28/2 2008
Sömnen hade kommit så fort jag hade stängt ögonen, men jag hade ju läst före.
När jag kom upp satt jag mig med boken igen. Det snurrade i huvudet och ändå fram till klockan tre, satt jag och läste eller tänkte. Jag och min far kom ovanligt bra överens idag och jagkände mig ganska lugn.
Vid 14:45 fick jag för mig att jag skulle gå ut och gå. Tänkte verkställa det vid 15:00 och hade då lyckats få med mig att pappa skulle med ut.
Jag ångrar inte att vi gick ut. Vi gick en bra sväng runt Gömmarn, en sjö med så mycket minnen och som var så vacker.
Jag njöt faktiskt av min faders sällskap och jag pratade livligt med honom. Det märks att pratgladheten knappast kommer från min pappas sida.
Hunden var ett litet miffo som sprang runt och jagade sig själv under tiden vi pratade.
Pappa verkade intresserad utan att lägga sig i, det var faktiskt skönt för omväxlingsskull.
När vi kom hem igen plockade vi undan och vi hade inte bråkat ett dugg på en hel dag som vi spenderat med varandra.
Jag gick och satte mig vid datorn en stund, och tog reda på vad vi skulle kunna till franskaprovet. Det visade sig vara betydligt mer än jag trott och jag kände hur knuten i magen blev hårdare och hårdare.
När min mor senare kom hem pratade vi lite om samtalet hon fått. Det hade varit från stockholms gruppen som ville berättade att de bokat en tid till mig istället. Skönt då slapp jag ta en massa foton.
Nästa torsdag klockan 1700 skulle jag och mor inställa oss på Någon jävla gata på Östermalm, och senare skulle de ta lite bilder på mig och ta lite info om mig.
Det kändes lite kul att det hände mig, jag som för tillfället är sjukligt orolig över mitt utseende. Samtidigt kände jag att det inte var vad jag ville. Skulle mitt utseende överensstämma vad de ville ha, skulle jag troligtvis vra med i någon gay reklam för JC eller så.
Men men, det kanske vore kul att testa vara någon annan för en stund.
Jag har funderat lite kring en sak... Att någon gång iskolan, dyka upp helt fixad med smink och allt sånt. Sen spendera dagen med att vara jättesnäll och förstående och korkad. En dag i det motsatta känns det som. Det vore ganska kul, speciellt att se hur folk skulle reagera. De skulle antagligen reagera mest på att jag var snäll, och sen på mitt utseende.
Fast å andra sidan vill jag vara den jag är och jag tror att jag skulle ha svårt att mobilisera den styrka spom krävs för at inte börja skrika på någon helt plötsligt. Jag är ju som jag är av en anledning. Det är min personlighet.
Som på kvällen satt jag och pratade ("pratade") med Dan om hans situation med hans tjej. Jag kände mer och mer hur tålamodet angående henne började tryta. Hon behandlar honom illa och jag gillar inte att se vänner bli mosade utan att de ens märker att det är påväg att hända.
En annan person som jag pratade med på kvällen var mitt ex Anders. Trots att det gick som det gjorde mellan honom och mig, gillar jag honomn ortfarande. Självklart som en vän, och jag undrar om inte jag skulle kunna lära mig att lita på honom om jag gav det tiden. Han var ganska snäll och vi pratade om hur skitit livet kunde vara, men på något sätt lyckades han vända det lite för mig och jag började se det på lite ljusare sätt.
Det var skönt att känna att något av mina ex var snäll iallafall och jag började fundera på om man inte skulle ta och träffa Anders snart.
I övrigt idag försökte jag tvinga Dan att hitta en kille åt mig. Seriöst, jag tar snart vem som helst sålänge jag får någon att krama. Känner du någon lämplig kandidat? Snälla för fan, hör av dig, jag är trött och ledsen just nu.
Puss och kram alla!
Mitt i natten
Klockan är nu 00:46 (-01:23), visserligen inte mitt i natten, men det lät bra.
Jag kände hur tvungen jag blev att skriva det här, för att lätta det från mitt bröst.
När jag tidigare idag hade skrivt till felix över msn hade han svarat som han brukade, normal och lite knasig.
När jag dock senare på eftermiddagen hade skrivit hade han svarat enstavigt och inte ställt motfrågor. Jag orkade inte vara jobbig så jag gav snabbt upp och märkte sen att han loggat ut. Jag orkade inte tänka, jag hade annat att tänka på.
Senare märkte jag att han var aktiv på hamsterpaj men fortfarande offline. Kände då hur matt jag blev i kroppen, jag orkar fan inte mer.
För att vara på den säkra sidan tittade jag via min fina fejkanvändare och ja; Klart som fan hade han blockat mig.
jag vet snart inte vad jag ska göra.
Att reagera som mina kännslor vill fungerade inte. Att reagera moget och inte göra något dumt (med andra ord inte visa minakänslor alls) fungerade inte. jag får snart cpryck och den cyniska delen av mig börjar ta över.
När jag märkte det, rörde jag inte en min, bortsett från att jag tror att jag höjde ena ögonbrynet en aning.
Vad fan har jag gjort för att få den här behandlingen? Har jag verkligen varit en sådan hemsk människa att varenda levande själ på denna jord ska försöka ta första bästa chans att hoppa på mig? Det tycks som det just nu.
Jag börjar även känna hur okontaktbar jag blivit och hur jag blivit lite förändrad på senaste.
Som idag, helt pltsligt fick jag en massa impulser. jag är van vid dem, det händer ibland att jag får lust att hugga mig själv i benet med en kniv, men det här var anorlunda. Nu ville jag göra något radikalt om mitt utseende. "Det gamla dög inte, något måste göras". ag fick en plötslig lust att tatuera mig. En lång slinga längs sidan vore så enormt... Jag fick starka impulser att pierca mig mer. Jag tror att när jag känner mig osäker så piercar jag mig. Men så kom jag att tänka på en sak under "natten"... Det som händer nu... Det känns som det jag gjort mot Robin. Vad hemsk jag kände mig, hur jag behandlat honom. Mitt samvete steg och blev alltmer vaket medan mitt självförtroende bara sjönk.
Det är tillfällen som dessa man behöver någon att luta sig mot, någon att hålla i sig i när det blåser. Därför är jag enormt tacksam att Dan (jag kommer att fortsätta kalla honom det till världens ände) också är inne på nätterna. Jag har insett att killar som jag litar på, slutar ta vid den där typiskt killaktiga formen. De blir neutrala, någon som jag kan lite på.
Dett finns ett ganska precist antal människor som jag litar på. Min syster är ganska borträknad, allt jag berättar för henne hamnar hos min mamma på två röda. Resten av min familj är en gråzon... I vissa avseenden kan jag lite på dem, men oftast inte.
Sen är min vänskapskrets ytterst liten, med något som jag trivs med att en del är på distans. Självklart litar jag på Julia och Hampus. Sedan trpr jag bara att det är tre människor som jag litar på. Med andra ord är det bara fem människor som jag vill kalla mina vänner. Jag klarar inte av att vara vän med någon som jag inte kan lite helt och fullt på.
Det känns på senare tid som om jag gör allt för att göra min omgivning arg på mig. Jag vet inte hur jag lyckas, men just nu känns det som om att jag bråkar med allt och alla.
Under tiden jag skrev det här, gav jag ifrån mitt några uppgivna suckar. Jag känner vekligen att jag inte orkar med det här nu. Jag har för mycket att skolan för att orka.
Jag vill fan göra upp en lista av vad som hänt i min serie av killar, i kronologisk ordning;
Richard - Jag vill helst bara glömma vad som hände...
Peter - Utnyttjade mig för att hämnas på sin flickvän, tack!
Oskar - Jag dumpade honom, jag gillade honom inte.
Anders - Vi hann vara ihop i tre dagar innan han hann börja ljuga för tjejer om hans civilstatus
Viktor - Omogna jävel, han började totalignorera mig trots det faktum att han visste vad jag ville
Andreas - Snacka om att man blev utnyttjad där
Och sen sist Felix
Om någon läser det här, så är det en anteckning för mig själv. Inget jag bett någon att kommentera.
