11/4 2008
Jag orkar inte skriva efter mitt mönster idag... Idag skriver jag vad jag känner för och skiter i resten.
Igår var ville hemma hos mig. Vi satt nere på mitt rum och jag var så glad! Så uppåt och lycklig. Det är få gånger jag gånger mig så total. Så kom pappa hem. Måste jag skriva mer egentligen?
Han ropade upp mig och började skrika på mig. Jag kände hur det blev för mycket och tårarna började rinna ner för mina kinder. Under tiden jag plockade undan i köket hann gråttecknena försvinna och jag gick ner för att tvätta bort disklukten från händerna. Tittade mig i spegeln och försökte se så normal ut som jag bara kunde. Jag hatar att gråta inför folk, det gör mig så svag, något som jag hatar att visa mig inför folk.
Jag trodde att jag skulle klara det, men just som jag öppnar dörren, kliver in och ser ville, brister allt igen. Jag stängde dörren och satte mig i ett hörn i sängen med en kudde i famnen. Jag satt och önskade att ville bara kunde krama mig och dte var som om han läste mina tankar. Han kröp ner till mitt hörn, drog mig nära och bara höll om mig. Han satt och strök mig över håret, samtidigt som jag låg och grät mot hans axel i säkert tio minuter tills jag kravlade mig upp och la mig vid kuddarna, Drog självklart med mig ville upp och jag har nog aldrig känt mig så trygg och lycklig som då.
Efter att jag skrattat åt en sak på Cops blev det lugnt igen, även fast jag inte kan säga annat än att ville var lugn och trygg hela tiden. Jag är så väldigt tacksam för att han reagerade så väl, och lät mig låta bli att prata om det. Jag behövde det.
Idag hade vi ett oförberett test i NO som det gick ganska halvdant på. Ändå fick jag nästbäst i min klass. Jag berättade det för pappa idag och även fast jag faktiskt fått känna mig duktig och lyckad efter utvecklingssamtalet, raserades det helt nu. Han lät så negativ! Vad jag än gör, blir han negativ. Gör jag det bra säger han inget, men gör jag det dåligt ska jag fan få höra det. Det förstör mig och jag börjar verkligen tröttna.
Jag orkar inte vara så sårbar när det kommer till honom men mor och mina syskon ska konfrontera honom efter min syster födelsedag. Det ska bli så skönt att få honom att förstå hur han förstör mig
Mina syskon vet ju hur jag har det men det finns inte så mycket de kan göra. Mamma vill stötta mig, och hon berättar alltid hur stolt hon är men jag tror henne inte. Eftersom jag aldrig får min pappas bekräftelse är jag fullständigt säker på att mamma inte kan mena allvar.
Min pappa har förstört mig känslomässigt för resten av mitt liv. Jag har svårt att uttrycka känslor för någon, jag är så rädd att personen sen kommer att utnyttja det är så. Jag kan inte lita på folk och jag har otroligt svårt att ta en komplimang.
Wooow... Det här är nog rekord i kortaste inlägg... Men jag är utmattad av ingenting, jag är tröt och mina ögon värker. Nu ska jag slagga. Puss och kram alla!
Igår var ville hemma hos mig. Vi satt nere på mitt rum och jag var så glad! Så uppåt och lycklig. Det är få gånger jag gånger mig så total. Så kom pappa hem. Måste jag skriva mer egentligen?
Han ropade upp mig och började skrika på mig. Jag kände hur det blev för mycket och tårarna började rinna ner för mina kinder. Under tiden jag plockade undan i köket hann gråttecknena försvinna och jag gick ner för att tvätta bort disklukten från händerna. Tittade mig i spegeln och försökte se så normal ut som jag bara kunde. Jag hatar att gråta inför folk, det gör mig så svag, något som jag hatar att visa mig inför folk.
Jag trodde att jag skulle klara det, men just som jag öppnar dörren, kliver in och ser ville, brister allt igen. Jag stängde dörren och satte mig i ett hörn i sängen med en kudde i famnen. Jag satt och önskade att ville bara kunde krama mig och dte var som om han läste mina tankar. Han kröp ner till mitt hörn, drog mig nära och bara höll om mig. Han satt och strök mig över håret, samtidigt som jag låg och grät mot hans axel i säkert tio minuter tills jag kravlade mig upp och la mig vid kuddarna, Drog självklart med mig ville upp och jag har nog aldrig känt mig så trygg och lycklig som då.
