microkochen

Well nu har jag inte skrivit på ett par dagar igen. Mycket händer på kort tid och fan, det får bli en liten summering i dagens inlägg.

Kan ju börja med 1/4, för många en dag att spela practical jokes på varandra, för mig; en dag att bli kallad skämtet. Ja, det är faktiskt min födelsedag. Jag har redan antagit att folk som nått åldern av 15, vid det här laget borde sedan länge insett att de inte är de enda som är klyftiga och kallat mig skämtet. Jag svor för mig själv, att den personen som skämtade med mig, skulle jag stycka och lägga i min frys.
På morgonen kom mor och far in och sjöng för mig och jag fiock öppna paket. Jag har aldrig verkligen sovit så himla gott när någon kommit in och sjungit för mig, som iår. Jag blev verkligen chockad men glad.
Fick en massa användbara saker, därbland en ny mobil. Jag blev så glad, det var en likadan so+m jag en vecka tidigare fått en likadan dami av (en falsk)
Fick även en annan överaskning på morgonen. När jag satt och öppnade ett paket så ringde det på min mobil. Jag trodde det var mitt larm så jag tryckte bort det. Så ringde det igen från ett okänt nummer, men jag svarade. "Grattiiiiiiiiiiis" hör man direkt när jag svarar. Jag hade inte den blekaste om vem det var, men jag fattade ju att jag kände personen så jag började prata med den. Det tog inte lång tid förrän jag kände igen den där välbekanta dialekten; Mina lilla boll från Uddevalla hade ringt! Jag blev riktigt glad, fan  vilket bra start på dagen!

Väl i skolan kände jag mig ganska lugn inför vad dagen hade att bjuda på. Folk var inte dryga utan ärliga och det var bara en person som kallade mig skämtet. Det enda som krävdes för att få den att hålla käften, var en hård blick. Jag var nöjd och dagen var riktigt nice. Vår solärare som vi skulle ha 70 minuters lketion med (sista lektionen) var sjuk, så vi slutade riktigt tidigt.
Jag gick hem och knarkade mitt nya spel och sen kom släkten. Eller, iallafall mina syster och Fredriks flickvänn. Jag fick faktiskt en fössledagspresent av henne, tackartackar.
Det var en trevlig kväll och jag fick äntligen den länge önskade tröja av brorsan. Hans 7/8 år gamla tröja som han köpte på en Hypocrisy (stavning som fan)  konsert,m som jag försökt stjäla i säkert två år nu. Blev riktigt glad.


På onsdagen, dagen efter hade vi fem timmars hål. FEM! Det var riktigt nice och först gick vi hem till Lisa. Där tittade vi lite på tv, diskuterade lite men efter en stund blev vi hungriga. Samtliga blev illamående av tanken av att behöva äta skolans äckliga soppa, så! Det bled Skutan. Alla hade ju pengar. Väl uppe på Skutan beställde alla in varsin fläskniosett och vi åt lugnt och det var riktigt trevligt. Det var inte direkt som om vi hade det bråttom.
Vi åt klart och gick sen hem till Lisa och fortsatte där vi lagt av. Det var riktigt trevligt och vid två gick vi tillbaka och hade vår andra och sista lektion för dagen; slöjd. Det var tråkigt och ingen gjorde något, men det var ytterligare en timma till för oss att prata på.
När jag kom hem spelade jag lite och sen gick jag och mor upp på Skutan (igen för min del) för att äta middag. det var hennes födelsedags trots allt.
Efter middagen åkte vi ner till stallet och tog hand om hästen. Eller förlåt mig, jag ska rätta mig själv; Jag satt i fikarummet och smsade och lekte medan mamma och  Sofia tog hand om hästen. Mitt intresse för hästar har sannerligen bleknat även fats jag fortfarande gillar dem.

Dagen efter, Torsdag var dagen lidlig. Det var inte så hemskt och vi fick sluta 1 timma och 20 minuter tidigare från hemkunskapen, riktigt skönt. Efter HKn åkte jag till Solna, till Ville. Han bodde i en lägenhet med sin mamma, styvfar och halvbror. Vi satt och tittade på tv och myste med varandra.
Runt 20:50 ringde mor min och sa att hon tyckte att jag skulle åka hem snart. "Jaja" svarade jag med och runt 21:20 lämnade jag och ville deras lägenhet. När vi gick längs vägen såg jag hur mitt pendeltåg kom och hur jag missade det. "Det kommer nog ett nytt om ett par minuter" svarade ville och vi fortsatte prata. När vi kom fram kollade vi på monitorn och... Nästa skulle inte komma förrän 22:05. Det innebar att jag inte skulle vara hemma förrän 23:00.
Nervöst ringde jag mamma och av någon anledning skulle jag som vanligt ljuga. Jag sa att vi gått tidigare men att pendceln inte kommit och blivit inställd. Hon sa till mig att ta taxi och så blev det.
När jag kom hem fick jag förklara vad som hänt och så. Pappa tyckte att vi skulle kräva teaxipengarna av SL och jag kände direkt hur nervös jag blev. Jag insåg att min lögn skulle kunna spricka men mamma verkade inte så haj på den idén så jag lugnade snabbt ner mig.
Men det är nu jag inser, att jag ljuger vid tillfällen där jag inte ens behöver ljuga. det är ganska störande och jag mår dåligt över det.  
Det blir verkligen något att jobba med iår, att sluta ljuga.