27/2 2008
The appearance of a wellbeing person is much more satisfying, than an unhappy soul. Why it's easier just to shelter up and smile. Jag vet faktiskt inte, jag fick bara lust.
Eftersom de senaste dagarna har varit lite spruckna, kände jag att jag ville blogga så här på dagen. På morgonen låg jag i en dvala, jag kunde inte förmå mig att slå upp ögonen men jag kunde heller inte somna. I den dvalan började jag helt plötsligt tänka. Självklart tankar som jag inte vill tänka. För att undvika detta drog jag upp boken, "män om hatar kvinnor" som jag sjunkit djupare och djupare i. Det är fantastiskt bra och såfort jag får en stund över så sätter jag mig och läser.
Efter att ha legat och läst i en timma blev det dags att gå upp. Jag kände mig tuffsig hela jag och hela huvudet var uttömt. Kom att tänka på en ganska underlig tanke helt plötsligt... Jag skulle nog antagligen kunna ses som ganska avvikande och udda, en asocial människa. Men om jag ska vara ärlig, så trivs jag med det. Jag har vänner som jag umgås med när jag har lust. Har jag inte lust så sluter jag mig i en bok eller liknande. Ett val som jag själv gjort. Och om man säger så... Jag ämnar inte att ändra på det.
Satte mig en stund vid datorn och läste. Skrev lite då och då till folk över msn. Jag kände mig falskt glad idag, men orkade inte reflektera vidare mycket över den saken.
Man brukar ju säga att folk gärna lyssnar på musik som överensstämmer med deras sinnesstämning. Jag betvivlar att jag ingår i den gruppen människor, jag lyssnar alltid på samma sak. Innebär det att jag bara har en viss sinnestämning?
Jag känner hur hänsynslös jag har bekommit på senaste. Delar av den mänskliga faktorn har försvunnit och jag känner hur matt jag blir så fort jag måste lyssna på någons problem som jag verkligen inte bryr mig om.
En del människor lyssnar jag på, och är uppriktigt orolig eller berörd. Matte till exempel, är det något om honom blir jag lite orolig om han mår dåligt. Eller som Julia berättade att hennes pappa hade svimmat igår, det gjorde att jag brydde mig, Julia är familj.
Jag spenderade nästan hela eftermiddagen med att läsa. Hade ingen lust att lägga ifrån mig boken såvida jag inte hade något speciellt att tänka över.
På morgonen skrev jag till felix, då han hade svarat som han gjorde innan insidenten. På eftermiddagen chansade jag igen, men fick då bara enstaviga svar.
Det var då jag kände hur förbannad och ledsen jag blev. Vad i helvete har jag gjort?! Det var fan inte jag som hanterade situationen som ett jävla arsle. Jag medger att jag enormt dålig på att inte döma folk, eller på att tänka mig för innan jag talar. men om jag gör något dumt av den kalibern står jag för det och jag skyller fan inte ifrån mig det. Jag har undre eftermiddagen känt hur hatet inom mig har vuxit. Har tänkt på diverse hämnder men sedan övervägt om inte en mognare reaktion vore att ta dte lugnt.
"Ge det tid, så kan ni försöka sen" Jag känner verkligen hur jag inte vill försöka en gång till. Om det lyckades gå så åt helvete på tre dagar, så betvivlar jag att vi skulle kunna vara ihop i mer än en vecka.
Jag undrar om jag någonsin kommer att finna någon att spendera mitt liv med. Visst det kanske är jävligt djupsinnat från en som inte ens är byxmyndig än, mer hur mycket skit kan en människa ta?
När jag senare satt och tittade på Simpsons och åt, ringde mor. Hon hade tidigare på dagen skickat ett nytt mail till stockholmsgruppen eftersom de inte svarade på mitt. Hon ringde dem och en tjej som hette Frida svarade. Mor förklarade situationen och Frida svarade lite fnissandes att det troligtvis var så att den killen jag träffat, hette Cesar. Hon bad oss ta lite bilde rpå mig, utan smink (tur att man inte använder det då) och gärna helkroppsbilder. Med andra ord skulle jag nu bli tvungen att ta nya bilder... Fan.
Helt plötsligt fick jag lust att duscha. Drog på One - Metallica på fullt drag och satte mig i duschen. Tänkte glada tankar och kände mig allmänt som ett cpbarn, men det kändes bra. Att få vara lite korkad och vara njuta av värmen.
Jag ägnade nästan hela min dag till att läsa min bok. Det ingav lgun och ro till mitt huvud, vilket var fyllt med mängder av tankar.
När jag för en gångs skullt ittade upp från min bok kom jag att tänka på en sak som gjorde att jag började fnissa för mig själv. Det kanske var för det bästa att det gick som det gjorde med Felix, jag tror inte att han hade överlevt en vecka i min familj. Vi är säregna och vi trivs som de vi är. Vi håller samman i familjen och trots att det förresegår bråk eller osämja då och då, så älskar vi varandra. Hursomhelst, tror jag att han efter en vecka hade backat undan och skyllt på något och sagt att vi inte kunde vara ihop av diverse anledningar. Kände mig faktiskt glad när jag tänkte det och mös sedan vidare med min bok.
Boken var som jag änsålänge tyckt bra, men det ganska ganska antiklimax när mördaren avslöjades. Man fick en liten "well döööh" känsla när man läste det, dessutom var det inget moment av chock.
Förövrigt kände jag mig hånad, när en reklam om; Finn kärleken kom på tvn. Jag kände hur bitterhets halten steg och jag fick lust att slänga gaffeln som jag höll i handen, på tvn. Det kanske hade gett mig lite tillfredställelse.
Det är också något som jag kommit till att störa mig på. Jag har ingen längre att bara vara med, kyssa och krama. Det känns så jobbigt, jag känner mig utelämnad och väldigt osäker på mig själv. Jag har ju funderat en hel del kring tryggheten och kommit fram till att jag måste finna trygghet i mig själv innan jag kan finna riktigt trygghet annars. Men nu kom jag att tänka på... Om jag känner mig trygg och säker hos någon, kanske det öppnar upp för att jag känner mig fri att starta min egna trygghetszon? Det är inget som jag orkar tänka så mycket på just nu, det skulle ändå inte gå om mitt självförtroende låg på noll.
Fick på kvällen lust att göra något radikalt, så jag fick för mig att jag skulle klippa i min lugg. Jag började med att klippa en del och jag blev ganska nöjd, men jag blev lite orlig att min mor skulle (jag fattar inte varför vi har lås på dörrarna här, folk i familjen dyrkar ju ändå bara upp dem) komma in, så jag avbröt det för tillf'llet och tänkte flytta ned en våning.
På kvällen lyckades jag även få en 160cm lång 40 kilos underbar blondin att bli jättearg. Det är ganska gulligt att Towsan blir sånn när jag berättar saker som gör mig ledwen. Jag måste fan försöka ta mig ut till henne och Alex någon dag, det blir bara aldrig av eftersom det är så långt dit.
Men nu ska jag ned och klippa sönder min lugg. Med motivationen, det kan bli snyggt och om inte annat växer det ut.
Puss och kram alla!
26/2 2008
Låg då och drog mig i närmare 2 timmar tills jag gick upp vid 13. Skulle in och möta Felix vid plattan så det var ju bara att klä på sig och sedan gå. Naturligtvis gick jag för tidigt och fick stå i kylan och vänta. I fruängen kom dock tåget fort och jag läste hela tiden så jag tänkte inte så mycket. Som vanligt anlände jag till centralen för tidigt så jag satte mig i slcenter och läste.
Jag är en människa som inte klarar av när folk invaderar mitt 'personalspace' och jag hatar när folk tar mig i ansiktet, det är två regler om mig. Så när jag satt och läste, såg jag lite i ögonvrån hur någon ställde sig extremt nära bakom mig. Då jag just skulle till att be personen att backa ett par kilometer märkte jag att det var Felix.