Efter att jag skrattat åt en sak på Cops blev det lugnt igen, även fast jag inte kan säga annat än att ville var lugn och trygg hela tiden. Jag är så väldigt tacksam för att han reagerade så väl, och lät mig låta bli att prata om det. Jag behövde det.
Idag hade vi ett oförberett test i NO som det gick ganska halvdant på. Ändå fick jag nästbäst i min klass. Jag berättade det för pappa idag och även fast jag faktiskt fått känna mig duktig och lyckad efter utvecklingssamtalet, raserades det helt nu. Han lät så negativ! Vad jag än gör, blir han negativ. Gör jag det bra säger han inget, men gör jag det dåligt ska jag fan få höra det. Det förstör mig och jag börjar verkligen tröttna.
Jag orkar inte vara så sårbar när det kommer till honom men mor och mina syskon ska konfrontera honom efter min syster födelsedag. Det ska bli så skönt att få honom att förstå hur han förstör mig
Mina syskon vet ju hur jag har det men det finns inte så mycket de kan göra. Mamma vill stötta mig, och hon berättar alltid hur stolt hon är men jag tror henne inte. Eftersom jag aldrig får min pappas bekräftelse är jag fullständigt säker på att mamma inte kan mena allvar.
Min pappa har förstört mig känslomässigt för resten av mitt liv. Jag har svårt att uttrycka känslor för någon, jag är så rädd att personen sen kommer att utnyttja det är så. Jag kan inte lita på folk och jag har otroligt svårt att ta en komplimang.
Wooow... Det här är nog rekord i kortaste inlägg... Men jag är utmattad av ingenting, jag är tröt och mina ögon värker. Nu ska jag slagga. Puss och kram alla!
6/4 2008 Hacked by Godzilla
Well nu har jag inte skrivit på ett par dagar igen. Mycket händer på kort tid och fan, det får bli en liten summering i dagens inlägg.
Kan ju börja med 1/4, för många en dag att spela practical jokes på varandra, för mig; en dag att bli kallad skämtet. Ja, det är faktiskt min födelsedag. Jag har redan antagit att folk som nått åldern av 15, vid det här laget borde sedan länge insett att de inte är de enda som är klyftiga och kallat mig skämtet. Jag svor för mig själv, att den personen som skämtade med mig, skulle jag stycka och lägga i min frys.
På morgonen kom mor och far in och sjöng för mig och jag fiock öppna paket. Jag har aldrig verkligen sovit så himla gott när någon kommit in och sjungit för mig, som iår. Jag blev verkligen chockad men glad.
Fick en massa användbara saker, därbland en ny mobil. Jag blev så glad, det var en likadan so+m jag en vecka tidigare fått en likadan dami av (en falsk)
Fick även en annan överaskning på morgonen. När jag satt och öppnade ett paket så ringde det på min mobil. Jag trodde det var mitt larm så jag tryckte bort det. Så ringde det igen från ett okänt nummer, men jag svarade. "Grattiiiiiiiiiiis" hör man direkt när jag svarar. Jag hade inte den blekaste om vem det var, men jag fattade ju att jag kände personen så jag började prata med den. Det tog inte lång tid förrän jag kände igen den där välbekanta dialekten; Mina lilla boll från Uddevalla hade ringt! Jag blev riktigt glad, fan vilket bra start på dagen!
Väl i skolan kände jag mig ganska lugn inför vad dagen hade att bjuda på. Folk var inte dryga utan ärliga och det var bara en person som kallade mig skämtet. Det enda som krävdes för att få den att hålla käften, var en hård blick. Jag var nöjd och dagen var riktigt nice. Vår solärare som vi skulle ha 70 minuters lketion med (sista lektionen) var sjuk, så vi slutade riktigt tidigt.
Jag gick hem och knarkade mitt nya spel och sen kom släkten. Eller, iallafall mina syster och Fredriks flickvänn. Jag fick faktiskt en fössledagspresent av henne, tackartackar.
Det var en trevlig kväll och jag fick äntligen den länge önskade tröja av brorsan. Hans 7/8 år gamla tröja som han köpte på en Hypocrisy (stavning som fan) konsert,m som jag försökt stjäla i säkert två år nu. Blev riktigt glad.
