12/5 - 13/5
Jag minns förut, när jag jämt och ständigt skrev fel. På datumet menar jag då, jag skriver fortfarande fel. Stavar fel, säger fel och uttrycker mig helt åt helvete. Jag vet inte varför men jag kan sällan hålla mig på en nivå där jag bara får fram det jag vill utan att låta som om jag är efterbliven. Det var en intressant tanke: Dagens mål! Inte vara ett retard.
Numera när jag levt på en diet av Sex and the city har jag börjat sätta mig själv i perspektiv. Hur läskigt det än låter har jag nu insett att jag knappt äter längre. Och det har inte att göra med att jag inte vill, jag är bara för lat eller så känner jag bara inte för det helt enkelt. Jag undrar när det här kommer att vända, när jag blir mig själv igen.
Den känslan jag har nu, gillar jag inte. Jag är alldeles för nöjd. Jag går i hemlighet runt och funderar på vart allt kommer att gå åt helvete.
Well, det här lät ju upplyftande.
En sak som jag kom att tänka på häromdagen, vad spelar roll? Vad är viktigt här i livet. Något som jag kan bli så irriterad på är när folk rynkar näsan åt att man till exempel är intresserad (som jag) av blommor. De flesta tycker att det är förbannat töntigt och inte riktigt något man kan göra. Jag håller inte med. Det sjuka är att jag knappast är den som ska säga något om andras beteende. Tror jag själv att jag kan komma undan att vara en instinktiv bedömande när jag kommer från en familj bestående av detta och endast detta?
Fan... Är jag dömd?
Det låter ju rättvist, jag har inte fått en rättvis bedömning skulle jag vilja påstå. Nåväl, sånt man får ta antar jag.
Idag (andra dagen) har jag varit så väldigt stressad. Två prov imorn och jag kan ingenting. Det känns... Bra, säger vi. Nu när jag äntligen vågat släppa ner garden för min kille dessutom, känner jag mig ännu mer utlämnad och ensam. Det känns som om han ignorerar mig (wtf, han är sjuk och det vet jag) och som att nästa, nästa sms kommer det! "Jag tror inte att det här kommer att funka..."
Men när jag väl tänker efter så... Det känns inte så troligt? Jag hatar mig själv bara för det, varför ska jag ständigt tro det värsta och stressa upp mig själv. Det vore skönt med en funktion som gjorde att jag bara kunde stänga av all hjärnverksamhet. Va fan... Varför är jag så olycklig?
Kunde inte somna inatt. så plötsligt fick jag attacken. Tårarna bara föll och allt som jag kunde komma på var hemskt i mitt liv tvingades jag att bli konfronterad med. Jag mådde verkligen piss och jag ville inget hellre än att bara ta mig samma och vara duktig. Samtidigt hade jag en lust att bara ringa någon och be den att komma hit, vara med mig och trösta mig. Det gjorde det dock bara värre.. Jag litar på få och den kretsen förminskas ständigt eftersom jag blir allt mer osäker. Den jag litar mest på bor sju timmar härifrån och jag vill inte störa henne, det känns fel och elakt. Vad i helvete ska jag ta mig till.. Även om jag känner att jag lyckats ta mig ganska mycket samman så finns dte fortfarande saker som rasar varje gång jag tittar på dem.
Fan också... Kom just på att jag har tid på Bupen på fredag. Jag har fått en ny att prata med, som jag för första gången ska ta med min mamma för. Jag är dock skeptisk. Det är en man. Jag hade stora problem med att prata med en kvinna (Annika) men hur fan ska jag då klara av en man? Jag hatar när folk sett mig gråta, det får mig att länna mig svag och utelämnad.
Men nu som jag skriver inser jag en sak.. Är anledningen till att jag känner mig extra stressad nu med Ville, att han sett mig gråta? Ja för dte har han. Efter att min pappa skrikit på mig när Ville var hos mig kunde jag inte hålla tårarna inne och för första gången på länge grät jag inför någon. Den innan dess tror jag var Hampus... (Bortser från min astmaattack, det var panik)
Nu ska jag gotta mig i sex and the city, hoppas alla haft en bra dag
Numera när jag levt på en diet av Sex and the city har jag börjat sätta mig själv i perspektiv. Hur läskigt det än låter har jag nu insett att jag knappt äter längre. Och det har inte att göra med att jag inte vill, jag är bara för lat eller så känner jag bara inte för det helt enkelt. Jag undrar när det här kommer att vända, när jag blir mig själv igen.
Den känslan jag har nu, gillar jag inte. Jag är alldeles för nöjd. Jag går i hemlighet runt och funderar på vart allt kommer att gå åt helvete.
Well, det här lät ju upplyftande.