Båda velade, men efter en stund i ovisshet om vad vi skulle göra, bestämde jag att vi skulle åka till Segeltorp igen. På tunnelbanan stod vi tätt mot varandra och jag kramade honom, lutandes mot hans axel och jag kände mig ganska glad. Efter en stund blev två säten lediga så vi satte oss ned. Han låg lutad mot min axel nästan hela resan och när vi kom fram började vi direkt gå. Vi pratade inte så mycket, men jag kände att jag njöt ganska mycket av tystnaden och regnet. Jag har alltid älskat regnet och även kylan. (Bortsett från blåst dock)
Väl hemma hos mig, fixade jag min säng och vi la oss ned utan att prata. Som vanligt var jag lite dampig och kunde inte ligga still, utan tillslut ville jag upp och titta på film. Nu när jag tänker efter känns det som att jag pltsligt förstår situationen. Innan vi gick upp på övervåningen, kramades vi en bra stund. han stod bara och höll om mig och jag lutade mig återigen mot hans axel.
När vi kom upp satte jag på min absoluta favoritfilm 'Herkules' och satte mig i soffan. Vid det laget hade Felix lagt sig i ena hörnet av soffan och jag satte mig nedanför hans fötter. Det kändes så konstigt, filmen igenom. Först satt jag med hans hand i min, men succssesivt flyttande han bort sin hand och la sig mer för sig själv. Jag tänkte en del på det, men anklagade mitt dåliga självförtroende och antog att det bara var mitt undermedvetna som fuckade med mig. När filmen var slut, satte han sig upp. Han mumlade något som jag kände att jag inte ville höra, och som jag kände att hjärnan sorterade ut. Uppfattade att han var tvungen att dra och jag följde med honom ned. Påväg till busshållplatsen var han tyst och reserverad och jag kände hur dåligt jag började må.
Väl framme la jag min hand om hans krage, vilken han var snabb att flytta bort. "Det kommer inte att funka, det känns konstigt" Var de orden som fick det att stanna ett par sekunder i huvudet på mig.
Jag vände mig då bara om och gick. Jag gick upp för backen och svängde in för en väg som jag normalt aldrig skulle gå. Jag kände mig inte ledsen förrän jag var utom räckhåll, då jag började gråta. Jag kände mig övergiven och ensam och direkt smsade jag Julia, hon skulle vara en av de få som skulle kunna trösta mig.
Hon kunde bara komma ut en stund, men så fort hon kom började tårarna strömma ned för mina kinder igen. Varför jag grät var egentligen oklart, jag har känt honom ett par dagar och vi har bara setts två gånger. Jag hade känt mig förjävlig när jag hade gått, och jag kände hur jag bara ville ge upp.
Jag känner hur mer och mer cynisk jag börjar bli angående saker och jag förstår varför. Jag kanske ska göra som Hampus säger, hitta mig en fin pojk som är lika gammal som jag, istället för tre år äldre. Det som gjorde mig så less angående Felix var att det som gjort att dte inte skulle fungera var pga hans ex; hon var kanske gravid. Han kände tydligen att det blivit för mycket för honom just nu cohatt det blev för jobbigt att gå in i en ny relation direkt. Något som jag självklart förstår. Det som jag inte tykcer är så speciellt snällt är sättet han hanterade dte på. Igårkväll sa han att även om hon vore gravid, skulle han vilja vara med mig. I sms skrev han att det nog var bäst om vi väntade.
Något som jag skulle tolka ungefär som "jag gillar dig inte, jag vill bara inte säga rakt till dig."
Det här är något som sannerligen kommer att hjälpa mitt självförtroende. Jag ska nog ta min systers råd, och gå tillbaka till Bupen igen och skaffa mig en ny kontakt.
Julia och jag pratade och diskuterade och som jag trott, fick hon mig att komma på andra tankar och historien övergick till en liten debatt. Det var ganska kul och när vi skiljdes åt kände jag mig lite bättre, även fast inte mycket.
Väl hemma igen smsade jag Viktor, bestämde att vi skulle ses. Jag gick med på att följa med honom till Snättringe för att lämna lite saker till hans kompis Erik. En kille som förövrigt tycks hata mig. När det var avklarat fick vi vänta på bussen i en halvtimma. Vi pratade om allt och inget och sedan tvingade jag med mig Viktor tillbaka till mig. Vi tittade på en riktigt dålig film som hette "The Relic". Den var extremt dålig, men det var iallafall något att underhålla sig med.
När Viktor sedan gick knatade jag in till datorn. Jag tog risken och skrev till Felix. Jag ville inte bråka med honom, även fast han skött det osmidigt.
Och det blev inte så konstigt. Lite halvknackigt skrev jag, men det kändes ändå bra.
Vi skulle skriva ganska abrubt, men det var en start iallafall. När jag sedan tänkte skriva igen, had han loggat ut.
Jag hade inga större planer på att fråga hur han mådde, jag var inte alltför intresserad ärligt talat.
Nu har jag fått skriva av mig för dagen iallafall.
Puss och kram!
25/2 2008
Imorse vaknade jag helt utmattad klockan 10:20 av att min syster ropade på mig. Jag tyckte att jag skrek till svars, men troligtvis var det mest som ett pip. Hon kom ner till mitt rum och undrade om jag skulle med till stallet. Eller, att kalla det för en fråga är en överdrift, hon praktiskttaget tvingade mig. Hon lämnade för att sen komma tillbaka en 20 minuter senare. Jag drog mig en stund i sängen och gick sen upp.
Inte fan hade jag sovit mycket inatt. Jag tror att jag mest legat och tänkt på en massa saker. Bland det som jag hatar mest är när man ligger i sängen och tänker på hur det är att somna. Hur man funderar på hur man somnar och beräknar hur mycket man ska sova om nätterna. Det gör automatiskt att man aldrig somnar.
Jag var otroligt seg hela morgonen och ryggvärken kom och gick. Klädde på mig ridkläder och var slutligen klar, efter att min syster fått stå och tjata på mig i en kvart. Vi åkte ner till stallet och jag tänkte inte så mycket, det var bara skönt att få prata lite skit med syrran. Även fast jag, Sofia och Fredrik är olika äså står vi ändå väldigt nära varandra har jag märkt. Jag älskar dem båda och skulle aldrig vilja byta ut dem. Väl i stallet började vi göra iordning hästen. Sofia red ett par varv i ridhuset och sedan red jag ut och hon gick bredvid.
Vi gick längs brandvägen och pratade. Mest pratade vi om situationen med pappa och hon sa något som var så hemskt sant. "Jag tycker synd om honom" Hur han gått från en så högt aktad människa, till en sådan nobody! Det är hemskt, och jag skäms faktiskt lite över honom.
Tårarna sprutade på mig och jag kände hur jag inte orkade med pappa längre. Dock steg min kärlek för min mor, hur fel jag än har, kommer hon alltid ta mitt parti om pappa är dum. Det känns så skönt att veta.
När vi kom tillbaka till stallet mockade vi bara och gjorde klart sen åkte vi hem. Jag ville egeltigen inte att min syster skulle åka, men hon skulle hämta Martin. Jag kunde då inte komma på något att glra, utan satt en stund vid datorn. Jag och Dan hade kommit överens om att ta en fika elle något sånt på Lördag och så skulle jag in till stan imorgon. Började dock sakna Felix, så jag avbokade morgondagens planer och det bestämdes att jag och Felix skulle ses imorgon.
Hela dagen vart lite underlig och återigen har jag lyckats med att skjuta undan mina läxor ännu en dag. Jag känner inte någon motivation för det, men jag måste helt enkelt plugga på åtminstonde franskan. Det vet jag.
Jag skulle vilja skriva så mycket mer men jag är lite sjuk nu ikväll så jag bör nog sova...
Puss och hej alla!
24/2 2008
På grund av en blond pojke blir mitt bloggande väldigt oregelbundet med tanke på att jag inte har någon större lust att blogga klockan 3 på natten. (haha) Fast... Har inget emot att skriva in på småtimmarna med roliga människor.