På onsdagen, dagen efter hade vi fem timmars hål. FEM! Det var riktigt nice och först gick vi hem till Lisa. Där tittade vi lite på tv, diskuterade lite men efter en stund blev vi hungriga. Samtliga blev illamående av tanken av att behöva äta skolans äckliga soppa, så! Det bled Skutan. Alla hade ju pengar. Väl uppe på Skutan beställde alla in varsin fläskniosett och vi åt lugnt och det var riktigt trevligt. Det var inte direkt som om vi hade det bråttom.
Vi åt klart och gick sen hem till Lisa och fortsatte där vi lagt av. Det var riktigt trevligt och vid två gick vi tillbaka och hade vår andra och sista lektion för dagen; slöjd. Det var tråkigt och ingen gjorde något, men det var ytterligare en timma till för oss att prata på.
När jag kom hem spelade jag lite och sen gick jag och mor upp på Skutan (igen för min del) för att äta middag. det var hennes födelsedags trots allt.
Efter middagen åkte vi ner till stallet och tog hand om hästen. Eller förlåt mig, jag ska rätta mig själv; Jag satt i fikarummet och smsade och lekte medan mamma och Sofia tog hand om hästen. Mitt intresse för hästar har sannerligen bleknat även fats jag fortfarande gillar dem.
Dagen efter, Torsdag var dagen lidlig. Det var inte så hemskt och vi fick sluta 1 timma och 20 minuter tidigare från hemkunskapen, riktigt skönt. Efter HKn åkte jag till Solna, till Ville. Han bodde i en lägenhet med sin mamma, styvfar och halvbror. Vi satt och tittade på tv och myste med varandra.
Runt 20:50 ringde mor min och sa att hon tyckte att jag skulle åka hem snart. "Jaja" svarade jag med och runt 21:20 lämnade jag och ville deras lägenhet. När vi gick längs vägen såg jag hur mitt pendeltåg kom och hur jag missade det. "Det kommer nog ett nytt om ett par minuter" svarade ville och vi fortsatte prata. När vi kom fram kollade vi på monitorn och... Nästa skulle inte komma förrän 22:05. Det innebar att jag inte skulle vara hemma förrän 23:00.
Nervöst ringde jag mamma och av någon anledning skulle jag som vanligt ljuga. Jag sa att vi gått tidigare men att pendceln inte kommit och blivit inställd. Hon sa till mig att ta taxi och så blev det.
När jag kom hem fick jag förklara vad som hänt och så. Pappa tyckte att vi skulle kräva teaxipengarna av SL och jag kände direkt hur nervös jag blev. Jag insåg att min lögn skulle kunna spricka men mamma verkade inte så haj på den idén så jag lugnade snabbt ner mig.
Men det är nu jag inser, att jag ljuger vid tillfällen där jag inte ens behöver ljuga. det är ganska störande och jag mår dåligt över det.
Det blir verkligen något att jobba med iår, att sluta ljuga.
Äntligen blev det fredag. Det var en ganska skön dag och vi gjorde inte så mycket på lektionerna men det var ganska mys. Så blev det idrott och jag var riktigt upprymd, fan det var länge sen jag faktiskt sprungit ordentligt. Vi skulle ha olika kamper. Först en där man skulle springa fram och tillbaka och grejer och sen en varsin utmaning från båda lagen. Vi valde Bandy som utmaning och de andra valde Basket som väntat då de hade både Robin och Loberg på sitt lag.
Vi började med första kampen och jag tog i med allt jag kunde. Det märktes mot slutet. Plötsligt tog syret slut. Jag satte mig ned på en bänk och försökte återfå andningen men något var fel. det gick inte. Min andning blev tyngre och tyngre och jag började göra ljud när jag andades. Tårarna pressade direkt och jag började gråta. Det rullade tårar längs mina kinder, inte smärtotårar utan instinktiva tårar. Hampus satte sig bredvid mig och jag kramade krampaktigt om hans lår för att känna att jag hade kontrollen kvar i mina händer. Så gjorde han något, som gjorde att jag började andas lugnare. Han la armen om min axel och drog mig nära så jag halvt låt mot hans axel. Jag grät lite mot honom och kände hur jag långsamt började pterfå förmågan att andas. Fanny hjälpte mig med andningen och som tur är hjälpte dte mycket.