En sak som jag kom att tänka på häromdagen, vad spelar roll? Vad är viktigt här i livet. Något som jag kan bli så irriterad på är när folk rynkar näsan åt att man till exempel är intresserad (som jag) av blommor. De flesta tycker att det är förbannat töntigt och inte riktigt något man kan göra. Jag håller inte med. Det sjuka är att jag knappast är den som ska säga något om andras beteende. Tror jag själv att jag kan komma undan att vara en instinktiv bedömande när jag kommer från en familj bestående av detta och endast detta?
Fan... Är jag dömd?
Det låter ju rättvist, jag har inte fått en rättvis bedömning skulle jag vilja påstå. Nåväl, sånt man får ta antar jag.
Idag (andra dagen) har jag varit så väldigt stressad. Två prov imorn och jag kan ingenting. Det känns... Bra, säger vi. Nu när jag äntligen vågat släppa ner garden för min kille dessutom, känner jag mig ännu mer utlämnad och ensam. Det känns som om han ignorerar mig (wtf, han är sjuk och det vet jag) och som att nästa, nästa sms kommer det! "Jag tror inte att det här kommer att funka..."
Men när jag väl tänker efter så... Det känns inte så troligt? Jag hatar mig själv bara för det, varför ska jag ständigt tro det värsta och stressa upp mig själv. Det vore skönt med en funktion som gjorde att jag bara kunde stänga av all hjärnverksamhet. Va fan... Varför är jag så olycklig?
Kunde inte somna inatt. så plötsligt fick jag attacken. Tårarna bara föll och allt som jag kunde komma på var hemskt i mitt liv tvingades jag att bli konfronterad med. Jag mådde verkligen piss och jag ville inget hellre än att bara ta mig samma och vara duktig. Samtidigt hade jag en lust att bara ringa någon och be den att komma hit, vara med mig och trösta mig. Det gjorde det dock bara värre.. Jag litar på få och den kretsen förminskas ständigt eftersom jag blir allt mer osäker. Den jag litar mest på bor sju timmar härifrån och jag vill inte störa henne, det känns fel och elakt. Vad i helvete ska jag ta mig till.. Även om jag känner att jag lyckats ta mig ganska mycket samman så finns dte fortfarande saker som rasar varje gång jag tittar på dem.
Fan också... Kom just på att jag har tid på Bupen på fredag. Jag har fått en ny att prata med, som jag för första gången ska ta med min mamma för. Jag är dock skeptisk. Det är en man. Jag hade stora problem med att prata med en kvinna (Annika) men hur fan ska jag då klara av en man? Jag hatar när folk sett mig gråta, det får mig att länna mig svag och utelämnad.
Men nu som jag skriver inser jag en sak.. Är anledningen till att jag känner mig extra stressad nu med Ville, att han sett mig gråta? Ja för dte har han. Efter att min pappa skrikit på mig när Ville var hos mig kunde jag inte hålla tårarna inne och för första gången på länge grät jag inför någon. Den innan dess tror jag var Hampus... (Bortser från min astmaattack, det var panik)
Nu ska jag gotta mig i sex and the city, hoppas alla haft en bra dag
FUCK!
Fy fan va länge sen det var man skrev! Nu jävlar... nu jävlar ska jag skriva. Jag fick det den där dragningskraften att skriva, det som brukade driva mig förr att skriva varenda dag. Men som med nästan alla mina intressen så bleknade det ganska fort.
Dock... Skumt nog har mitt liv plötsligt tagit en ny vänding på senare tid. En vändning som jag borde känna mig säker i men som jag inte vågar lita på. Det går i tre faser.
1. Jag har funnit delar av mig själv. Jag blir mer och mer nöjd med mig själv, och jag börjar acceptera att det inte alltid går som det ska. Jag har accepterat det faktum att jag hatar att umgås med mycket folk och att ha mycket vänner, därför gör jag så som jag alltid omedvetet gjort, är extremt otrevlig när jag känner att jag börjar bli vän med för många.
2. Jobbet. Skumt nog blev jag erbjuden ett jobb för två veckor sen. Ett ganska välbetalt jobb på Lidingö där jag jobbar för Christian och Ollie. En blomsteraffär. Visserligen vill jag oftast döda Ollie, men det funkar och Isabelle och jag kommer fan överens. Hon går inte över min gräns utan låter mig vara.
3. ..Ja, vad ska ma skriva... Förhållande? Sjukt det låter. Men så är det. Jag är fortfarande väldigt rädd för att lita på honom, men på något skumt sätt, så bekräftar han mig, gör mig glad och jag kan fan slappna av. Det är nog första gången. Och det känns bra.
Wow... Det känns som om livet har börjat om. Jag är lugnare (trots mina finfina magsår och problemen hemma) och jag har för det mesta kontroll.