Jag hade faktiskt ställt klockan idag. Redan nu har jag börjar känna mig disorienterad (ett ord jag glömde bort mitt i en mening idag) i veckodagarna. det tog ett tag innan jag hajade att det var söndag idag. Men! Klockan 10:30 gick jag upp idag. Velade en bra stund om jag skulle gå och lägga mig en stund till, men jag var duktig och började städa undan lite i mitt rum. Jag är sanslöst duktig på att på så kort tid som möjligt göra mitt rum stökigt. Hann iallafall få det ganska rent efter lite dammsugning. Gjorde mig iordning och gick iväg för att ta mig in till stan. Det här verkade bli en bra, trots att jag var lättretad. Jag timade precis bussen och slapp alltså stå i blåsten och vänta.
Blåsten är förövrigt något jag tänkt mycket på. Jag har insett att jag nog faktiskt är rädd för det. De gör mig stressad och jag blir en aning nervös när det blåser mycket.
Låter kanske sjukt, men har du aldrig känt dig stressad när du hör vinden vina och någon som slår utanför?
När jag kom fram till Fruängen kände jag mig väldigt lugn faktiskt. Väl på Tunnelbanan satt jcg och tänkte en del. När klassas man som vuxen? Hinner andra se en som vuxen före man själv hinner med eller är dte tvärtom? det är ganska intressant hur 15 åriga (boyacasha, kommer från rätt person) flickor gör allt för att verka äldre ut, medan 40 åriga kvinnor gör att för att motverka de. Hur den 15 åriga flickan använder smink för att få mognare drag (vilket de flesta misslyckas med brutalt) medan den 40 åriga kvinnan använder det för att få bort åldertecknen.
Varför accepterar vi inte läget? Jag själv har börjat fundera på om inte det är alla lockelser. kvinnor ska ha unga älskare, och njuta av livet som om de vore 25. 15 åringar ska vara ute och festa på inneklubbarna, bli drogade med ropy och bli våldtagna.
Fast det tycks vara mycket vi inte bara accepterar för vad det är, och det här nästa vet jag att jag själv fan måste ta tag i; Invandrare ÄR svenska medborgare. jag är så korkad, jag kan kalla en... En kille som inte har det typiska svenska utseendet (ser med andra ord ut som en fån mellanöstern eller så) för invandrare trots att han är född i Sverige.
Var ligger det rätta i det? Han är svensk medborgare och har samma rätt och skylldighet som jag.
Tror dock att det kan... de som jag ser som invandrare är de där jobbiga idioterna (med vissa undantag) som springer runt och muckar gräl med allt de hittar. De som smälter in bland svenska och är trevliga blir helt plötsligt en helt vanligt medborgare.
Ett exempel på det senare är helt klart Marina i min klass. Hon är riktigt trevlig, snäll och inte dum i huvudet, därför blir hon; Svensk medborgare. Exempel på det första är Samet, han är jobbig och han utnyttjar systemet, därför blir han; Idiotblatte/invandrare.
Väl framme vid Centralen fick jag mig ett gott skratt; Phelix (Felix+Phail) skulle vara försenad och allt gick inte riktgt som han ville. Jag stod en stund i emotrappan och bara tittade på folk. Jag kände hur irriterad jag blev varje gång jag såg en 11 årig emo skutta förbi med en cigg i mungipan, tyckandes att hon är förbannat unik. För hon härmar ju inte alla andra emos?
Efter en stunds väntande vände jag mig om och såg en blond pojke gå mot mig. Jag flinade till och gick fram och krama honom och vi började gå på Drottninggatan. Det gick lite knackigt och eftersom jag verkligen inte hade större lust att stanna i stan tyckte jag att det var en enormt bra idé att släpa hem min nyfunna katt. Han var kul att prata med, även fast vi ibland inte hade så mycket att säga.
I fruängen valde jag (åt oss båda, haha) att gå hem istället för att ta bussen. Vi gick och det var rätt mysigt att bara gå och prata. När vi kom fram till huset låg mor. Hade ingen aning om vad vi skulle göra, så jag beslutade som den diktator jag är, att de skulle bli film. Dessvärre fungerade inte dvdn så det blev video istället.
Jag satte mig och kramade en kudde och när jag fick tråkigt, satte jag mig och stirrade på honom. Det blev en utmaning för mig att få honom att skratta genom att skratta honom på magen. Jag lyckades tillslut; Triumfens ögonblick.
Jag misstänkte själv att han skulle behöva gå ganska tidigt så när han ställde sig upp för att ta på sig sin klockan och ta med mobilen sa jag till honom att sätta sig igen. Han satte sig bredvid och det blev som ett anfall från min sida. Jag tvingade till mig en kyss, fast det hade knappast krävt tvång. Jag kände hur jag hela tiden log, och nu så här i efterhand har jag träningsvärk i mungiporna. Ville inte att han skulle gå, men efter att han fyra-fem gånger (men kanske 10 minuters mellanrum) sagt att han borde gå, fanns det inte mycket annat till utväg. Vi drog på oss kläderna och började gå mot Fruängen. Asocial som man är, stoppade jag direkt ned mina händer i fickorna, jag är så van vid att gå bredvid någon som också kör ned händerna i fickorna. Men... Så tittade jag på honom, han hade vid det laget lagt sin arm om min rygg och jag la min om hans. Det blev dock snabbt så, efter att jag varit tvungen att knyta kängorna, att det övergick till att hålla hand istället.
Han hade mysiga händer så under tiden vi gick, pillade jag på hans hand. Under de timmar vi umgåtts hade jag kännt mig enormt trygg. När jag låg och kramade honom kände jag mig bara tankelös och bara... trygg helt enkelt.
Väl i Fruängen kysste jag honom och började sedan gå hemmåt. det var inte förrän då jag började känna smärtorna i ryggen. Jag försökte ignorera dem i början , men slutligen blev dte olidligt. Det skulle varit en vånda att gå hela vägen hem så jag lyckades hinna med 704an.
På bussen hann jag reflektera lite över saker och ting, och började då och då smågarva åt diverse interna skämt.
Det var en välsignelse att komma hem, till huset. När jag kom upp på övervåningen så hörde jag direkt en kommentar om Felix, avlagd av min mor. Hon hade fattat tycke väldigt fort, han såg tylidgen trevlig ut, och verkade uppfostrad. Jag skrattade lite åt henne, men visst stämde det, han är väldigt trevlig.
Men nu räcker det för dagen, blev ett väldigt tjat idag haha.
Puss och kram alla!
22/2 2008
Tappade tråden nu, efter att jag satte mig och lyssnade på när Felix (Nu känd som "Lidingö Puddingen" eller som Phelix, bara att välja) var lite radiopratare i Radiounderground. Skrattade till flera gånger, helt underbart. Om inte annat kom jag på att jag ville ha en wombat, kanske förklarar vad i helvete de killarna på radiounderground knarkar?
Hur som helst så hade jag gått och lagt mig tidigt igår. Efter att ha pluggat i fyra eller fem timmar på dagen igår var jag utmattad av stress. Mina naglar var nedbitna och jag har tydligen börjat bita på mina naglar igen.
Klockan 21:30 låg jag i sängen och läste fortfarande om de olika ämnen jag skulle ha prov i idag (fredag.)
Vi skulle först på morgonen ha ett no, sedan direkt efter ha ett so test och sedan ha engelska prov (sär skrivning med flit, jag undrar vem som tar åt sig) Självklart blev jag stressad, jag insåg ju själv att det inte fanns en möjlighet i världen att få MVG i alla ämnena. Det kanske märks att jag sätter lite väl stor press på mig själv.
På morgonen vaknade jag klockan 05:45 av att katten ville ut. Jag släppte irriterat ut henne och skulle just somna om som jag fick sms. Jag funderade på att mörda den som skickat smset, men det var haren så jag hotade honom bara. Jag somnade aldrig om utan låg och kände ångesten äta på mitt självförtroende.
