30/10 2007
Nu hade jag skjutit upp på min städning i fyra dagar och tänkte ta hand om det idag, det fanns inte så mycket tid kvar, Jessica kommer imorgon. Men jag sköt upp det igen och valde att räffsa löv istället.
Det är ganska mysigt, jag trivs ute. Jag antar att jag är uppfödd i en frilufts familj. men en pappa som jägare och en mamma som van ryttarinna så har jag spenderat mycket av min fria tid i stall eller natur. Det hände till och med när jag var yngre, att jag följde med min pappa till skjutbanan och kollade på när han sköt, eller jagade salamandrar i bäcken.
Då hade jag en betydligt friare relation till min pappa, men den var inte ens då bra. De enda minnena jag har av min pappa var från när han skrek på mig, och att jag grät mycket som liten. Numera gråter jag inte så mycket, och när jag väl gör det får ingen se det. Det är en enorm skam att visa en annan människa att jag gråter.
Men iallafall så gick jag och väntade på att tiden skulle gå. När jag tillslut tröttnade på tiden som promt vägrade att gå, så duschade jag en stund. Vi har en oljepanna så varmvattnet räcker inte så länge. Men jag tog till vara på varmvattnet och som vanligt så njöt jag av varje sekund (ja, ni som vill kan ju misstolka det där fritt) av varmvattnet. Det har alltid kännts som om vatten är renande. När jag mår dåligt så duschar jag, det dåliga sköljs av känns det som.
När jag var klar gick jag upp och eftersom jag hade gott om tid satte jag på tvn. Jag har märkts att jag indoctrinerats mycket av min bror genom min uppväxt. det är antagligen på grund av honom som jag älskar simpsons.
Jag tackar min bror för mycket (även min syster), mina syskon har format mig något alldeles enormt.
Fast de är inte de enda som är anledningen till hur jag är idag. Jenny kommer jag alltid komma ihåg. Hon är min fem år äldre barndomsvän. Jag älskar henne fortfarande, hon lärde mig mycket, men å andra sidan så har hon fått mig att utstå mycket.
Jag har många minnen från Jenny. Även från Max, Joel och Johanna, men mest ifrån Jenny.
Som den gången då vi satt på trätrallen på hennes gräsmatte. Hon ville att Joel skulle sätta sig bredvid henne så hon drog tag i honom. Han klev ett steg för långt ut och föll två meter ner. Både jag och Jenny blev rädda, men som vanligt så skrattade bara Joel. det måste varit något fel med honom nu när jag tänker efter.
Men numera kan jag inte träffa mina gamla vänner... Max och Joels föräldrar skiljde sig och flyttade, Johanna bara försvann och Jenny är nu vuxen. Men när det händer att vi träffas, så blir det mycket skratt och ibland även tårar. När jag var mindre visste jag att det skulle ske, men jag ville det inte; En dag blir man vuxen.
Ska detta även hända mig en dag? Jag känner läskiga förändringar för varje dag som går. Varje dag sår jag ett nytt frö av mognad, som sliter mig ännu mer från mina jämngamla.
Jag kan inte upfatta hur smink och mode kan vara intressant men jag känner att jag innte vill det heller. Eller vill jag passa in kanske... Kanske intalar jag bara mig själv att jag inte vill, medan mitt undermedvetna skriker efter accepstans från alla.
Hursomhelst så blev jag efter ett tag hämtad av Zarah och hennes mamma, vi skulle till Globen horsehow mötet.
jag älskade att jobba där, och jag (tillskillnad från många andra) tänker inte baila även fast vi iår inte får någon ersättning. Jag är med för erfarenheten och för att det är så extremt kul!
Under mötet fick jag veta att på grund av att jag varit pålitlig tidigare år så har jag fått mer ansvar än andra iår. Ansvar känns väl bra, men vad händer om jag gör jätte fel, och någon skadas? Jag vågar inte tänka på drt... Jag ser för det innre ögat hur Malin Baryard tar ansats mot hindret, men allt är inte ställt som det skulle, längden fram till hindret blir fel och ekipaget krashar in i hindret.... Usch...
Jaja, nog med deprimerande tankar nu ska jag städa. Kul va?
Puss alla som läst min blogg!
29/10 2007
Efter gårdagens kvälls serie av dissar så fick jag hoppas att denna dag skulle vara bättre. Igår blev jag dissad inte mindre än tre gånger. Viktor hade frågat om vi kunde göra något, senare när han kom hem och det lät väl som en bra idé? Hampus skulle med så det skulle bli skönt att få vara lite med killarna. Lite senare när Viktor ännu inte hade kommit hem (Lika snabb som vanligt) frågar ännu en om vi kanske kunde ses. Det lät ju fan för bra för att vara sant, jag hade världens valmöjlighet. Men där tog det stopp; Ioni ångrade sig, Hampus fick inte gå ut (det kom han fram till 22.45 helt jävla perfekt) och Viktor svarade inte. Så det blev en väldigt kul och ensam kväll.
