microkochen

Klockan fem på natten väckte min katt mig. Hon gjorde räder fram och tillbaka i rummet, puttade ner mina medeciner och lekte sen med dem. Jag svär att dte var nära att jag nackade henne.
Det innebär att jag sov ganska pissigt inatt, men jag ska väl inte gnälla så mycket antar jag, även fast jag vill döda min katt.

Jag var som vanligt extremt korkad på mrgonen och jag tyckte att mitt larm ringt ca 7 gånger och att klockan var runt 11. Klockan var dock 10:10 och larmet hade ringt två gånger, jag suger med andra ord.
Jag ville ligga kvar men när katten kom in på rummet på nytt hoppade jag över den tanken och klev upp istället. Om inte annat tvingade min syster upp mig.
Hon och min mamma satt på övervåningen och tasslade med något och sa att jag fick vänta med att komma upp. Jag fattade så jag satt kvar i sängen och blickade ut över havet av skräp på mitt rum.
Satan, jag skulle träffa Ville idag, det blev alltså till att städa.

Så när jag ätit frukost (bestående av två ägg *yaaay*) med min hemska syster, satte jag i en cdskiva i spelaren i köket, drog på högsta volym och började. Det var sjukt hur mycket jag lyckats skräpa ned på så kort tid. Det tog sin tid att göra iordning, men jag hade knappast bråttom.
Ville skulle till sjukan först för att kolla upp sin rygg som han hade ont i så jag tog det lugnt.
jag blev klar ganska tidigt och gick sen runt och skräpade i huset.
Passade på att duscha, något som mest gör mig irriterad numera eftersom den förbannade jävla slangen släpper hela jävla tiden.
Efter duschen klädde jag på mig och satte mig och tittade på Ratrace en stund.
Tillslut var äntligen Ville framme och jag drog snabbt på mig mina kängor och vandrade iväg. Väl ute insåg jag hur kallt det faktiskt var och jag kände hur vätan som satt kvar i håret började göra sig påmind och bli riktigt kall.

När jag kunde se busskuren där Ville väntade, valde jag att göra vad jag alltid gör; Titta ner. Jag hatar pinsamma stunden när man sett varandra 100 meter innan man är framme och så känner man hur man går och är jättegenerad. Då löser jag det hellre genom att ignorera de.
När jag kom fram hann jag bara se att han var väldigt olik bilderna, dock var det inget negativt. Han hade Bruna snälla ögon och ett leende som såg ut att alltid vara aktivt. Alltså en människa som sällan såg sur ut.
Det var en aning svårt för mig att prata på vägen hem till mig när det blåste och var kallt ute. Det är hemskt att erkänna, men metallen i munnen börjar ibland ila om det är för kallt ute.

väl hemma hos mig var det inte svårt att prata med honom. Han tycktes ha ungefär samma humor som jag och vi skrattade och pratade. I början satt han i en av fotöljerna i mitt rum men han avancerade snart till min säng. Vi satt och snackade, ömsom tittade på Simpsons.
Jag försökte vinna över honom med att kittla honom, men det blev nog lika, han var starkare än jag, men jag var ändå lite duktig kisse.
Som vabligt var jag ett mongo som då och då satt och jamade, men det är här som bland de första testen sker. Hur personen i fråga reagerar på mina jamningar. Towe till exempel tog bara efter och asgarvade. Dock finns det ju de som bara rynkar pannan och mimar ett  "okej"
Det var som tur var inte Villes reaktion. Han bara skrattade, men snällt.
Vi hade kul som fan stundvis och tja... "Don't look nono" är fortfarande bäst från Scrubs.

