microkochen

Ännu en seg lovdag idag. Hade inge planer för  dagen så det skulle bli en lång och skön sovmorgon. Men jag sov för gott på natten, hade inget täcke då det var i tvätten och hade en skrikig katt på rummet, så det blev inte mycket till sovmorgon.

Nu hade jag skjutit upp på min städning i fyra dagar och tänkte ta hand om det idag, det fanns inte så mycket tid kvar, Jessica kommer imorgon. Men jag sköt  upp det igen och valde att räffsa löv istället.
Det är ganska mysigt, jag trivs ute. Jag antar att jag är uppfödd i en frilufts familj. men en pappa som jägare och en mamma som van ryttarinna så har jag spenderat mycket av min fria tid i stall eller natur. Det hände till och med när jag var yngre, att jag följde med min pappa till skjutbanan och kollade på när han sköt, eller jagade salamandrar i bäcken.
Då hade jag en betydligt friare relation till min pappa, men den var inte ens då bra. De enda minnena jag har av min pappa var från när han skrek på mig, och att jag grät mycket som liten. Numera gråter jag inte så mycket, och när jag väl gör det får ingen se det. Det är en enorm skam att visa en annan människa att jag gråter.

Men iallafall så gick jag och väntade på att tiden skulle gå. När jag tillslut tröttnade på tiden som promt vägrade att gå, så duschade jag en stund. Vi har en oljepanna så varmvattnet räcker inte så länge. Men jag tog till vara på varmvattnet och som vanligt så njöt jag av varje sekund (ja, ni som vill kan ju misstolka det där fritt) av varmvattnet. Det har alltid kännts som om vatten är renande. När jag mår dåligt så duschar jag, det dåliga sköljs av känns det som.

När jag var klar gick jag upp och eftersom jag hade gott om tid satte jag på tvn. Jag har märkts att jag indoctrinerats mycket av min bror genom min uppväxt. det är antagligen på grund av honom som jag älskar simpsons.
Jag tackar min bror för mycket (även min syster), mina syskon har format mig något alldeles enormt.
Fast de är inte de enda som är anledningen till hur jag är idag. Jenny kommer jag alltid komma ihåg. Hon är min fem år äldre barndomsvän. Jag älskar henne fortfarande, hon lärde mig mycket, men å andra sidan så har hon fått mig att utstå mycket.
Jag har många minnen från Jenny. Även från Max, Joel och Johanna, men mest ifrån Jenny.
Som den gången då vi satt på trätrallen på hennes gräsmatte. Hon ville att Joel skulle sätta sig bredvid henne så hon drog tag i honom. Han klev ett steg för långt ut och föll två meter ner. Både jag och Jenny blev rädda, men som vanligt så skrattade bara Joel. det måste varit något fel med honom nu när jag tänker efter.

Men numera kan jag inte träffa mina gamla vänner... Max och Joels föräldrar skiljde sig och flyttade, Johanna bara försvann och Jenny är nu vuxen. Men när det händer att vi träffas, så blir det mycket skratt och ibland även tårar. När jag var mindre visste jag att det skulle ske, men jag ville det inte; En dag blir man vuxen.
Ska detta även hända mig en dag? Jag känner läskiga förändringar för varje dag som går. Varje dag sår jag ett nytt frö av mognad, som sliter mig ännu mer från mina jämngamla.
Jag kan inte upfatta hur smink och mode kan vara intressant men jag känner att jag innte vill det heller. Eller vill jag passa in kanske... Kanske intalar jag bara mig själv att jag inte vill, medan mitt undermedvetna skriker efter accepstans från alla.

Hursomhelst så blev jag efter ett tag hämtad av Zarah och hennes mamma, vi skulle till Globen horsehow mötet.
jag älskade att jobba där, och jag (tillskillnad från många andra) tänker inte baila även fast vi iår inte får någon ersättning. Jag är med för erfarenheten och för att det är så extremt kul!
Under mötet fick jag veta att på grund av att jag varit pålitlig tidigare år så har jag fått mer ansvar än andra iår. Ansvar känns väl bra, men vad händer om jag gör jätte fel, och någon skadas? Jag vågar inte tänka på drt... Jag ser för det innre ögat hur Malin Baryard tar ansats mot hindret, men allt är inte ställt som det skulle, längden fram till hindret blir fel och ekipaget krashar in i hindret.... Usch...

Jaja, nog med deprimerande tankar nu ska jag städa. Kul va?
Puss alla som läst min blogg!