När det sedan blev dags att gå upp vaknade verkligen stressen till liv. Jag hade inte så gott om tid men jag gjorde ändå allting i... (Det är nu jag i normala fall skulle använt ordet 'ultrarapid' men jag har äntligen lärt mig att det är snabbt och inte långsamt) extremt långsam hastighet. När jag kom till skolan mötte jag Ulf i korridoren. In på lektion och provet delades ut. Jag läste frågorna och klumpen knöt sig och gjorde det svårt för mig att andas. Ändå gjorde jag provet och kände mig halvnöjd. Det var svårt och två frågor kunde jag inte (bara halvt) men jag hade svarat på allt och jag hade verkligen försökt.
Då var det bara att dra vidare till solektionen och nästa förhör. När vi kom till lektionen var alla redan där och vi började fem minuter tidigare. Vi hade en vikarie som var dum i huvudet och korkad.
Hon lyckades få mig så frustrerad vid ett tillfälle att jag dunkade honom i bordet och skrattgrät. Det var kul, samtidigt som jag funderade på bästa sätt att döda kärringjäveln. Vi slapp iallafall ha det jävla läxförhöret och efter solektionen var det engelskaprov. Jag kände mig inte alltför nervös och jag hade rätt inställning, provet var hur enkelt som helst!
Dagen kom och gick bara helt enkelt. Efter skolan tog vi det lugnt och fikade ett bra tag på Segeltorps konditoriet. Julia sa en sak som fick mig att fundera... Jag sa att jag kände mig dissad och då fick jag svaret "Men för guds skull Sarah, du sitter på ett café omgiven av vänner där du fan nästan står i mitten". Det fick mig att fundera. Även fast jag har det jag vill ha så räcker det inte! Jag har mina vänner som jag umgås med och som jag har kul med. Jag är knappast blyg och deltar alltid aktivt när jag är med folk, och ändå känner jag mig asocial.
Blir faktiskt en aning förbannad på mig själv. Såfort en person gillar mig, anar jag att de inte gör det/gillar någon annan mer/älskar ett ex fortfarande. Det kan knäcka mig och jag börjar känna att trots mina tafattade försök i att hitta trygghet i någon, ska jag nog försöka hitta tryggheten själv först.
En annan sak som jag hatar om mig själv är det att jag aldrig blir nöjd med mitt utseende. Jag vägrar att spendera tid på mitt utseende men jag gnäller gärna över det. Och om jag någonsin får en komplimang så tror jag att det ligger andra orsaker bakom. Därför vägrar jag att acceptera komplimanger om mitt utseende. Även fast... Jag BÖR väl iallafall kunna få känna att det är okej, mitt utseende, om en man från sveriges mest kända modellagentur anser att jag borde kontakta dem?
Jag tror att mitt komplex för mig själv har att göra med mitt svaga psyke. Jag tar in allt som folk säger och det sätter sig direkt i huvudet och är extremt svårt att få bort. Men självklart, som varenda annan tonåring är det väl så, men det ändrar inte faktumet att det är jobbigt.
Men om du läser det här, och känner mig, jag ber dig snälla försök att inte skoja om mitt utseende.
Nu har jag iallafall fått skriva av mig en aning.
Puss och hej alla!
17/2 2 2008 Vad fan gör han med henne?
Jag var duktig nog att gå upp klockan 0930 imorse trots att jag gick och la mig 2 inatt. Väl uppe hann jag precis se mor lämna huset och jag satte mig vid datorn en stund. Mitt hår ville inte som jag ville, snarare; Kroppen ville inte som jag. Återigen började jag noja över min kropp. Nu har jag dock flyttat mina komplex en våning ned, numera orkar jag inte störa mig på mina bröst eller magen, nu är det rumpan. Jag hatar min rumpa, den passar verkligen inte till kroppen. Det är ganska störande att gå runt och tänka på det, men med tiden vänjer man sig.
Vandrade kring hemma tills mor kom hem igen och vi gjorde oss iordning för att åka hem till syster och hennes kille för att fira att han fyllde 23. Fan va gammal han blivit...
Undre de senaste dagarna har jag och min pappa bråkat. Han vägrar att prata med mig och är jämnt spydig och vägrar att hjälpa mig med något. Mogen fader man har? Idag var inget undantag och han såg ständigt skitsur ut.
Anledningen till nårat bråk är för att jag tröttnat på att han behandlar alla i familjen som slavar medan han själv aldrig ens lyfter ett finger. Numera tar min idiot varenda möjlighet han kan för att göra livet surt för mig. Det går iallafall att stå ut med, med tanke på min mor.
Vi åkte till sysre och fikade och jag undrar hur många ton jag måste gått upp efter alla tårtor som man satte i sig. Perfekt tillök till komplexet.
Efter en dryg timma var dock jag och mor tvugna att åka, det var årsmöte nere i stallet och jag var tvungen att ha USEK. Jag visste att ingen skulle dyka upp, men det var ju bara att gå.
Det var i bilen påväg till stallet som jag fick dagens rubrik. Det var en kärlekslåt på radion, och som alltid när jag lyssnar på musik får jag den sinnesstämningen som musiken är. Jag såg då en väldigt söt flicka gå bredvid vad jag nog skulle säga en riktigt ful kille (boya, låter bra) Jag tänkte dock för mig själv, överumplad av min tanke Men vad spelar det för roll, om de gillar varandra? Varför bryr vi oss egentligen om andras relationer, utseende eller beteende? Jag vet själv att folk kommenterar vad jag klär mig i eller liknande, men jag har god lust att fråga dem, om det gör att de mår bättre? Jag mår inte dåligt över det, men känns det mycket bättre att få visa hur mycket man inte gillar någon annans stil?
Jag är inte rätt person att skriva det här, jag vet själv hur jag är men det gör att man börjar tänka. Min syster och jag brukar sitta och snacka, väldigt mycket skitsnack om allt som hänt och så, många gånger har vi sagt just 'vad gör hon med honom?' Vad dte angår oss kommer att förbli ett mysterium.
När vi kom ned till stallet var det som väntat ingen där. Jag lade mig på bordet och halvsov, tills Amanda kom in. Vi var tillsammans valberedningen och bestämde att Fanny skulle vara ordförande resten av året så att jag skulle slippa. Därefter gick jag hem och gjorde absolut ingenting. Eller jo.. Jag har funderat en del kring en viss persons avsikter. Och jag vill faktiskt inte behöva tänka på det, så nu skiter vi i det!
På kvällen lyckades jag tvinga hit Hampus, och just som vi skulle gå ned på mitt rum kommer min pappa ut. Han ropar upp mig och låter förbannad. Jag känner hur ledsen jag blir över att han måste göra så inför mina vänner. Han visste nog precis hur jag skulle reagera och jag kände hur tårarna tryckte. Som vanligt blev jag röd i hela ansiktet och gick ned på mitt rum. Därinne satt Hampus på min säng och jag snyftade lite och pratade lite osammanhängande med honom. Eftersom jag hatar att gråta offentligt så skyndade jag mig med att sätta mig på golvet för att leta fram en film som vi kunde roa oss me dpå kvällen. Det fick bli gamla goda Jurassiv Park (visade sig vara tvåan) och vi skrattade lite åt den, ömsom våldtog stackars lilla gosedjursmusen jag hade. Hampus pillade även sönder stackars Orvar ännu mer i nacken, så nu ser det ut som om någon har haft sex med honom i nacken.
Slutligen gick vi upp till datorrummet och jag skrev en jävla massa saker till folk på hans msn, mycket underhållande. Vid tio var han tvungen att dra och jag sa hedå. Satte mig sedan i datorrumet igen och lyssnade på Magnus Uggla.
Kort och ganska tråkigt, men det var skönt. Var dte lika skönt för dig som det var för mig?
Puss och hej alla!
17/2 1 2008
De senaste dagarna har varit speciella känns det som. Lite konstiga lite... Live! Jag vet inte, det var bara det första ordet som kom fram i huvudet.