Runt 1700 var han tvungen att dra så jag följde med honom till bussen. Vi satt är en stund och jag kan ärligt säga att jag kände mig lugn och säker i hans sällskap. Men det är ju den här falska tryggheten jag alltid omgivs av när jag träffar någon. Den är inte förrän om ett tag som jag kommer kunna se om tryggheten är äkta nog för mig att kunna lita på honom.
Jag gav honom en kyss och begav mig sen hemmåt. Som vanligt vände jag mig inte om när jag gick därifrån, det gör jag aldrig.
Var enormt lättad över några saker. 1. Han var inget dumhuvud, han var kul och trevlig utan att vara ett komplett mongo 2. Han var enormt söt. 3. Och det jag oroat mig för nästan mest; Han hade en normal röst. Det kanske låter sjukt, men jag klarar verkligen inte av folk med en ful/störande röst. Heller inte folk som läspar, jag klarar det bara inte!
Det där låter verkligen underligt... Aja, alla har vi våra fix! Några är bara mer ärliga om sina...

När jag sen kom hem var jag lugn men glad. Jag gjorde inte så mycket, utan var mest med mor, hjälpte henne med fodringen och gjorde lite annat som inte är så viktigt.
Jag avbokade dock att åka med mor och syster till hästtandläkaren imorn, kände verkligen inte för att sitta 4 timmar i bilen. Då är jag hellre hemma och latar mig och gör ingenting.

Ooo vilket välutvecklat inlägg. *host*
Nu ska jag suga i mig en alvedon!
Puss och hej!

Nu i påskhelgen har min kära syster bott hos oss.
Jag har nog inte tänkt på hur mycket vi kivas egentligen, men nu har jag inte mindre än fyra blåmärken, två sår på händerna och ont i kroppen. Men jag kan inte påstå att vi inte hade kul. Jag älskar att vara med min syster och jag saknar ganska mycket att hon inte bor hemma längre.

Iallafall vaknade jag runt 10.00 imorse. Jag ville egentligen inte gå upp men jag visste tat jag inte skulle vakna förrän vid kanske runt 13.00 om jag inte gick upp då.
Det kändes extra drygt eftersom katten låg kvar i sängen och spann, hon såg nästan ut att håna mig Haha du måste gå upp!
Fast man ser ju vad man vill se när man är trött.
Jag orkade inte med något speciellt idag så jag tog på mig ett par mjukisar och en magtröja jag hittade igår. Jag skrattade lite åt tröjan, visst den var skön men det var fortfarande en magtröja.
Satte mig lite vid datorn och snackade med diverse människor. Så helt plötsligt frös jag till.
Jag kom ihåg att Sofia hade hotat med att döda mig om det visade sig att jag raderat de sista bilderna vi tog på Frini. Frenetiskt började jag söka igenom alla filer utan framgång. Jag började må illa, Frini var avlivad och vi hade nästan inga bilder på henne. Sofia skulle definitivt finna nöje i att slå mig.  

Tackafan för att man har snälla människor omkring sig.
Jag fortsatte dock att leta i filerna, men jag hittade verkligen inte ett spår efter de bilderna vi tog, även fast jag tyckte mig ha ett starkt minne av att ha laddat upp dem.
Jag såg framför mig hur min syster blev helt galen och hotade med olika saker. Jag ville bara sjunka genom jorden och stanna där ett tag.
Efter ett tag glömde jag dock bort det och bestämde mig för att duscha istället.

I badrummet stod jag som vanligt och betraktade min spegelbild en stund. Jag kan vara snygg, om det är min dag. Annars har jag ... Inte ett tråkigt utseende, bara ett allmänt fult.
Idag var inte min dag, men det var heller inte en dålig dag så jag orkade inte gnälla på mig själv. Jag brukar ha en lista på saker jag vill justera med min kropp, men idag orkade jag bara inte rada upp allt som inte stämde.
Jag ställde mig i duschen och började direkt tänka på mina mästerliga planer om att rensa upp och göra om baren i källaren, men störande nog sitter inte slangen ordentligt fastsatt i hållaren, så såfort jag börjat komma igång att tänka så blev jag avbruten av det hårda ljudet av starka strål som slog i golvet.
Det sjuka var att jag blev rädd och hoppade till varenda gång som slangen släppte, trots att det hände fem gånger på en minut.