Äntligen blev det fredag. Det var en ganska skön dag och vi gjorde inte så mycket på lektionerna men det var ganska mys. Så blev det idrott och jag var riktigt upprymd, fan det var länge sen jag faktiskt sprungit ordentligt. Vi skulle ha olika kamper. Först en där man skulle springa fram och tillbaka och grejer och sen en varsin utmaning från båda lagen. Vi valde Bandy som utmaning och de andra valde Basket som väntat då de hade både Robin och Loberg på sitt lag.
Vi började  med första kampen och jag tog i med allt jag kunde. Det märktes mot slutet. Plötsligt tog syret slut. Jag satte mig ned på en bänk och försökte återfå andningen men något var fel. det gick inte. Min andning blev tyngre och tyngre och jag började göra ljud när jag andades. Tårarna pressade direkt och jag började gråta. Det rullade tårar längs mina kinder, inte smärtotårar utan instinktiva tårar. Hampus satte sig bredvid mig och jag kramade krampaktigt om hans lår för att känna att jag hade kontrollen kvar i mina händer. Så gjorde han något, som gjorde att jag började andas lugnare. Han la armen om min axel och drog mig nära så jag halvt låt mot hans axel. Jag grät lite mot honom och kände hur jag långsamt började pterfå förmågan att andas. Fanny hjälpte mig med andningen och som tur är hjälpte dte mycket.
Jag var med resten av lektionb, lite halvt. Jag hade inget syra kvar i kroppen så jag höll ständigt på att falla ihop men jag gjorde mitt bästa och direkt efter idrotten gick jag hem, la mig i sängen och vilade resten av dagen.

Dagen efter skulle jag träffa Ville. Jag smsade honom på morgonen och gick sen runt lite. Efter en timma hade jag inte fått svar och nojan satte in. Jag ville verkligen inte att det skulle bli samma sak som med Andreas och jag fick direkt bilder för mig hur han satt och asgarvade åt hur jag kunde tro att han gillade mig. En timma senare hade jag inte fått svar än och jag blev så sjukt stressad. Kort däreefter fick jag dock svar... det visade sig att han hade glömt mobilen hemma när han var tvungen att gå ner till skolan för ett möte. Jag blev direkt lugn och han skulle komma hit. Jag drog på mig kläder men lämnade skjortan av. Så knackade det plötsligt på dörren, när jag inte hade hunnit få på mig skjortan. Jag antog att han skulle plinga på, på dörren därnere men jag hade inte hört det så han hade gått upp. Jag fick rycka tag i skjortan och knäppte den samtidigt som jag hälsade på honom. Jag ångrade mig dock och drog av mig skjortan och bytte till en tröja sitället (intressant intressant)
Vi hade så himla roligt, jag som har svårt att hitta folk att ha så spontant kul med. Vi rullade runt i min säng och vid det laget då han drog, var min säng ett bombnedslag. Det var dock okej, jag hade haft så roligt.
Jag gick för att lämna honom vid bussen och när vi stod vid busshållplatsen kändes det inte mer än naturligt att stå nära honom och krama honom eller att kyssa honom.

Och så idag; Söndag. Planen var faktiskt att jag skulle vara med ville idag igen, men så blev det dock inte. Hans mor drog med honom ut till Bromma och han fick helt enkelt inte åka till segeltorp. Det kändes ju tråkigt och jag saknade honom men jag var glad, han hade en anledning och saknade mig med. Det hände nästan ingenting på dagen och på kvällen satt jag inne och snackade med Jessica. Smsade som vanligt med ville tills jag fick ett sms som gjorde mig nervös. "Jag har sett en död kropp" Jag blev direkt fundersam och det var nu jag insåg att jag brydde mig om honom. Förstod själv at det skulle kunna vara hans tjejkompis som blivit påkörd och jag bad faktiskt till högre makter att dte inte skulle vara så. Jag svarade så och under de kommande minuterna satt jag bara och lyssnade efter de där välbekanta knäppningarna som datorn gav ifrån sig när ett sms var på ingång.

Men än nu, när jag skriver klart det här inlägget har jag inte fått svar, jag får vänta och se.
Aahh... Skönt att få skriva!
Puss och hej alla!