Den 12/2 hade vi projektdag igen. Jag kände hur jag blev mer och mer irriterad på MJ. Hon och Maika gav oss ett par timmar att färdigställa OCH gå igenom ett arbete om London. Riktigt jävla nice. Även fast vi fick kort tid på oss så la vi manken till och vi hann faktiskt riktigt bra! Vi redovisade först, och jag snubblade om och om igen på orden, där har jag något som jag måste träna på, att sakta ned en aningen.
När Gustavs grupp redovisade blev de avbrutna vid ett tillfälle, så jag skojade med Gustav. "Är du säker på att du inte menar tub, istället för tubb?" Jag såg på Gustav att han kände sig nedvärderad och han tog första tillfället i akt, att försöka göra tillbaka. "Jaa, men jag fattade faktidskt ingenting på första delen av eran redovisning". Jag tittade då på Gustav och frågade honom "Så du känner dig lite nedtryckt nu, och var så snabbt som möjligt tvungen att komma med en comback om något som inte ens var sant?". Vid detta tillfälle såg han väldigt överlägsen ut och sade "Ja, men då tycker jag att Sarah ska gå ut också." Jag kände hur ilskan bara steg inom, men jag höll mig lugn (ville inte gärna bli utslängd.) Jag var tyst några sekunder, medan jag bara stirrade på Gustav. Tillslut frågade jag honom, lugnt och metodiskt "Känner du dig cool nu?" Jag höll fast blicken, och jag märkte att han började flacka av en aning, men där blev vi avbrutna.
De här projektdagarna var all in all ( jävla engelskaglosa som förföljer mig) helt värdelösa. Jag lärde mig ingenting. När vi senare fick göra en utvärdering så sa MJ att, jo men det är klart att ni lärde er något. Jag som bara vill bli klar, skrev att jag lärde mig såååå mycket om.... London.
På Onsdagen hände inget speciellt egentligen, vad jag kan komma ihåg. Vi hade slöjd som sista lektion och jag började på ett nytt arbete; En tvinnad ring i mässingstråd. Det kommer nog bli rätt intressant, även fast den kommer att vara lite ömtålig, mässingsTRÅD är inte det mest stabila du kan skapa smycken i.
På Torsdagen förberede vi oss hela dagen för dte konstiga testen vi skulle ha i HK. Och som vi misstänkte, skulle man i huvudet kommit ihåg naledningar, material och sätt (30 stycken exempel) och hur troligt kändes det att man skulle kunna det egentligen? Trevligt att Lena ens läser igenom testen innan, två av frågorna stod det inte ens omnämnt i boken, och en av frågorna var från förra terminen, tack.
Efter Hkn tvingade jag Hampus att följa med mig till stallet. Allt tog en väldigt mycket längre tid, men det var rätt kul. Om inte annat hade jag fått sällskap iallafall. När vi nästan va framme vid stallet var dock Hampus tvungen att vända, han var tvungen att åka hem för att åka till stan.
Väl nere i stallet började det blåsa upp för storm. Jag hade varit dum nog att bara ta på mig ett linne, en tjocktröja och jeans (och för er smartskaft; Ja jag hade underkläder på mig)
Att ta in hästarna i blåsten, var ingen lycka kan jag väl knappast påstå och när det blev dags att gå hem igen, blåste det för fullt, vinden tjöt och snön skapade egna små fina virvellvindar.
Jag valde att istället ta bussen hem. När jag kom upp till hållplatsen såg jag att bussen gått för tre minuter sen, så det var ju bara att vänta. När bussen äntligen kom, hade jag börjat hacka av kylan.
Att kliva på bussen kändes som en välsignelse.
De få stationerna jag åkte, var jag tvungen att sitta bredvid en halvfet, svettig man i 45 års åldern. Jag märkte att jag omedvetet hoppade längre och längre ut på sätet och när min hållplats kom, var jag inte sen att ställa mig upp.
Vägen från hållplatsen till mitt hus, kändes extremt lång, men väl hemma kom jag på att det var alla hjärtans dag. En kommersiell helg som jag sannerligen hatar (Låter kanske som om någon har haft dåliga erfarenheter?)
Jag "firade" det inte på något sätt, utan åt middag ensam och satt sedan och läste eller satt vid datorn.
Nonno fyllde dock år, grattis till henne.
På Fredagen gick jag hem sjuk efter två lektioner. Det värkte i magen och jag gick och la mig i soffan och tog det lugnt. Jag visste att jag skulle behöva ta in hästarna, så efter att ha sett två filmer skyndade jag mig ned. Det gjorde ganska ont i magen att gå, men jag gjorde det ändå, jag var ju tvungen. Dock blev jag förbannad när jag kom ned till stallet och hästarna redan var intagna. INGEN hade hört av sig och hästarna hade varit inne i en och en halv timma.
Det var ju bara att knata hem igen då. Snackade med en del intressanta människor på msn och gjorde inget annat. Tog det helt enkelt väldigt lugnt.
På lördagen var jag väldigt duktig. Jag gick upp vid halv tio och åt frukost vid elva. Pratade återigen med lite folk på msn och det bestämdes att Ioni skulle ta sig hit idag. Det knöt sig i min mage när jag lämnade datorn Snälle dyk upp hörde jag om och om i huvudet, det märks att jag tagit skada av vad Andreas gjorde mot mig. Jag blev tvingad av mor att städa, så jag tog det grundligt och det tog sin tid. jag började kanske vid halv elva men städningen var inte klar förrän halv fyra. Men fint blev det! Jag har nog inte sett nedervåningen så fin på längre faktiskt.
Jag visste att Ioni skulle komma ganska sent så jag tog det bara lugnt och var med syrran. Runt nio tiden fick jag ett sms om att han var påväg. Jag kände då att jag faktiskt blev lite nervös, mest inför att jag skulle bli tuvungen att berätta för mor vart jag skulle gå sen.
När det blev dags och jag skulle möta honom (jävla cpbussar som vägrar gå) i Fruängen berättade jag för mor och hon bad mig bara att ta med hunden så att jag inte skulle gå själv. Jag tänkte inte på att jag kunde ta en buss dit, utan fick springa när jag insåg att jag var mittimellan två stationer och bussen faktiskt kom. Hunden och jag satt på bussen och sött nog satt han hela tiden och tittade på saker.
Väl famme vandrade jag in vid tunnelbanan och väntade. Skickade ett sms och efter en stund kom han nedsläntrandes från trappan. Jag hade hört honom och visste precis var han var. Jag kramade honom, och som en sådan person jag gillar att krama folk så delar han, Hampus och Julia på första platsen. (Julia antagligen för att hon är så liten och muk och Hampus för att han är sån perfekt höjd)
Vi fick gå tillbaka till Segeltorp och vi pratade och jag kom underfund med en del saker om mig själv faktiskt, som jag dock låter förbli hemliga för andra. När vi kom fram till huset kom jag på att jag glömt nyckeln, så vi fick ta övervägen. När vi kom in och jag såg honom i så starkt ljus, insåg jag vad jag hade beskrivit honom som om jag inte känt honom; Emo. Svart färgat lite halvlångt hår, piercings på diverse ställen och lite svart kring ögonen.
Vi gick ned till mitt rum, och jag satte på tvn. En av mina favoritfilmer gick, Dodgeball så vi tittade halvt, men pratade mest. Först hade han legat och halvkramat hästen Orvar, men hade successivt förflyttat sig längre och längre upp. Jag pillade lite på hans tatueringar och vi snackade lite kring ämnet. Hur man kan få för sig att tatuera sig på armbågen, kommer jag aldrig att komma underfund med. Tillslut låg jag ganska nära honom och under hela kvällen had ejag haft en hel del tankar. Var han ens intresserad, (Haha det här är av enanledning och det är i samband med föregående anledning) var han... Inte riktigt into tjejer. Det fick jag dock besvarat nu. Det kändes en aning krångligt och nytt att kyssa en kille med piercing mitt på läppen men det var ganska mysigt.