Efter duschen tog jag på mig mjukisarna och tröjan igen och satte mig vid datorn.
Jag planerade hur baren skulle kunna göras om och jag insåg att det skulle bli ett omfattande arbete och att jag skulle behöva pappas hjälp. Men andra ord skulle det ta lååång tid innan det blev klart. Jävla pappa.
Han gör fan aldrig något när man ber honom, men när han ber en ska allting fixas direkt.
Fast å andra sidan borde jag väl vara van vid hans beteende. Det sjuka är att när vi bråkar... Ligger vi på samma nivå. Och då menar jag inte att jag beter mig extremt moget, utan snarare att han är så jävla omogen. Han är som en 5åring som inte fick godiset han pekade på.
Jävligt störande.
Dock... Jag kommer såklart alltid älska min far, kanske inte gilla honom men jag älskar honom. Det är som Sofia sa; Jag har slutat att hata honom, jag älskar honom, men numera tycker jag bara synd om honom.

Idag när jag satt vid datorn kom jag fram till en sak som jag funderat på länge; Jag orkar inte med andras problem just nu. Det låter kanske elakt, men om någon börjar prata med mig om Jag mår så dåligt, jag funderar på att begå självmord! så tänker jag bara att jag fan slutar prata med den. jag har nog med egna problem, för att hantera andras. Sen är det klart att det finns människor vars problem gör mig uppriktigt intresserad och orolig.
Men egentligen, vem är jag att ge råd om råden ändå antagligen kommer att  bli missriktade och fel för  att jag själv är nere? Och mår jag bättre av att höra hur pissigt någon annan mår?
Det här är ett dilemma som gör att jag mår värre. Jag kanske mår skit över låt oss säga en kille, medan någon annan mår så himla dåligt för att deras mamma har dött.
Då blir det samma sak som när man säger att maten smakar illa och någon svarar  "Ja men tänk på barnen i Afrika som inte ens får mat"
Blir ens problem mindre jobbigt för en själv bara för att det finns de som har det betydligt värre?
Jaja, det får väl stå för de jävla moralkakorna som säger det.

Efter att jag suttit vid datorn åkte jag ner till stallet med mamma. Vi lyssnade på metallica på högsta volym  och nere i stallet gjorde jag verkligen ingenting. Eller jo, jag stod och skrattade med Fanny och döpte om hennes häst från Rafael till Egon. Passade honom väldigt bra tycker jag.
Vi åkte hem och jag känd emig inte så social så jag satte mig och lyssnade på musik.
Under tiden musiken spelades insåg jag ytterligare en sak; jag är nog fan mer osäker än vad som borde vara lagligt.
Direkt som någon jag bryr mig om eller gillar, inte svarar direkt så blir jag nervös. Jag får upp senarion om hur de kommit på att de hatar mig eller liknande. Det låter som något som borde vara lätt att vänja av men det är det verkligen inte.
Det sitter antagligen ihop med mitt oo så höga självöfrtroende och utan höjt självförtroende kommer jag ingen vart. Problemet är det att jag har lågt självförtroende för att jag inte känner mig älskad och accepterad. För det behöver jag tydligen en partner men såfort jag har en så slår ju självförtroendets osäkerhet in och jag förstör allt! Fan... Det här är sanslöst, det är antagligen inte meningen att jag ska få vara glad en längre tid.
Även fast jag inte ska gnälla... Varje dag lyckas Ville få mig på väldigt bra humör och jag har varit ganska lycklig de senaste. Det gör mig dock också nervös, jag går bara runt och väntar på att allt ska gå åt helvete.

nej nu har jag gnällt nog =)
Kul iallafall att det tydligen är några som läser de här O.o
puss och kram alla!

De senaste veckorna har jag varit nere. Jag har varit stressad och helt knäckt känns det som, men nu ska jag börja på nytt. Ta nya krafter och försöka göra gott. Får väl se hur det går med den saken.