En nystart, det är kanske just det jag har letat efter. För efter att problem jag haft med min kropp, mitt sinne, mitt liv (!) så är det fanemig dags nu. Nu ska jag ta tag i saker.
Jag har känt hur saker har glidit mig hur händerna, hur jag handlöst har fallit utan att få hjälp. Har varit ensam, utan att förstå att jag har folk vid min sida. Saker förändras, och nu börjar jag följa med i fändringen, istället för att streta emot.
Jag kommer dock aldrig förändra mig själv. Jag tänker bara... Låta mig själv vara och sen inte bry mig om omvärlden.
Det är något som jag blivit så förbannad på, på senare tid... Alla, ALLA, i min omgivning snackar skit om varandra. Droppen och frustrationen kom när jag hörde min mamma sitta i telefon och snacka skit om min brors tjej, men min syster. De snackade om hur sannerligen hemskt det var att hon inte varit uppklädd i lördags. Jag blev arg och förbannad, men samtidigt ganska illamående. Nu vet jag äntligen varför jag hatar att ta med mig sällskap hem. För dömandet av utseendet, karaktär och personlighet finns inte bara bland vänner, utan det fortskrider till en värre nivå i min familj. Och ingen vet. Jag vill inte att någon ska veta heller, så varför jag lägger ut det på internet kommer att förbi ett mysterium.
Nu har jag äntligen fått skriva, det kändes förbannat bra (om jag nog ändå måste se över det där med svordomar).
Jag tänker dock inte göra några gay löften om att jag ska skriva varje dag, varannan dag bla bla bla. Jag skriver när jag vill, om jag vill och har tid.
Puss och hej allahoppa!
Dock... Skumt nog har mitt liv plötsligt tagit en ny vänding på senare tid. En vändning som jag borde känna mig säker i men som jag inte vågar lita på. Det går i tre faser.
1. Jag har funnit delar av mig själv. Jag blir mer och mer nöjd med mig själv, och jag börjar acceptera att det inte alltid går som det ska. Jag har accepterat det faktum att jag hatar att umgås med mycket folk och att ha mycket vänner, därför gör jag så som jag alltid omedvetet gjort, är extremt otrevlig när jag känner att jag börjar bli vän med för många.
2. Jobbet. Skumt nog blev jag erbjuden ett jobb för två veckor sen. Ett ganska välbetalt jobb på Lidingö där jag jobbar för Christian och Ollie. En blomsteraffär. Visserligen vill jag oftast döda Ollie, men det funkar och Isabelle och jag kommer fan överens. Hon går inte över min gräns utan låter mig vara.
3. ..Ja, vad ska ma skriva... Förhållande? Sjukt det låter. Men så är det. Jag är fortfarande väldigt rädd för att lita på honom, men på något skumt sätt, så bekräftar han mig, gör mig glad och jag kan fan slappna av. Det är nog första gången. Och det känns bra.
Wow... Det känns som om livet har börjat om. Jag är lugnare (trots mina finfina magsår och problemen hemma) och jag har för det mesta kontroll.
En nystart, det är kanske just det jag har letat efter. För efter att problem jag haft med min kropp, mitt sinne, mitt liv (!) så är det fanemig dags nu. Nu ska jag ta tag i saker.
Jag har känt hur saker har glidit mig hur händerna, hur jag handlöst har fallit utan att få hjälp. Har varit ensam, utan att förstå att jag har folk vid min sida. Saker förändras, och nu börjar jag följa med i fändringen, istället för att streta emot.
Jag kommer dock aldrig förändra mig själv. Jag tänker bara... Låta mig själv vara och sen inte bry mig om omvärlden.
Det är något som jag blivit så förbannad på, på senare tid... Alla, ALLA, i min omgivning snackar skit om varandra. Droppen och frustrationen kom när jag hörde min mamma sitta i telefon och snacka skit om min brors tjej, men min syster. De snackade om hur sannerligen hemskt det var att hon inte varit uppklädd i lördags. Jag blev arg och förbannad, men samtidigt ganska illamående. Nu vet jag äntligen varför jag hatar att ta med mig sällskap hem. För dömandet av utseendet, karaktär och personlighet finns inte bara bland vänner, utan det fortskrider till en värre nivå i min familj. Och ingen vet. Jag vill inte att någon ska veta heller, så varför jag lägger ut det på internet kommer att förbi ett mysterium.
Nu har jag äntligen fått skriva, det kändes förbannat bra (om jag nog ändå måste se över det där med svordomar).
Jag tänker dock inte göra några gay löften om att jag ska skriva varje dag, varannan dag bla bla bla. Jag skriver när jag vill, om jag vill och har tid.
Puss och hej allahoppa!