Han har ett typiskt mystiskt utseende känns det som, och vid ett tillfälle låg jag bara och tittade honom i ögonen. Låg sedan tätt intill honom och lutade huvudet mot hans axel. Återigen kände jag mig trygg hos någon jag jag kände att jag inte ville titta på klockan. Men det är klart, någon gång var han tvungen att åka hem, och tio i ett gick vi iväg till busshållplatsen. När jag skulle gå kramade han mig och jag stod först bara helt stilla, utan att ta upp händerna ur fickrona men tillslut kunde jag inte låta bli och drog upp händerna och kysste honom sen.
Jag gick sedan hem, utan att vända mig om. Har alltid sett det som ett tecken av svaghet och det är något jag inte klarar av att utstråla.
Väl hemma kände jag mig glad och tog det lugnt. Satt vid datorn en stund men drog mig snart tillbaka, ned till mitt rum och min mjuka säng. Förövrigt luktade då min säng Ioni, men det gjorde även min andedräkt.
Jag somnade ganska snabbt och drömde ingenting utan sov gott genom hela natten.
Så, en ... tänkte skriva snabb, men det hade varit en lögn. En sammanfattaning av mina senaste dagar.
Dessutom så har Julia haft namnsdag (16/2 Julia) och Pontus har fyllt 24 (16/2) grattis, båda!
Puss och hej allahoppa!
11/2 2008
När jag kom upp till salen var det första jag sa "Jag har varit hos min astmaläkare!" Det visade sig dock att inte bara jag hade glömt bort projektet. Även Lisa hade glömt bort tiden och både hon och jag hade missat filmen som alla såg. Det utgjorde ett litet problem, med tanke p att filmen nu skulle diskuteras. Men! På den 15 minuters rasten vi fick, hann Julia gå igen hela filmen så det var ganska lätt att hänga med. Och även fast jag inte sett den, kändes det som om jag fått en ganska god uppfattning om vad det var som skulle förmedlas.
De hade sett "This is England" som handlade om National socialismen efter kriget mellan Argentina och England. Den verkade ganska bra, även fast överdriven och lite halvkonstig. Jag har aldrig varit ett stort fan av National socialister så det var kul att få snacka om det.
Jag insåg dock snabbt hur fort jag skulle tröttna på det här projektet. Normalt på projektdagar så gör vi något temainriktat. Som på matten skulle vi inreda lägenheter och beräkna lite saker. So skulle vi ra reda på lite saker om flyktingar, dagens politik angånde ämnet och så vidare. Men det är projektet är bara som en enda lång engelska lektion! Vi sitter och gör uppgift efter uppgift som på jävla löpande band.
På lunchen kändes de lite underligt. Igårkväll hade jag pratat med Hampus över msn, om hur han förändrats på senaste och han tycktes faktiskt fatta det. Idag uppfattade jag motsatsen; Han tittade inte ens på mig, sa inte hej och satt hela lektionen och lekte terrorist med Patrik och Loberg.
Efter lunchen var det ju bara att gå in i sal 204 igen. Julia hade då gått hem (av anledning som får stanna hos henne) så det var ju Lisa jag och Johanna som satt och snackade. Vi arbetade genom alla jävla uppgifter och tillslut kände jag mig enormt lättretad. Kan förklara varför jag fick utbrott på Johanna, när hon skrattade. Jag ville bara gå hem och lägga mig.
Men jag stod ut och vi fick faktiskt sluta lite tidigare idag. Helt i onödan gick jag ner till mitt skåp, för att endast komma på att jag inte hade haft med mig något idag.
Jag gick hem och allt kändes bara underligt. Fan vilken händelselös dag!
Lirade lite GH, satt lite vid datorn, åt mina jävla pannkakor och hatade världen. Självklart lyckades jag om och om igen göra mig själv orolig och nojig över saker som inte ens hade en grund.
Det är en del som jag borde skriva men jag är för trött för det, och jag har en ny projektdag imorn...
Saknade Robin som fan idag
*scratch*
Puss o hej alla!
10/2 2008
1. På svenska heter det Tarantell utan a. 2. jag särskriver så jävla mycket jag vill i min blogg.
Så tack, ni har gjort mig sur, jävligt nice.
Men va fan! Jag hade en bra dag, men självklart ska någon gnälla på något som inte angår dem eller som stör dem vidare mycket, eller? Så dra åt helvete (Jag ha pms, ja) Bara för att, ska jag sär skriva så jävla mycket det här in lägget.
Vaknade upp ett antal gånger i natt av att katt jäveln högg mig i foten. Hon sprang upp och ned ur sängen, och bet mig en gång varje gång hon sprang upp. Tills slut tröttnade jag och släppte ut henne, och hade sedan så klart svårigheter med att somna om igen, riktigt kul. Somnade dock om och vaknade några timmar senare. Fullt över tygad om att jag nu sovit bort hela dagen började jag desperat leta efter telefonen som jag irrat bort i sängen för att se hur mycket klockan var. Det var faktiskt inte så sent, 10:15. Låg och drog mig i sängen en bra stund, utan egentliga planer på att gå upp.
Trött släpade jag mig själv upp för trappan, och satte mig vid datorn en stund. Det verkade som att det skulle bli en ganska död dag så jag tog det bara lugnt ett bra tag. Tills slut kom mor hem och vi åt frukost. Kände mig dock inte speciellt när varande och maten bara växte i munnen.
Jag blev för vånad av mina egna ord, när jag före slog att vi skulle sortera tvätten idag. Antagligen för att jag tröttnat på att behöva viga 15 minuter varje morgon, åt att leta kläder för dagen.
Men som vanligt när jag börjar med något, så är jag gansla dålig på att full följa det, så det tog betydligt mycket längre tid än vad det hade behövt ta.
Efter tvätten skulle jag och mor åka ned till stallet. Jag mådde redan då inte så hemskt bra, men jag hängde på ändå. I stallet tog vi det lugnt och jag stod och flätade Elvans man. Medan jag gjorde det, stod hon med halvslutna ögon och tycktes sova. Det såg så fridfullt ut, och jag kände hur trött heten kom över mig. Flera gånger höll jag på att somna, det töd på att katten stört min sömn.
Men jag trivs med att pyssla med hästen, även fast hon rycker till lite då och då. När jag stått alldeles för lång stund och pysslat, vart det dags för en promenad. Mor tog hästen och jag hunden och så gick vi ut på en kort promenad runt ängen. Det var kletigt och geggigt i marfken och knappast behagligt att gå i, menjag brydde mig inte så mycket, mina skor var sköna.
Jag funderade på att jag var tvungen att engagera mig mer i skolan men så insåg jag en sak; Hur jävla lätt är dte att skaffa sig då? Måste man inte ha någon sorts drivning för den saken? Förr var det betygen för mig, men när jag sedan in såg att lärare ändå aldrig gav en det betyget man för tjänade har jag faktiskt givit upp. Jag får ju ändå inte ut något av att vara duktig och plugga och komma långt. "Det är för din skull" Må så vara, men en motor krävs ändå, men om någon jävel finner det kul att strypa bensin till förseln var ju det kul.
Jag har även känt på senaste att jag inte kan få in något flyt i mitt skrivande. Jag vill skriva, men fantasin tar slut, eller så är det något som bryter min fokus. Kanske är lätt att distrahera, vad vet jag.
När vi hade varit i stallet gjorde vi bara lite ärenden och begav oss sedan hem. I bilen kände jag mig illa mående och det kändes som om det var nära att jag skulle spy. Skön känsla eller?
Väl hemma tittade jag mig i spegeln. Det var ingen vacker bild jag möttes av. Smutsigt, fett Grön/brun/blondt/morotsfärgat hår, ett blekt ansikte med ögon som tycktes ha upphört existera där det endast skulle finnas kvar en ur holkning. Svarta ringar under ögonen och en mun som antydde till uttråkan. Ögon brynen hade gjort en fin krumelur som sa 'Vad fan hände?'