Att börja med, måste jag skriva lite om den underbara händelsen. Av någon anledning var det debatt på tv, om hur shoppingen påverkade unga kvinnor i dagens sämhälle. Fjortisarna Ebba von Sydow och Bloggarnas alldeles egna produkt BlondinBella var där och skulle debattera för sig sak. De påstod att det var bra för yngre med shopping och att det inte alls var ohälsosamt.
Men var även MP's Maria Wetterstrand, och i grund och botten hatar jag henne, men i den debatten var hon helt underbar!
Hon visste för en gångs skull vad hon talade om och hennes åsikter speglade verkligen mina egna. Blondin idioten påstod att unga kvinnor förstod när det var gömd reklam och att de fattade egna beslut.
Man riktigt såg på Marias min hur hon fick lust att strypa blondinen när hon sa det.
För seriöst, vem tror helt seriöst att en 15 årig tjej, som läser Blondinens blogg, förstår att det är dold reklam? Jag tror att det handlar om tjejer som läser den som känner ett behov att efterlikna den här hjärndöa tjejen, för att de ser att "Va fan, hon lyckas och folk gillar henne, jag borde vara som henne!" Hemskt att dte är sådanna förebilder i dagens samhälle.

Det kanske är något att satsa på, bättre förebilder.
Jag själv har en del olika förebilder, som har ändrats mycket under mina senaste år. Hade du frågat 9 åriga Sarah hade hon bara flinat och svarat Britney Speras såklart!  Som tur är har jag kommit en bit och min största förebild idag är nog... Har jag ens någon? Jo det är klart, jag ser upp enormt mycket till min bror och min syster.
Angående min syster har jag fått upp ett helt nytt förtroende för. Jag kan berätta allt för henne, det finns inga gränser!
Igår satt vi vid frukosten och jag berättade utan stopp om hur jag blivit polisanmäld. Hon bara lyssnade, gav råd utan att tvinga eller stessa. Beviset för att det går att lita på henne.

Polisanmälan... Kanske är värd att nämna känns det som.
Under de senaste veckorna har jag haft problem med en jobbig idiot. Han har trakasserat mig unde en längre tid, tills jag startade en tråd på hamsterpaj om det var fler än jag som tröttnat på hans beteende. Jag var inte ensam, men det ansåg han vara att smutskasta honom så han polisanmälde mig. Inte för att polisen kommer att göra ett piss åt det, men jag funderar på att prata med min pappa för att göra en motanmälan. Han har trots allt trakasserat mig länge, tagit sig förbi IPbanen som gavs till honom och varit ihärdig i det hela.
Pajen har alla bevis, så vill jag kan jag göra det. Det känns ändå så töntigt att göra det. Men... Å andra sidan; Den här människan skulle antagligen behöva bli dittryckt. Det är antagligen en person som inte har något liv, inga vänner, utan lever ut det genom att vara ett jävla pain in the ass.
Det här var en av de sakerna som gjort att jag känt mig så fruktansvärt matt på senaste.
Jag har verkligen inte orkat någonting, utan jag har mest bara funnits, om ens det.

Ändå har jag fått kontakt med nya människor, återupptagit kontakt med vissa och förlorat en del. Det känns lite som att jag har förlorat Towe och Alex, det är väldigt synd, men vi är inte osams så det är antagligen inte så svårt att återuppta snart. Nu när Niklas kommit tillbaka från tjänstgöringen i Boden har jag kunnat börja prata med honom. Man inser inte hur mycket man saknat folk förrän man börjar snacka med dem igen.
Och så till fronten av nya; Det står väl först och främst Ville för. Jag är glad att jag har hittat en glad kille som inte verkar överkonstig, men som en knasboll.
Så... Jag känner mig ganska lugn. Jag har en trygg tillvaro, även fast jag ska försöka så att MJ får kicken. Jag fick avslag från Stockholms gruppen, men... Jag bryr mig inte. Det var mest synd för att det hade varit skönt med en extra inkomst. Eller snarare; en inkomst.
Men men, vad ska man göra. Hade det verkligen varit min dröm hade jag kunnat söka till andra agenturer, men jag känner mig inte så hemskt intresserad. Bilder är inte min grej känns det som.