Jag var med resten av lektionb, lite halvt. Jag hade inget syra kvar i kroppen så jag höll ständigt på att falla ihop men jag gjorde mitt bästa och direkt efter idrotten gick jag hem, la mig i sängen och vilade resten av dagen.
Dagen efter skulle jag träffa Ville. Jag smsade honom på morgonen och gick sen runt lite. Efter en timma hade jag inte fått svar och nojan satte in. Jag ville verkligen inte att det skulle bli samma sak som med Andreas och jag fick direkt bilder för mig hur han satt och asgarvade åt hur jag kunde tro att han gillade mig. En timma senare hade jag inte fått svar än och jag blev så sjukt stressad. Kort däreefter fick jag dock svar... det visade sig att han hade glömt mobilen hemma när han var tvungen att gå ner till skolan för ett möte. Jag blev direkt lugn och han skulle komma hit. Jag drog på mig kläder men lämnade skjortan av. Så knackade det plötsligt på dörren, när jag inte hade hunnit få på mig skjortan. Jag antog att han skulle plinga på, på dörren därnere men jag hade inte hört det så han hade gått upp. Jag fick rycka tag i skjortan och knäppte den samtidigt som jag hälsade på honom. Jag ångrade mig dock och drog av mig skjortan och bytte till en tröja sitället (intressant intressant)
Vi hade så himla roligt, jag som har svårt att hitta folk att ha så spontant kul med. Vi rullade runt i min säng och vid det laget då han drog, var min säng ett bombnedslag. Det var dock okej, jag hade haft så roligt.
Jag gick för att lämna honom vid bussen och när vi stod vid busshållplatsen kändes det inte mer än naturligt att stå nära honom och krama honom eller att kyssa honom.
Och så idag; Söndag. Planen var faktiskt att jag skulle vara med ville idag igen, men så blev det dock inte. Hans mor drog med honom ut till Bromma och han fick helt enkelt inte åka till segeltorp. Det kändes ju tråkigt och jag saknade honom men jag var glad, han hade en anledning och saknade mig med. Det hände nästan ingenting på dagen och på kvällen satt jag inne och snackade med Jessica. Smsade som vanligt med ville tills jag fick ett sms som gjorde mig nervös. "Jag har sett en död kropp" Jag blev direkt fundersam och det var nu jag insåg att jag brydde mig om honom. Förstod själv at det skulle kunna vara hans tjejkompis som blivit påkörd och jag bad faktiskt till högre makter att dte inte skulle vara så. Jag svarade så och under de kommande minuterna satt jag bara och lyssnade efter de där välbekanta knäppningarna som datorn gav ifrån sig när ett sms var på ingång.
Men än nu, när jag skriver klart det här inlägget har jag inte fått svar, jag får vänta och se.
Aahh... Skönt att få skriva!
Puss och hej alla!
Kan ju börja med 1/4, för många en dag att spela practical jokes på varandra, för mig; en dag att bli kallad skämtet. Ja, det är faktiskt min födelsedag. Jag har redan antagit att folk som nått åldern av 15, vid det här laget borde sedan länge insett att de inte är de enda som är klyftiga och kallat mig skämtet. Jag svor för mig själv, att den personen som skämtade med mig, skulle jag stycka och lägga i min frys.
På morgonen kom mor och far in och sjöng för mig och jag fiock öppna paket. Jag har aldrig verkligen sovit så himla gott när någon kommit in och sjungit för mig, som iår. Jag blev verkligen chockad men glad.
Fick en massa användbara saker, därbland en ny mobil. Jag blev så glad, det var en likadan so+m jag en vecka tidigare fått en likadan dami av (en falsk)
Fick även en annan överaskning på morgonen. När jag satt och öppnade ett paket så ringde det på min mobil. Jag trodde det var mitt larm så jag tryckte bort det. Så ringde det igen från ett okänt nummer, men jag svarade. "Grattiiiiiiiiiiis" hör man direkt när jag svarar. Jag hade inte den blekaste om vem det var, men jag fattade ju att jag kände personen så jag började prata med den. Det tog inte lång tid förrän jag kände igen den där välbekanta dialekten; Mina lilla boll från Uddevalla hade ringt! Jag blev riktigt glad, fan vilket bra start på dagen!
Väl i skolan kände jag mig ganska lugn inför vad dagen hade att bjuda på. Folk var inte dryga utan ärliga och det var bara en person som kallade mig skämtet. Det enda som krävdes för att få den att hålla käften, var en hård blick. Jag var nöjd och dagen var riktigt nice. Vår solärare som vi skulle ha 70 minuters lketion med (sista lektionen) var sjuk, så vi slutade riktigt tidigt.