Men dagen blev faktiskt bättre. Blev bombad av folk hela morgonen och det slutade med en tripp till stallet med Zarah. Jag har saknat att ha henne som bästa kompis, hon är enkel att prata med, snäll och allmänt en go tjej. Men jag får skylla mig själv, Fanny verkade ju roligare (oj så man kan missta sig). Men dagen blev helt lugn och jag sysselsatte mig med att leka med Svarta knappen, snacka skit med Zarah och bara stå och pussa på Elvira.
Hade väldigt mycket tid på mig, så jag hjälte nygravida Frida med att mocka åt hennes häst. Jag var tidigare medryttare på hennes häst, men slutade efter att hästjäveln bitit mig hårt som fan i handen och avsiktligt sparkat mig när jag skulle hoppa upp. Saknade mycket idag kände jag, faktiskt även att vara medryttare på Mancippi. Hon gjorde att jag hade en sysselsättning om dagarna och nu när vi fått den nya hästen får jag knappt rida något. Det ska ju min så jävla duktiga syster göra. Ibland hatar jag att vara yngst. Vad det än gällde så var min syster bättre, snyggare och vackrare. Och fanns det något som jag kanske möjligtvis var bättre än henne i, så får man inte glömma att jag har en bror också. Men men, det kanske har sina fördelar, jag har dock inte listat ut dem än.
Min abstinens började bli värre idag. Jag vill så gärna bita på min naglar, och jag märker att när en ovana försvinner så tar jag upp en ny, eller börjar om med en gammal. Precis som med tix. Jag hade väldigt tydliga förr, men har nu tix som ingen vet om såvida jag inte berättar det. Iallafall så blev den nya stora ovanan att knäcka ryggen. Jag lyckades sluta med det men kände nu att jag måste kompensera upp för naglarna. Önskar att jag bara kunde sluta men det är svårt. Det är enkelt när jag ligger i min säng om kvällarna. Då kan jag göra upp en plan för det mesta, men det mesta jag tänker ut när jag ligger i sängen, förblir tankar och inget annat.
Men nu måste jag gå och gömma mig, jag måste spendera kvällen ensam med Gubben (min pappa för er som inte känner min familj)
Kram alla som läst min blogg!
Det här skrivs nu i efterhand, efter det att jag lagt ut dagens blogg:
Hatet bubblar inom mig, får jag döda honom? Han gör allt för att göra mig ledsen, sårad irriterad. När jag känner glädje ska han ta livet av den. När jag är ledsen, gör han allt för att trycka ner mig ännu längre ner.
Han skriker på mig för allt han kommer på, och han hittar alltid på nya, roligare straff.
Jag har aldrig under hela min livstid, hört denna man säga att han älskar mig, att han bryr sig om jag lever eller dör.
Det enda tecknet på detta som jag har var ifrån en av mina första astmaattacker som jag fick vid 6 års åldern. Det var bråttom till sjukhuset och medehastigheten på väg dit, låg väl på 200 km/h.
Men ska jag inte varje dag, kunna få höra de tre simpla orden? Eller ska hans barndom varit så jobbig, att han inte kan älska mig? Ska han skära av mig kännslomässigt, så som hans moder lämnade bort honom? Bara för att jag har honom i mitt liv, ska jag då inte få känna hans kärlek?
Det kanske är för mycket begärt, vad vet jag. Men snart kommer jag att döda denne man, om mitt lidande inte tar slut.
28/10 2007
Det här var en typiskt slö dag. Vaknar av mammas röst, vi skulle tidigt ner till stallet för att hinna med allt idag. som vanligt lyssnade jag inte på henne, jag lyssnar sällan på min mamma egentligen. Kanske för att jag inte är rädd för henne. Min fader sätter en sådan skräck i mig att jag är rädd att han ska slå mig om jag inte gör som han vill. Jag
minns för ett tag sedan, när vi kommit hem från Stefans studentfest. Han hade varit full och började skrika på mig. Skakandes hade jag suttit vid bordet och tagit emot skällsorden från honom. Vi det tillfället önskade jag livet ur honom. I en halvtimma, satt jag och grät medan min fulla pappa skällde ut mig. Tillslut lyckades min mamma göra så att jag fick gå.
Istället för att gå upp så låg jag i sängen och funderade. Har länge funderat på fenomenet älska utan att gilla. Jag älskar självklart min pappa, men jag känner att jag inte gillar honom, han gör allt för att förstöra. Han sätter press på mig och kallar mig för saker. Jag lider hemma och vill bort. Men så älskar jag min kära moder, och henne gillar jag. Det är för hennes skull som jag inte gör något dumt.
Det här var en bra dag, kändes det som, pappa hade redan åkt. Jag satt sedan länge vid frukostbordet och bara drack te. Det var skönt, även fast jag egentligen hade bråttom, så slappnade jag bara av och slutade att tänka. Huvudet tömdes på tankar och för en gångs skull så var jag avslappnad. Det är ovanligt för mig, jag brukar alltid vara stressad, alltid är det något som måste göras (tack för den genen, mamma) Efter ett tag drog jag på min lite kläder, borde ha duschat och tvättat håret imorse men som vanligt hade oljepannan lagt av under natten. Undrar hur lång tid det skulle ta innan pappa fixade det.