Och jag börjar nu inse att jag blundat. Blundat för allt jag har, alla människor jag har som jag trivs med. Jag har blundat för möjligtheterna som finns, och bara antagit att allt kommer att gå, eller redan gått åt helvete.
Jag har blundat för allt det stödet som alltid existerat för de olika människorna i min omgivning.
Jag har bara bundit in mig i min egna bitterhet och suttit där och tjurat. Men jag ska ta mig ur det nu, jag skaorka mer, och jag ska ta tag i saker.
Wow vad bra det känns... Att få skriva det. Jag börjar inse nu att jag verkligen saknat att få ner alla mina tankar på prent.
 
Men nu, nu är det dags att se framåt! Glömma bort allt som hänt.
För... Har du någonsin blivit sårad eller usatt för något och sen varje gång du tänker på det, spelar ingen roll om det skedde för 2 år sen, mår du dåligt eller får dåligt samvete? Jag undrar om det går att operera ut sitt medvetande. Det vore ganska intressant att se hur det skulle vara att gå runt en hel dag utan att känna några samvetskval för något.
Aaahh... Nu har jag fått skriva det som jag gått och tänkt på så länge.

Jag uppskattar förövrigt kommentaren angående hur jag kommenterat BlondinBellas blogg. =) Alltid kul med uppskattning!
Ska nog skriva igen ikväll, om det hinns.

Kom på att jag fyller år snart. Wow. Jag har egentligen inga större funderingar på vad jag vill ha, känner att jag gått och blivit lite minimalist på senaste, skönt.

Planerna vad imorse att gå upp 0900, men eftersom jag varit dum nog att ligga och läsa till 0030 inatt, gick jag inte upp förrän kring 0950.
Långsamt gjorde jag mig iordning, och jag vet faktiskt inte hur, men numera har jag haft ovanligt gott om tid på morgonen. Redan en kvart innan vi började gick jag iväg till skolan. Vi skulle ha matteprov idag, men jag kände mig sjukligt lugn. Det var inget att oroa sig för och jag skuttade iväg till skolan.
Det ända jag kände mig nervös för var dagens möte med Stockholms gruppen.
Det blev dags för provet och alla släntrade in i klassrummet. Jag satte mig där det fanns plats, längst fram med andra ord. Ulf delade ut provet och jag började lugnt och metodiskt arbeta mig genom det prov, som var nästan identiskt med det inövningsprov vi haft någon dag tidigare.
Jag myste över hur lätt det var och gick efter en stund ut. Jag var klar och satte mig utanför för att vänta. Smsade med lite kompisar när jag fick ett sms från ett okänt nummer "Du har missat två uppgifter på baksidan." Jag skrattade för mig själv, med knackade på och fick komma in och göra de två sista frågorna.
Då kände jag hur irritationen steg, jag kunde det verkligen inte, även fast jag borde.
Jag skrev några random svar och gick ut bland de sista men jag var fortfarande glad och sprallig.

Efter matteprovet var dte direkt Svenska och jag tackade högre makter för att Lisa fick läsa högt ur Sandor/Ida. Jag gillar egentligen inte sånna böcker, men det är farscinerande  hur patetiska de kan vara i sådanna böcker. "Buhuuu det är så synd om mig, jag är tonåring och har precis likadana problem som alla andra tonåringar, men mig är det speciellt synd om." Till exempel som boken "Malin + Rasmus" som slutar med att Rasmus dog av en överdos av lustgas eller något sånt kul. Oo så jag skrattade när jag läste den delen.
Efter Svenskan var det lunch och sen idrott. Jag visste att vi hade dans så jag försökte komma på diverse ursäkter, men det behövdes tydligen inte; Dansläraren var sjuk!
Istället hade vi på idrotten badminton. det var riktigt roligt och vi skulle försöka lyckas ha bollen i luften så lång tid som möjligt, och bolla den mellan varandra. Enormt underhållande och på slutet tyckte Stine att vi skulle dansa Jenka. Alla var svettiga och varma så jag var knappast glad till idén, men det vosade sig vara riktigt kul och jag skrattade mest hela dansen. Eller, "dansen".

