microkochen

Kom på att jag fyller år snart. Wow. Jag har egentligen inga större funderingar på vad jag vill ha, känner att jag gått och blivit lite minimalist på senaste, skönt.

Planerna vad imorse att gå upp 0900, men eftersom jag varit dum nog att ligga och läsa till 0030 inatt, gick jag inte upp förrän kring 0950.
Långsamt gjorde jag mig iordning, och jag vet faktiskt inte hur, men numera har jag haft ovanligt gott om tid på morgonen. Redan en kvart innan vi började gick jag iväg till skolan. Vi skulle ha matteprov idag, men jag kände mig sjukligt lugn. Det var inget att oroa sig för och jag skuttade iväg till skolan.
Det ända jag kände mig nervös för var dagens möte med Stockholms gruppen.
Det blev dags för provet och alla släntrade in i klassrummet. Jag satte mig där det fanns plats, längst fram med andra ord. Ulf delade ut provet och jag började lugnt och metodiskt arbeta mig genom det prov, som var nästan identiskt med det inövningsprov vi haft någon dag tidigare.
Jag myste över hur lätt det var och gick efter en stund ut. Jag var klar och satte mig utanför för att vänta. Smsade med lite kompisar när jag fick ett sms från ett okänt nummer "Du har missat två uppgifter på baksidan." Jag skrattade för mig själv, med knackade på och fick komma in och göra de två sista frågorna.
Då kände jag hur irritationen steg, jag kunde det verkligen inte, även fast jag borde.
Jag skrev några random svar och gick ut bland de sista men jag var fortfarande glad och sprallig.

Efter matteprovet var dte direkt Svenska och jag tackade högre makter för att Lisa fick läsa högt ur Sandor/Ida. Jag gillar egentligen inte sånna böcker, men det är farscinerande  hur patetiska de kan vara i sådanna böcker. "Buhuuu det är så synd om mig, jag är tonåring och har precis likadana problem som alla andra tonåringar, men mig är det speciellt synd om." Till exempel som boken "Malin + Rasmus" som slutar med att Rasmus dog av en överdos av lustgas eller något sånt kul. Oo så jag skrattade när jag läste den delen.
Efter Svenskan var det lunch och sen idrott. Jag visste att vi hade dans så jag försökte komma på diverse ursäkter, men det behövdes tydligen inte; Dansläraren var sjuk!
Istället hade vi på idrotten badminton. det var riktigt roligt och vi skulle försöka lyckas ha bollen i luften så lång tid som möjligt, och bolla den mellan varandra. Enormt underhållande och på slutet tyckte Stine att vi skulle dansa Jenka. Alla var svettiga och varma så jag var knappast glad till idén, men det vosade sig vara riktigt kul och jag skrattade mest hela dansen. Eller, "dansen".

Efter idrotten gick jag hem, det var skönt att slippa att duscha i skolan. I svettiga kläder och varm som fan kom jag hem. Jag kände mig så varm och törstig att jag trodde att jag skulle dö.
Det var dock skönt att jag skulle slippa hkn idag, eftersom jag skulle göra mig iordning för att åka till stockholms gruppen.
Jag tog av mig de svettiga gymnastik kläderna och tittade på min kropp i badrumsspegeln. Jag är verkligen ingen skönheten kunde jag konstatera men jag klev in i duschen. Jag vred ned värmen och duschade kallt. Det var så skönt att känna hur all smuts och svett bara försvann. Tvättade håret och det gick ganska fort, 1400 var jag färdig duschad. Jag fönade håret och borstade det, mer än så skulle jag inte göra.
Klädde på mig det svarta kroppsnära linnet och när klockan blev 15:30 orkade jag inte längre vänta och gav mig iväg till bussen. Den skulle komma 39, men självklart var den försenad, så 44 anlände den. Jag satt för mig själv i mina egna tankar hela vägen och väl i Fruängen satt jag lugnt kvar på min plats. Jag satt precis vid utgången så jag såg hur alla radade upp sig för att gå ut, och så hörde jag ett ljud. Jag vända mig lite om och såg en kille jag kände igen. Det fnissade till och satte mig sedan för att hårdstirra. Efter någon minut fick jag hans uppmärksamhet, det var ju Dan som (läskigt med slumpen?) också skulle in till stan.

Det som gjorde det lite läskigare var två saker. Det första att jag egentligen tänkt ta en senare buss - något jag försökte skämta med om Dan, vilket gick i stöpet, fan att han inte fattar när man förolämpar honom -  och det andra att jag när jag väntade på bussen hade tänkt "Jaha, 704an, vore ju läskigt om man stött på Matte eller Dan på bussen."
Hur som helst var det rätt skönt med sällskap på tunnelbanan och jag märkte att jag verkligen gillar att prata med Dan. Han är lätt att prata med, och har en humor som slår det mesta enligt mig.
Killar är verkligen mycket lättare att relatera till än tjejer, fast det kan ju ha lite att göra med att jag inte har så mycket gemensamt med de flesta tjejer.
Iallafall fick ajg sällskap till Slussen, där Dan gick av. Jag skulle till Östermalmstorg, vilket dock ändrades till Centralen så jag hade fått sällskap nästan hela vägen.

Vid Centralen mötte jag mamma och vi gick först för att fika och sen gick vi iväg för att hitta var agenturen låg egentligen. Den var inte så svårfunnen och vi gick upp till våningen, tio minuter för tidiga. Väl framme och inne på våningen hann jag känna hur verkligen "modell"-aktigt allt var. Det var rätt häftigt och vi fick vänta inne i ett kök/fotograferings rum. Efter en stund kom Caroline som hon hette, in och gav mig en lapp som jag skulle fylla i, med lite info om mig själ. Hon var snygg och herregud så lång hon var, säkert 187.
Jag fyllde i lappen och skrattade lite då och då, och så kände jag även ett stråk av oro. När jag läste vad jag skrivit i mitt utseende så märkte jag hur pass ospeciell jag är. Brunt hår, 173 cm, blå ögon. Som den vanliga svensken ungefär.

När klockan kanske slagit 1605 skulle de ta lite bilder. Bilder där jag fick ha världens med obekväma klackade skor, men det var okej. Jag trivdes för en gångs skull med att bli fotograferad och efter fotograferingen insåg jag vad dte kunde innebära om det i brevet jag får om två veckor står ja. Det kan innebära att jag får vara med i reklamer för affärer som kapphal och HM. Vilken upplevelse det skulle vara. Det var inte heller förrän nu som jag faktiskt insett att det fanns en chans. Innan hade jag varit inställd på att de skulle säga nej och att det inte skulle bli av. Nu fanns det dock en chans och det känns som om jag kommer att komma brevlådan varje dag.
Vi åkte hem och i bilden kände jag hur nervositeten började släppa och hur utmattad jag kände mig.
Det var bara raka vägen hem, och sedan la mjag mig i sängen och läste och sov lite.

Nej, nu borde jag verkligen sova/plugga/läsa, något av dem.
Puss och kram!