Jag gick hem och knarkade mitt nya spel och sen kom släkten. Eller, iallafall mina syster och Fredriks flickvänn. Jag fick faktiskt en fössledagspresent av henne, tackartackar.
Det var en trevlig kväll och jag fick äntligen den länge önskade tröja av brorsan. Hans 7/8 år gamla tröja som han köpte på en Hypocrisy (stavning som fan) konsert,m som jag försökt stjäla i säkert två år nu. Blev riktigt glad.
På onsdagen, dagen efter hade vi fem timmars hål. FEM! Det var riktigt nice och först gick vi hem till Lisa. Där tittade vi lite på tv, diskuterade lite men efter en stund blev vi hungriga. Samtliga blev illamående av tanken av att behöva äta skolans äckliga soppa, så! Det bled Skutan. Alla hade ju pengar. Väl uppe på Skutan beställde alla in varsin fläskniosett och vi åt lugnt och det var riktigt trevligt. Det var inte direkt som om vi hade det bråttom.
Vi åt klart och gick sen hem till Lisa och fortsatte där vi lagt av. Det var riktigt trevligt och vid två gick vi tillbaka och hade vår andra och sista lektion för dagen; slöjd. Det var tråkigt och ingen gjorde något, men det var ytterligare en timma till för oss att prata på.
När jag kom hem spelade jag lite och sen gick jag och mor upp på Skutan (igen för min del) för att äta middag. det var hennes födelsedags trots allt.
Efter middagen åkte vi ner till stallet och tog hand om hästen. Eller förlåt mig, jag ska rätta mig själv; Jag satt i fikarummet och smsade och lekte medan mamma och Sofia tog hand om hästen. Mitt intresse för hästar har sannerligen bleknat även fats jag fortfarande gillar dem.
Dagen efter, Torsdag var dagen lidlig. Det var inte så hemskt och vi fick sluta 1 timma och 20 minuter tidigare från hemkunskapen, riktigt skönt. Efter HKn åkte jag till Solna, till Ville. Han bodde i en lägenhet med sin mamma, styvfar och halvbror. Vi satt och tittade på tv och myste med varandra.
Runt 20:50 ringde mor min och sa att hon tyckte att jag skulle åka hem snart. "Jaja" svarade jag med och runt 21:20 lämnade jag och ville deras lägenhet. När vi gick längs vägen såg jag hur mitt pendeltåg kom och hur jag missade det. "Det kommer nog ett nytt om ett par minuter" svarade ville och vi fortsatte prata. När vi kom fram kollade vi på monitorn och... Nästa skulle inte komma förrän 22:05. Det innebar att jag inte skulle vara hemma förrän 23:00.
Nervöst ringde jag mamma och av någon anledning skulle jag som vanligt ljuga. Jag sa att vi gått tidigare men att pendceln inte kommit och blivit inställd. Hon sa till mig att ta taxi och så blev det.
När jag kom hem fick jag förklara vad som hänt och så. Pappa tyckte att vi skulle kräva teaxipengarna av SL och jag kände direkt hur nervös jag blev. Jag insåg att min lögn skulle kunna spricka men mamma verkade inte så haj på den idén så jag lugnade snabbt ner mig.
Men det är nu jag inser, att jag ljuger vid tillfällen där jag inte ens behöver ljuga. det är ganska störande och jag mår dåligt över det.
Det blir verkligen något att jobba med iår, att sluta ljuga.
Äntligen blev det fredag. Det var en ganska skön dag och vi gjorde inte så mycket på lektionerna men det var ganska mys. Så blev det idrott och jag var riktigt upprymd, fan det var länge sen jag faktiskt sprungit ordentligt. Vi skulle ha olika kamper. Först en där man skulle springa fram och tillbaka och grejer och sen en varsin utmaning från båda lagen. Vi valde Bandy som utmaning och de andra valde Basket som väntat då de hade både Robin och Loberg på sitt lag.