Efter idrotten gick jag hem, det var skönt att slippa att duscha i skolan. I svettiga kläder och varm som fan kom jag hem. Jag kände mig så varm och törstig att jag trodde att jag skulle dö.
Det var dock skönt att jag skulle slippa hkn idag, eftersom jag skulle göra mig iordning för att åka till stockholms gruppen.
Jag tog av mig de svettiga gymnastik kläderna och tittade på min kropp i badrumsspegeln. Jag är verkligen ingen skönheten kunde jag konstatera men jag klev in i duschen. Jag vred ned värmen och duschade kallt. Det var så skönt att känna hur all smuts och svett bara försvann. Tvättade håret och det gick ganska fort, 1400 var jag färdig duschad. Jag fönade håret och borstade det, mer än så skulle jag inte göra.
Klädde på mig det svarta kroppsnära linnet och när klockan blev 15:30 orkade jag inte längre vänta och gav mig iväg till bussen. Den skulle komma 39, men självklart var den försenad, så 44 anlände den. Jag satt för mig själv i mina egna tankar hela vägen och väl i Fruängen satt jag lugnt kvar på min plats. Jag satt precis vid utgången så jag såg hur alla radade upp sig för att gå ut, och så hörde jag ett ljud. Jag vända mig lite om och såg en kille jag kände igen. Det fnissade till och satte mig sedan för att hårdstirra. Efter någon minut fick jag hans uppmärksamhet, det var ju Dan som (läskigt med slumpen?) också skulle in till stan.

Det som gjorde det lite läskigare var två saker. Det första att jag egentligen tänkt ta en senare buss - något jag försökte skämta med om Dan, vilket gick i stöpet, fan att han inte fattar när man förolämpar honom -  och det andra att jag när jag väntade på bussen hade tänkt "Jaha, 704an, vore ju läskigt om man stött på Matte eller Dan på bussen."
Hur som helst var det rätt skönt med sällskap på tunnelbanan och jag märkte att jag verkligen gillar att prata med Dan. Han är lätt att prata med, och har en humor som slår det mesta enligt mig.
Killar är verkligen mycket lättare att relatera till än tjejer, fast det kan ju ha lite att göra med att jag inte har så mycket gemensamt med de flesta tjejer.
Iallafall fick ajg sällskap till Slussen, där Dan gick av. Jag skulle till Östermalmstorg, vilket dock ändrades till Centralen så jag hade fått sällskap nästan hela vägen.

Vid Centralen mötte jag mamma och vi gick först för att fika och sen gick vi iväg för att hitta var agenturen låg egentligen. Den var inte så svårfunnen och vi gick upp till våningen, tio minuter för tidiga. Väl framme och inne på våningen hann jag känna hur verkligen "modell"-aktigt allt var. Det var rätt häftigt och vi fick vänta inne i ett kök/fotograferings rum. Efter en stund kom Caroline som hon hette, in och gav mig en lapp som jag skulle fylla i, med lite info om mig själ. Hon var snygg och herregud så lång hon var, säkert 187.
Jag fyllde i lappen och skrattade lite då och då, och så kände jag även ett stråk av oro. När jag läste vad jag skrivit i mitt utseende så märkte jag hur pass ospeciell jag är. Brunt hår, 173 cm, blå ögon. Som den vanliga svensken ungefär.

När klockan kanske slagit 1605 skulle de ta lite bilder. Bilder där jag fick ha världens med obekväma klackade skor, men det var okej. Jag trivdes för en gångs skull med att bli fotograferad och efter fotograferingen insåg jag vad dte kunde innebära om det i brevet jag får om två veckor står ja. Det kan innebära att jag får vara med i reklamer för affärer som kapphal och HM. Vilken upplevelse det skulle vara. Det var inte heller förrän nu som jag faktiskt insett att det fanns en chans. Innan hade jag varit inställd på att de skulle säga nej och att det inte skulle bli av. Nu fanns det dock en chans och det känns som om jag kommer att komma brevlådan varje dag.
Vi åkte hem och i bilden kände jag hur nervositeten började släppa och hur utmattad jag kände mig.
Det var bara raka vägen hem, och sedan la mjag mig i sängen och läste och sov lite.

