FUCK!
Fy fan va länge sen det var man skrev! Nu jävlar... nu jävlar ska jag skriva. Jag fick det den där dragningskraften att skriva, det som brukade driva mig förr att skriva varenda dag. Men som med nästan alla mina intressen så bleknade det ganska fort.
Dock... Skumt nog har mitt liv plötsligt tagit en ny vänding på senare tid. En vändning som jag borde känna mig säker i men som jag inte vågar lita på. Det går i tre faser.
1. Jag har funnit delar av mig själv. Jag blir mer och mer nöjd med mig själv, och jag börjar acceptera att det inte alltid går som det ska. Jag har accepterat det faktum att jag hatar att umgås med mycket folk och att ha mycket vänner, därför gör jag så som jag alltid omedvetet gjort, är extremt otrevlig när jag känner att jag börjar bli vän med för många.
2. Jobbet. Skumt nog blev jag erbjuden ett jobb för två veckor sen. Ett ganska välbetalt jobb på Lidingö där jag jobbar för Christian och Ollie. En blomsteraffär. Visserligen vill jag oftast döda Ollie, men det funkar och Isabelle och jag kommer fan överens. Hon går inte över min gräns utan låter mig vara.
3. ..Ja, vad ska ma skriva... Förhållande? Sjukt det låter. Men så är det. Jag är fortfarande väldigt rädd för att lita på honom, men på något skumt sätt, så bekräftar han mig, gör mig glad och jag kan fan slappna av. Det är nog första gången. Och det känns bra.
Wow... Det känns som om livet har börjat om. Jag är lugnare (trots mina finfina magsår och problemen hemma) och jag har för det mesta kontroll.
En nystart, det är kanske just det jag har letat efter. För efter att problem jag haft med min kropp, mitt sinne, mitt liv (!) så är det fanemig dags nu. Nu ska jag ta tag i saker.
Jag har känt hur saker har glidit mig hur händerna, hur jag handlöst har fallit utan att få hjälp. Har varit ensam, utan att förstå att jag har folk vid min sida. Saker förändras, och nu börjar jag följa med i fändringen, istället för att streta emot.
Jag kommer dock aldrig förändra mig själv. Jag tänker bara... Låta mig själv vara och sen inte bry mig om omvärlden.
Det är något som jag blivit så förbannad på, på senare tid... Alla, ALLA, i min omgivning snackar skit om varandra. Droppen och frustrationen kom när jag hörde min mamma sitta i telefon och snacka skit om min brors tjej, men min syster. De snackade om hur sannerligen hemskt det var att hon inte varit uppklädd i lördags. Jag blev arg och förbannad, men samtidigt ganska illamående. Nu vet jag äntligen varför jag hatar att ta med mig sällskap hem. För dömandet av utseendet, karaktär och personlighet finns inte bara bland vänner, utan det fortskrider till en värre nivå i min familj. Och ingen vet. Jag vill inte att någon ska veta heller, så varför jag lägger ut det på internet kommer att förbi ett mysterium.
Nu har jag äntligen fått skriva, det kändes förbannat bra (om jag nog ändå måste se över det där med svordomar).
Jag tänker dock inte göra några gay löften om att jag ska skriva varje dag, varannan dag bla bla bla. Jag skriver när jag vill, om jag vill och har tid.
Puss och hej allahoppa!
Dock... Skumt nog har mitt liv plötsligt tagit en ny vänding på senare tid. En vändning som jag borde känna mig säker i men som jag inte vågar lita på. Det går i tre faser.
1. Jag har funnit delar av mig själv. Jag blir mer och mer nöjd med mig själv, och jag börjar acceptera att det inte alltid går som det ska. Jag har accepterat det faktum att jag hatar att umgås med mycket folk och att ha mycket vänner, därför gör jag så som jag alltid omedvetet gjort, är extremt otrevlig när jag känner att jag börjar bli vän med för många.
2. Jobbet. Skumt nog blev jag erbjuden ett jobb för två veckor sen. Ett ganska välbetalt jobb på Lidingö där jag jobbar för Christian och Ollie. En blomsteraffär. Visserligen vill jag oftast döda Ollie, men det funkar och Isabelle och jag kommer fan överens. Hon går inte över min gräns utan låter mig vara.
3. ..Ja, vad ska ma skriva... Förhållande? Sjukt det låter. Men så är det. Jag är fortfarande väldigt rädd för att lita på honom, men på något skumt sätt, så bekräftar han mig, gör mig glad och jag kan fan slappna av. Det är nog första gången. Och det känns bra.
Wow... Det känns som om livet har börjat om. Jag är lugnare (trots mina finfina magsår och problemen hemma) och jag har för det mesta kontroll.
En nystart, det är kanske just det jag har letat efter. För efter att problem jag haft med min kropp, mitt sinne, mitt liv (!) så är det fanemig dags nu. Nu ska jag ta tag i saker.
Jag har känt hur saker har glidit mig hur händerna, hur jag handlöst har fallit utan att få hjälp. Har varit ensam, utan att förstå att jag har folk vid min sida. Saker förändras, och nu börjar jag följa med i fändringen, istället för att streta emot.
Jag kommer dock aldrig förändra mig själv. Jag tänker bara... Låta mig själv vara och sen inte bry mig om omvärlden.
Det är något som jag blivit så förbannad på, på senare tid... Alla, ALLA, i min omgivning snackar skit om varandra. Droppen och frustrationen kom när jag hörde min mamma sitta i telefon och snacka skit om min brors tjej, men min syster. De snackade om hur sannerligen hemskt det var att hon inte varit uppklädd i lördags. Jag blev arg och förbannad, men samtidigt ganska illamående. Nu vet jag äntligen varför jag hatar att ta med mig sällskap hem. För dömandet av utseendet, karaktär och personlighet finns inte bara bland vänner, utan det fortskrider till en värre nivå i min familj. Och ingen vet. Jag vill inte att någon ska veta heller, så varför jag lägger ut det på internet kommer att förbi ett mysterium.
Nu har jag äntligen fått skriva, det kändes förbannat bra (om jag nog ändå måste se över det där med svordomar).
Jag tänker dock inte göra några gay löften om att jag ska skriva varje dag, varannan dag bla bla bla. Jag skriver när jag vill, om jag vill och har tid.
Puss och hej allahoppa!
Kommentarer
Trackback