Vi började med första kampen och jag tog i med allt jag kunde. Det märktes mot slutet. Plötsligt tog syret slut. Jag satte mig ned på en bänk och försökte återfå andningen men något var fel. det gick inte. Min andning blev tyngre och tyngre och jag började göra ljud när jag andades. Tårarna pressade direkt och jag började gråta. Det rullade tårar längs mina kinder, inte smärtotårar utan instinktiva tårar. Hampus satte sig bredvid mig och jag kramade krampaktigt om hans lår för att känna att jag hade kontrollen kvar i mina händer. Så gjorde han något, som gjorde att jag började andas lugnare. Han la armen om min axel och drog mig nära så jag halvt låt mot hans axel. Jag grät lite mot honom och kände hur jag långsamt började pterfå förmågan att andas. Fanny hjälpte mig med andningen och som tur är hjälpte dte mycket.
Jag var med resten av lektionb, lite halvt. Jag hade inget syra kvar i kroppen så jag höll ständigt på att falla ihop men jag gjorde mitt bästa och direkt efter idrotten gick jag hem, la mig i sängen och vilade resten av dagen.
Dagen efter skulle jag träffa Ville. Jag smsade honom på morgonen och gick sen runt lite. Efter en timma hade jag inte fått svar och nojan satte in. Jag ville verkligen inte att det skulle bli samma sak som med Andreas och jag fick direkt bilder för mig hur han satt och asgarvade åt hur jag kunde tro att han gillade mig. En timma senare hade jag inte fått svar än och jag blev så sjukt stressad. Kort däreefter fick jag dock svar... det visade sig att han hade glömt mobilen hemma när han var tvungen att gå ner till skolan för ett möte. Jag blev direkt lugn och han skulle komma hit. Jag drog på mig kläder men lämnade skjortan av. Så knackade det plötsligt på dörren, när jag inte hade hunnit få på mig skjortan. Jag antog att han skulle plinga på, på dörren därnere men jag hade inte hört det så han hade gått upp. Jag fick rycka tag i skjortan och knäppte den samtidigt som jag hälsade på honom. Jag ångrade mig dock och drog av mig skjortan och bytte till en tröja sitället (intressant intressant)
Vi hade så himla roligt, jag som har svårt att hitta folk att ha så spontant kul med. Vi rullade runt i min säng och vid det laget då han drog, var min säng ett bombnedslag. Det var dock okej, jag hade haft så roligt.
Jag gick för att lämna honom vid bussen och när vi stod vid busshållplatsen kändes det inte mer än naturligt att stå nära honom och krama honom eller att kyssa honom.
Och så idag; Söndag. Planen var faktiskt att jag skulle vara med ville idag igen, men så blev det dock inte. Hans mor drog med honom ut till Bromma och han fick helt enkelt inte åka till segeltorp. Det kändes ju tråkigt och jag saknade honom men jag var glad, han hade en anledning och saknade mig med. Det hände nästan ingenting på dagen och på kvällen satt jag inne och snackade med Jessica. Smsade som vanligt med ville tills jag fick ett sms som gjorde mig nervös. "Jag har sett en död kropp" Jag blev direkt fundersam och det var nu jag insåg att jag brydde mig om honom. Förstod själv at det skulle kunna vara hans tjejkompis som blivit påkörd och jag bad faktiskt till högre makter att dte inte skulle vara så. Jag svarade så och under de kommande minuterna satt jag bara och lyssnade efter de där välbekanta knäppningarna som datorn gav ifrån sig när ett sms var på ingång.
Men än nu, när jag skriver klart det här inlägget har jag inte fått svar, jag får vänta och se.
Aahh... Skönt att få skriva!
Puss och hej alla!
30/3 2008
När jag vaknade imorse klockan 0930 bestämde jag mig för att inte gå upp. Jag skämdes något så hemskt och jag hoppades på att mamma skulle åka ner till stallet så jag fick vara själv. Oturligt nog hade min mamma ryggproblem så jag måste följa med. Klockan 1130 kom hon in och försökte få mig att gå upp. Efter ett tag fann jag det oundvikligt och klev upp. Jag våndades för att behöva prata med min mor, men hur jävla troligt skulle de vara att jag kunde undvika det.
Det var tryckt att prata med henne och vid bordet frågade hon vad som hade hänt. Jag sa bara att jag inte ville prata om det och hon förstod.
Vi satt en bra stund och bara gjore ingenting, tills vid gjorde oss iordning och åkte.