Nej, nu borde jag verkligen sova/plugga/läsa, något av dem.
Puss och kram!

Jag vet faktiskt inte varför jag inte skrev igår, men tänkte återigen återge gårdagen i en sammanfattning här.

Jag hade sedan knappt en vecka tillbaka bokat Dan på Lördags dagen så när jag på morgonen vaknade kände jag mig nervös. Orkade inte somna om och sedan behöva känna mig stressad, så runt 1000 gick jag upp. Det kanske var lite korkat med tanke på att jag somnat klockan 0430 den natten.
Gick upp och gjord eingenting en bra stund, men gjorde mig sen iordning. Jag kände mig stressad så jag skyndade mig lite, det visade sig vara överflödigt med tanke på att Dan var en jävla slowpoke.
 När han äntligen blivit klar, bestämde vi att mötas i Huddinge centrum. Jag tog mig iväg till bussen och just som den kom insåg jag att jag inte hade skickat sms till jävla sl. Fan också, missade alltså den bussen och fick stå i halvklänning, strumpbyxor och kappa i regnet. Efter en kort tids övervägande började jag dock gå.

Jag har alltid älskar regnet och njöt när jag kände hur hårwt blev blötare och blötare. Till Skrakvägen gick jag och längtade efter att få sitta i en torr busskur. Glad jag blev när jag såg att någon slagit ut alla glasskivorna ur kuren. Jag fortsatte att gå, men dte var inte förrän vid dte tillfället jag började känna mig kall.
Eftersom bussen skulle komma till Skrakvägen vid 38, misstänkte jag att den skulle komma vid 40 till den efter. Klockan 35 gick jag in på ica för att värma mig och hade egentligen som plan att gå ut igen när klockan var 38. Ångrade mig dock och gick mot kuren. Det var nog en jävla tur med tanke på att bussen då kom.
När jag väl satt på bussen spenderade jag en bra stund med att ens stryka ur luggen ur ansiktet. Kände mig då som en blöt kattunge men jag kände ändå att vätan inte störde mig så mycket.

När jag närmade mi centrum hade jag god kontakt med Dan, så han visste vilken buss jag kom med och så vidare. Vid huddinge centrum (om dyu kommer med 704) är det ett stort krön och sedan en enda stor busshållplats som sträcker sig en bit. Redan kanske 30 meter innan vi var framme misstänkte jag att jag hade sett Dan. Hoppade av och visst fan dvar det han.
Som vanligt hade jag missbedömt någons längd och jäveln var fan längre än jag trott. Vi började iallafall gå mot Huddinge centrum. Det kändes dock så dystert så vi åkte in till stan iallafll. Dan såg hela tiden ganska trött ut, men dte var inte så konstigt å andra sidan (haha)
Väl inne i stan pratade vi mycket (jag måste lära mig att hålla käften mer) och gick längs drottninggatan mot Gamla stan. Det var planreat att vi skulle fika men hur jävla lätt var det att hitta ett vettigt fik. Efter en bra stund letande blev det Café Cronan. Ett väldigt mysigt café med behagliga stolar och en otroligt hemtrevlig miljö.

Som vanligt när jag är med någon som jag inte helt känner, kunde jag inte äta. Det är något som jag inte klarar av bara, lite skumt ja, men så är det.
Det som gjorde att den här dagen blev så förbannat kul var på grund av vad Dan köpte. När vi snackat en stund gick han iväg för att köpa en macka. Han kom tillbaka med bland de största jag någonsin sett. Han hade egentlioge tänkt köpa något mindre, men själfallet var allt slut.
Började med att pilla bort all sallad och sen satt han bara och stirrade på den i en kvart.
När han väl  började äta den utbrast han plötsligt "Vad i helvete det är ju senap på den!"
Jag skrattade så mycket att jag kände hur hettan bara setg i ansiktet.
I en hel timma satt han säkert och försökte få i sig den där jävla macka, med miner som berättade ungefär vad han tyckte om det. Jag själv hade självklart väldigt roligt åt det och njöt varje gång han gjorde grimaser åt smaken.

