller?'"
Men... Det verkar hittills som om jag faktiskt kan lita på den här grabben. Han är lugn och samlad samtidigt som är han helt blåst som jag ibland. Ganska skönt med någon som förstår sig på random humor (och scrubs för den delen)
Jessica ställde mig en ganska gullig fråga... "är du och Ville ihop?" Jag bara skrattade och svarade "Nejdå". men så kom jag att tänka på en sak; Varför är det inte så enkelt som när man var liten? När man blir äldre blir allt mer subtilt och jobbigt, man ska behöva göra saker som skulle kunna vara så förbannat enkla!
Som när man gick i tvåan och gillade någon, frågade man bara chans på personen. Gör det i dagsläget och folk skrattar åt en i fyra år efter. Men jag överväger att gå tillbaka till det gamla goda och fråga chans på killar! Det verkar som en riktigt bra idé, då blir det iallafall inte några missförstånd. (okej, det kan lätt bli det..)

Klockan fem på natten väckte min katt mig. Hon gjorde räder fram och tillbaka i rummet, puttade ner mina medeciner och lekte sen med dem. Jag svär att dte var nära att jag nackade henne.
Det innebär att jag sov ganska pissigt inatt, men jag ska väl inte gnälla så mycket antar jag, även fast jag vill döda min katt.

Jag var som vanligt extremt korkad på mrgonen och jag tyckte att mitt larm ringt ca 7 gånger och att klockan var runt 11. Klockan var dock 10:10 och larmet hade ringt två gånger, jag suger med andra ord.
Jag ville ligga kvar men när katten kom in på rummet på nytt hoppade jag över den tanken och klev upp istället. Om inte annat tvingade min syster upp mig.
Hon och min mamma satt på övervåningen och tasslade med något och sa att jag fick vänta med att komma upp. Jag fattade så jag satt kvar i sängen och blickade ut över havet av skräp på mitt rum.
Satan, jag skulle träffa Ville idag, det blev alltså till att städa.

Så när jag ätit frukost (bestående av två ägg *yaaay*) med min hemska syster, satte jag i en cdskiva i spelaren i köket, drog på högsta volym och började. Det var sjukt hur mycket jag lyckats skräpa ned på så kort tid. Det tog sin tid att göra iordning, men jag hade knappast bråttom.
Ville skulle till sjukan först för att kolla upp sin rygg som han hade ont i så jag tog det lugnt.
jag blev klar ganska tidigt och gick sen runt och skräpade i huset.
Passade på att duscha, något som mest gör mig irriterad numera eftersom den förbannade jävla slangen släpper hela jävla tiden.
Efter duschen klädde jag på mig och satte mig och tittade på Ratrace en stund.
Tillslut var äntligen Ville framme och jag drog snabbt på mig mina kängor och vandrade iväg. Väl ute insåg jag hur kallt det faktiskt var och jag kände hur vätan som satt kvar i håret började göra sig påmind och bli riktigt kall.

När jag kunde se busskuren där Ville väntade, valde jag att göra vad jag alltid gör; Titta ner. Jag hatar pinsamma stunden när man sett varandra 100 meter innan man är framme och så känner man hur man går och är jättegenerad. Då löser jag det hellre genom att ignorera de.
När jag kom fram hann jag bara se att han var väldigt olik bilderna, dock var det inget negativt. Han hade Bruna snälla ögon och ett leende som såg ut att alltid vara aktivt. Alltså en människa som sällan såg sur ut.
Det var en aning svårt för mig att prata på vägen hem till mig när det blåste och var kallt ute. Det är hemskt att erkänna, men metallen i munnen börjar ibland ila om det är för kallt ute.

väl hemma hos mig var det inte svårt att prata med honom. Han tycktes ha ungefär samma humor som jag och vi skrattade och pratade. I början satt han i en av fotöljerna i mitt rum men han avancerade snart till min säng. Vi satt och snackade, ömsom tittade på Simpsons.
Jag försökte vinna över honom med att kittla honom, men det blev nog lika, han var starkare än jag, men jag var ändå lite duktig kisse.
Som vabligt var jag ett mongo som då och då satt och jamade, men det är här som bland de första testen sker. Hur personen i fråga reagerar på mina jamningar. Towe till exempel tog bara efter och asgarvade. Dock finns det ju de som bara rynkar pannan och mimar ett  "okej"
Det var som tur var inte Villes reaktion. Han bara skrattade, men snällt.
Vi hade kul som fan stundvis och tja... "Don't look nono" är fortfarande bäst från Scrubs.

Runt 1700 var han tvungen att dra så jag följde med honom till bussen. Vi satt är en stund och jag kan ärligt säga att jag kände mig lugn och säker i hans sällskap. Men det är ju den här falska tryggheten jag alltid omgivs av när jag träffar någon. Den är inte förrän om ett tag som jag kommer kunna se om tryggheten är äkta nog för mig att kunna lita på honom.
Jag gav honom en kyss och begav mig sen hemmåt. Som vanligt vände jag mig inte om när jag gick därifrån, det gör jag aldrig.
Var enormt lättad över några saker. 1. Han var inget dumhuvud, han var kul och trevlig utan att vara ett komplett mongo 2. Han var enormt söt. 3. Och det jag oroat mig för nästan mest; Han hade en normal röst. Det kanske låter sjukt, men jag klarar verkligen inte av folk med en ful/störande röst. Heller inte folk som läspar, jag klarar det bara inte!
Det där låter verkligen underligt... Aja, alla har vi våra fix! Några är bara mer ärliga om sina...

När jag sen kom hem var jag lugn men glad. Jag gjorde inte så mycket, utan var mest med mor, hjälpte henne med fodringen och gjorde lite annat som inte är så viktigt.
Jag avbokade dock att åka med mor och syster till hästtandläkaren imorn, kände verkligen inte för att sitta 4 timmar i bilen. Då är jag hellre hemma och latar mig och gör ingenting.

Ooo vilket välutvecklat inlägg. *host*
Nu ska jag suga i mig en alvedon!
Puss och hej!