Först till skärholmen för att köpa en fössledagspresent till mor. En silverklocka med underbart vackert ur blev det, en present som jag och mormor tydligen köpt. (Delat då)
Därefter var det direkt ner till stallet där jag gjorde iordning hästen och stack ut en stund på ridbanan. Eftersom hästen har haft munproblem så får jag inte rida med bett på en vecka så det blev hakamoret idag. Det tränset gör att hon får en enorm styrka och det är ganska intressant att galoppera på henne.
Jag hängde halvt om halvt i hennes tyglar större delen av tiden och när hon tog i för fullt på raksträckorna borde jag kanske blivit rädd men jag skrattade bara.
Det var så skönt att känna att jag faktiskt litade på att hon inte skulle skada mig.
Tillit, något som jag har sådanna stora problem med.
Sånna som gör det så jobbigt för mig i början på en relation.
Jag har börjat fundera på hur mycket jag litar på Ville. Jag älskar att smsa med honom och han får mig att känna mig glad och lycklig. Ändå kan jag bli orolig när jag får ett sms. "Tänk om det är i just det här smset det står 'hahahah fuck vad lurad du ÄR! tror du själv jag gillar dig eller?'"
Men... Det verkar hittills som om jag faktiskt kan lita på den här grabben. Han är lugn och samlad samtidigt som är han helt blåst som jag ibland. Ganska skönt med någon som förstår sig på random humor (och scrubs för den delen)
Jessica ställde mig en ganska gullig fråga... "är du och Ville ihop?" Jag bara skrattade och svarade "Nejdå". men så kom jag att tänka på en sak; Varför är det inte så enkelt som när man var liten? När man blir äldre blir allt mer subtilt och jobbigt, man ska behöva göra saker som skulle kunna vara så förbannat enkla!
Som när man gick i tvåan och gillade någon, frågade man bara chans på personen. Gör det i dagsläget och folk skrattar åt en i fyra år efter. Men jag överväger att gå tillbaka till det gamla goda och fråga chans på killar! Det verkar som en riktigt bra idé, då blir det iallafall inte några missförstånd. (okej, det kan lätt bli det..)
Det var tryckt att prata med henne och vid bordet frågade hon vad som hade hänt. Jag sa bara att jag inte ville prata om det och hon förstod.
Vi satt en bra stund och bara gjore ingenting, tills vid gjorde oss iordning och åkte.
Först till skärholmen för att köpa en fössledagspresent till mor. En silverklocka med underbart vackert ur blev det, en present som jag och mormor tydligen köpt. (Delat då)
Därefter var det direkt ner till stallet där jag gjorde iordning hästen och stack ut en stund på ridbanan. Eftersom hästen har haft munproblem så får jag inte rida med bett på en vecka så det blev hakamoret idag. Det tränset gör att hon får en enorm styrka och det är ganska intressant att galoppera på henne.
Jag hängde halvt om halvt i hennes tyglar större delen av tiden och när hon tog i för fullt på raksträckorna borde jag kanske blivit rädd men jag skrattade bara.
Det var så skönt att känna att jag faktiskt litade på att hon inte skulle skada mig.
Tillit, något som jag har sådanna stora problem med.
Sånna som gör det så jobbigt för mig i början på en relation.
Jag har börjat fundera på hur mycket jag litar på Ville. Jag älskar att smsa med honom och han får mig att känna mig glad och lycklig. Ändå kan jag bli orolig när jag får ett sms. "Tänk om det är i just det här smset det står 'hahahah fuck vad lurad du ÄR! tror du själv jag gillar dig eller?'"
Men... Det verkar hittills som om jag faktiskt kan lita på den här grabben. Han är lugn och samlad samtidigt som är han helt blåst som jag ibland. Ganska skönt med någon som förstår sig på random humor (och scrubs för den delen)
Jessica ställde mig en ganska gullig fråga... "är du och Ville ihop?" Jag bara skrattade och svarade "Nejdå". men så kom jag att tänka på en sak; Varför är det inte så enkelt som när man var liten? När man blir äldre blir allt mer subtilt och jobbigt, man ska behöva göra saker som skulle kunna vara så förbannat enkla!
Som när man gick i tvåan och gillade någon, frågade man bara chans på personen. Gör det i dagsläget och folk skrattar åt en i fyra år efter. Men jag överväger att gå tillbaka till det gamla goda och fråga chans på killar! Det verkar som en riktigt bra idé, då blir det iallafall inte några missförstånd. (okej, det kan lätt bli det..)