Efter att ha plågat i sig två tredjedelar av mackan gav han upp och jag kände hur mina skrattmuskler började värka. Det började dock bli dags att röra sig hemmåt så vi drog på oss våra saker och gick. Det regnade än när vi kom ut men det gjorde inte så mycket, när det ändå bara var duggregn.
Vid Gamla stan gick vi på tunnelbanan mot Fruängen och båda var lite småtrötta men det var ändå ganska socialt.
Väl i fruängen stod jag upp och kände att jag höll på att somna, och av att döma av hur Dan stod var det desamma för honom. Bussen kom ganska snart och äntligen fick man sätta sig ned i en relativt skön stol igen. På vägen till segeltorp skrattade vi lite åt några fjortisar, och medan vi frotsatte prata, hörde och såg jag i bakrunden hur fjortisarna satt och tog kort på sig själva.

Jag skulle snart av, kramade då Dan hejdå och gick av. det första jag gjorde när jag kom ut från bussen var att kurra ihop mig och asgarva åt internskämt. Kan ha sett lite knasig ut, men internskämt är bland de bästa som finns.
När jag kom hem kände jag mig nöjd med dagen men kom återigen på att jag har franskaprov snart så det var ju bara att sätta sig ned för att plugga igen.
Såå... Det var gårdagen ja, nu till dagen.

Idag skulle syster tävla så klockan 1120 ringde mamma och sa till mig att skynda mig med att göra mig iordnming om jag ville följa med och kolla. Jag sprang upp och klädde på mig och var faktiskt klar fem minuter innan de kom. I bilen satt redan syster, mor och Angelica och transporten stod redo bakom bilen. Vi åkte och kom till Djursholm runt 1200 och jag och Angelica gick ur för att titta runt lite. Syster red inte förrän 1310 så tillsdess satt jag och Angelica och pratade i cafeterian. Hon är ganska kul att prata med och hade hon inte varit brorsans tjej hade jag nog försökt adoptera henne.
Det blev då dags för syster att rida och jag blev faktiskt nervös. Det var hennes första tävling tillsammans med Elvira, och på det hela taget var det ganska lyckat. Visst det var lite  svårt då och då, men det var syster som blev spänd vilket smittade över sig på hästen.
Efter hennes ritt åkte vi till stallet. Jag började då känna mig illamående-trött och gick in i fikarummet, och kände mig lat. Lite elakt att lämna de andra med att fixa allt men jag mådde inte så bra. Jag drog fram tre stolar och ställde dem vi elementet och sov där en stund.
Hörde sen hur mamma sa hejdå till alla och jag flinade när jag fattade att de glömt mig. Jag knatade ut och såg mammas min när hon själv insåg att hon faktiskt glömt mig.

Vi handlade allt och åkte hem och vilade.
När jag satt vid datorn och pluggade min kära franska insåg jag en sak... Jag är lycklig som singel. Jag behöver inte bry mig om vad någon annan tyckte om det agerandet eller om det jag sa och så vidare.
Jag letar hela tiden efter att någon att förlita mig på, att ha som min, när jag nu börjar flrstå att det som Viktor förut föreslog kanske inte vore så dumt för mig just nu.
Kärlek är nog något som min unga kropp och mitt unga sinne borde lägga på hyllan och lyda min gamla väns råd "Skippa kärleken tills du är gammal nog att behålla den"

Nu blir det fortsatt pluggande!
Puss och kram alla!

Glömde om att skriva att jag kom på ett yrke jag seriöst kan tänka mig att ta... Obducent. Det låter konstigt, men någon måste väl vilja bli det? jag skulle faktiskt tycka att det var ett intressant jobb... Får väl se vad framtiden har att bjuda.