Vi åkte ner till stallet och det hände egentligen inte så mycket. Spenderade större delen av min tid med att sitta och kela med katten Felix. Han span nöjd i min famn och jag kände mig också nöjd. Satt en stund och bara jamade tyst med Felix, tills jag var tvungen att göra iordning allt.
Vi åkte sedan för att köpa smink. Jag ska ha det till halloween. Ska ju trots allt vara en död prostituerad. Varför, kanske man frågar sig. det är orginelt och en kul grej bara. För en gångs skull ska jag använda smink. Det känns lite vemodigt, jag hatar smink, jag passar bara inte i det. Jag kan lika gärna vara ful utan sminket. Men jag gör det för Johanna och Marinas skull, de har länge velat sminka mig så nu får de chansen att verkligen överdriva.
När jag sedan kommit hem skulle jag kratta löv. Letade efter plastsäckar men hittade inga, gick upp till boden. Den ser ganska läskig ut, och jag vet att det hängt döda djur därinne. Jag har aldrig varit så känslig så jag drog upp dörren och gick in. Det fanns inga säckar därinne heller, men när jag letade därinne kände jag den stickande känslan av torkat blod i näsan. Skyndade mig ut och den friska höstluften var som en välsignelse efter boden. Hösten var den enda årstiden då vår tomt faktiskt var fin. Mångfärgade löv täckte marken, träden höll på att bli kala, men de vackert röda äpplena hängde kvar. Vi lät dem alltid hänga kvar till fåglrna. De brukade varje vinter bråka om vem som skulle få sitta i lä.
Nu är det dags att pröva nätstrumpbyxorna och sminket. Puss och hej alla, som tagit sig tid att läsa min blogg!
Sarah
27/ 10 2007
Vaknade upp imorse.. Fan va skönt, första dagen på lovet. Tyckte att det är trångt i sängen, och upptäckte att jag har fått sällskap och Svarta knappen. Han hade väl krupit upp under natten. Det var skönt att slippa vara själv. Visserligen gör ensamhet att man får tid över till funderingar, till tankar man tragglar med, men sällskapet av ett djur är skönt. De skvallrar aldrig, eller berättar aldrig ditt allra heligaste för någon.
Masade mig upp, visste att jag skulle behöva städa idag. hade ingen lust men jag visste varför jag var tvungen. Om några dagar kommer Jessica (A.k.a Vindruvan) hit och ska bo hos mig.
Hade ingen ork kvar i kroppen. Emoviktor, Hampus och Julia hade vari hos mig igår och vi hade tittat på film. Julia hade gått hem tidigt men Viktor och Hampus stannade ett tag. Jag hade nästan somnat, kramandes om hampus arm. Jag hade hört deras skratt men orkade inte bry mig. Väggen hade kännts skön och steril att ligga mot och ett härligt mörker hade omslutit mig samtidigt som jag hade känt mig trygg.
Skönt, mina förlädrar hade gjort frukost. Det var jobbigt att vara enda barnet nu, när båda min syskon hade lämnat boet. Det satte en press på mig, både i studierna och i hemmet. Men nu, idag, var det avslappnat. Vi satt vid bordet och som vanligt diskuterade mina föräldrar något. Tror att det var angående urbaniseringen idag. Efter en tids diskution så byter de ämne. 'efterblivna' blev det nya ämnet. Jag vet ju varför, min syster fick syrebrist vid födseln och det var nära att hjärnan skulle dö ut. Det var tur att hon blev normal, med tanke på att jag troligtvis inte blivit född annars. Plötsligt slänger min pappa ur sig en kommentar angående detta. "Det är ju inte säkert, vi kanske (kontentan av det hela: ) kvävt Sofia om detta hade skett." Jag hade stirrat på min pappa, sa han verkligen detta? Jag hade blivit ursinnig och börjat skälla ut honom. Skulle han kunna döda sitt egna kött och blod?
Jag åt upp snabbt under tystnad och avlägsnade mig sedan. Det kändes som en lättnad att få komma ner till mitt ostädade, men ändå mysiga rum. Städningen gick trögt, det finns inget jag hatar mer tror jag. Fast så låter det alltid när man gör nåot man inte gillar.
Senare på eftermiddagen åkte jag och min mor till stallet. Gjorde snabbt iordning hästen med diverse saker, klev upp på hästen och red ut.
Allt som jag har haft i huvudet bara försvann. Jag kortade tyglarna och kände friheten. Elviras steg gjorde mig lugn och jag tänkte hela tiden när jag red. det enda jobbig blir att jag blir ensam med mina tankar, och kan inte slippa undan konfrontationer med mig själv som jag normalt inte tar.
Ridturen blev tyvärr kort och jag kom tillbaka till stallet och red ett par varv på barnan. Hästens nacke kröktes härligt under mig och jag kände en lycka, samma lycka jag alltid känner när jag rider Elvira.
Nu är min hjärna alldeles för trött för att jag ska orka skriva mer.
Sarah