Var det verkligen jag som tittade tillbaka. Matt drog jag av mig jackan och byxorna, vilka var extremt obekväma. Återigen åter upptog jag beskådandet av mig själv. Denna gång fokuserade jag på benen. Mängder av saftiga blå märken , vissa tydligare än andra, prydde mina lår och smalben och den väl bekanta öknen på mina smalben gjorde sig bekant.
Jag har alltid skämts över hur torr jag är, över hur tunna mina handleder är och över hur tydliga mina blodådror är. "En knarkares dröm" brukar jag kallas, det är inte så hemskt roligt. I ansiktet har jag ett antal väldefinierade blodådror: Ett Y i pannan som dunkar när jag blir arg, på vardera tinning löper det en ganska liten som böjs och så har jag två som gör parallellt med mungiporna ned på halsen och ut med alla de andra miljonerna som jag har på bröstet.
Kom på tankarna att kontakta Stockholms gruppen då, men bara av den anledningen av hur hemsk jag skulle se ut på kort. Jag vet själv att på kort blir mitt över bett jätte tydligt och mina blodådror tycks försöka ta över bilden.
Nej, det är knappast för mig tror jag även fast det antagligen vore en kul grej.
Nu har jag gått och blivit mordisk, så nu ska jag gå och leka med min kniv.
Och juste jag tror att jag får det till 21 särskrivningar i det här inlägget.
Hejdå.
7/2 2008
Orkade verkligen inte med att skriva igår, trots att jag hade en massa som jag antagligen borde ha skrivit.
När jag vaknade imorse hade jag en konstig kännsla. Jag kände mig så fruktansvärt utvilad och jag var säker på att jag hade försovit mig. Klockan visade sig dock bara vara 080:00 och jag fick sova en timma till. Kände att jag hade gott om tid hela morgonen så jag gjorde allt jag behövde och tog gott om tid på mig.
Som vanligt efter en längre tid får jag för mig saker.
Läste i godan ro igenom hemkunskapen och läste lite matte, vi skulle ju trots allt ha prov nu. Ständigt påmindes jag om den sjuka mardrömmen jag hade haft dagen innan. Drömmen gick ut på att jag coh några till var fast i skolan, i korridoren vid gymnastiken.
Där finns det fyra dörrar, som alla leder in till ett omklädningsrum och sedan ut i en korridor som gör att man kommer ut. Okej, det här låter helt sjukt, men det var läskigt, iallafall var de det (haha check this thing out!) som onda pumor, fast mer zombieaktiga som lurade överallt. Och snacka om att jag måste hata semlor, pumorna hade nämligen förvandlats genom, just det, semlor.
Fråga mig inte, jag säger bara; Jag lever ett rikt inre.
Åter till verkligeten, kom jag i god tid till matten och hann glömma bort allt. Väl inne satte jag mig ned och kände mig säker på det. Det första jag gjorde när jag fick lappen med mina resultat från andra omgången Laserdome, var att titta hur det gått för mig. Som jag trott, kom jag 13/24, medan jag första gången kommit 7/24. OPS.
Till provet då, det var ganska enkelt även fast jag stör mig enormt på att jag på sista talet gjorde fel på uträkningen. Men men, jag vet att jag gjorde fel och i övrigt var det riktigt lätt.
Efter provet var det direkt upp till elevrådet för mig. Vi gjorde ingenting, satt mest och snackade, och jag hade rätt kul när jag småretades med Fredde.
När elevrådet var slut, fick jag nöjet i att förkunna för Fanny, Nonno och Luca att vi börjat för tio minuter sen. de trodde mig först inte, men snart steg ett ljus upp. Vi gick iväg till Svenska lektionen och idag skulle vi syssla ed en av mina starkare förmågor; Debatt. Vi skulle skriva som en insändare om något som störde oss eller så. Det som dock är problemet med MJ är att hon gnäller på att vi fanemig ska vara klara i tid, och sen står hon och pratar om ingenting i 20 minuter och kräver att vi ska lyssna. Dessutom är ett problem att de som skriver insändare, är ju de som gått runt och tänkt på något ett längre tag, inte som nu när vi plötsligt tvingas skriva en text om något.
jag hade turen att ha debatterat ett tag om ett visst ämne så för mig blev det lätt och ganska skoj.
Så snart lektionen var slut gick vi bort till matsalen för att äta. Som vanligt var det något som jag inte stod ut med att äta, så återigen fick jag äta sallad. Kände mig som en jävla kanin. Men men, som en duktig flicka åt jag min sallad och sen gick vi till idrotten. Vi skulle ha redskapsbingo, det lät ganska kul. När jag kom upp kände jag att alla de veckor utan träning verkligen gjort mig hyperaktiv och när vi började sprang jag och andades, det kändes så enormt skönt.
Det var kul att få springa av mig, även fast jag blev svettig som fan.
Efter idrotten skulle vi ha HK och jag skulle jobba med Hampus, Jag ville egentligen iunte först, men vi hade faktiskt kul. Vi gjorde semlor (Haha) och de blev riktigt bra. Jag brukar inte gilla semlor men de blev goda. Under lektionens gång hann jag och Hampus ha mjöl krig, mjölet sitter än i hårbotten, tack så mycket!
Fick på slutet leka skolsyster och plåstra om stackars Hampus tå. När han varit hemma hade han öppnat dörren och på nån vänster, lyckats slå sönder sin stortå. Så, när han gick därifrån såg hans stortå 15 gånger så stor ut genom strumpan haha.
Det sjuka var dock att blodet inte äcklade mig. Jag kände ingen avskräck för såret och jag backade inte undan.
Jaja, väl hemma gjorde jag ingenting, fortsatte lite på min engelska uppsats men inget större. Jag insåg återigen att avståndet mellan mig och Robin började sätta igång mina vanliga sensorer, att han gör något dumt, att han hatar mig och så vidare. det är just den sensorn som gör att jag gör så korkade saker, men jag gör de inte för att jävlas, utan för att få lugna mitt sinne. När jag just pratat med den jag gillar, är jag lugn och säker, men när det gått ett tag blir jag så där rastlös och konstig igen.
Så, från och med nu, ska jag så sällan som möjligt försöka vara ensam med mina tankar.
Och apropå det, måste jag fan skriva om gårdagen på den punkten. Jag skulle ned till stallet och självklart skjöt jag på de så lång tid som möjligt, tills jag insåg att jag var tvungen att gå. Tänkte egentligen inte ta med mig hunden, men jag ångrade mig när jag tittade ut. det var helt mörkt och jag hade som sagt haft en mardröm på natten så hunden fick hänga med. När jag kom bort mot ängarna, blev det plötsligt mycket mörkare. Jag har aldrig varit vidare rädd för märker ås jag gick rakt in.
Det var inte så läskigt, tills jag kom fram till där jag vart tvungen att gå in i själva skogen. Jag kopplade då hunden och höll honom när mig. Jag hade en dålig taktik på vägen till stallet, och jag tittade runt mig och hela tiden tycktes jag se saker som röde sig. Det slutade med att jag sprang lite. När jag kom fram till en punkt, när jag trodde det skulle bli lite ljusare, ändrades det jag vart rädd för. Först hade det varit zombies och pumorna, men nu vart det spöken. jag tycktes kunna urskilja vita skepnader, vilket gjorde mig panikslagen. När jag kom fram till stallet lovade jag mig själv att ta en annan väg hem. När dte blev dags att gå hgem igen, kom jag dock på att min tid kortades med ca 20 genom att ta den vägen så jag tog den ändå.
Andra gången hade jag dock en bättre taktik; jag stirrade rakt ned i marken. Stirrade och gick fort som fan, med hunden som styre, var jag snart ute ur skogen. Jag fortsatte dock att gå fort, eftersom jag tyckte att jag såg något springa i skogen, Istället för att ta den lilla extra snutten på kanske 15 meter genom skogen (om skulle ta migkanske 40 meter från den springande saken), valde jag att gå en liten omväg ut på ängen istället.
Aldrig mer lovade jag mig själv, aldrig mer.
Nu ska jag skriva vidare på engelska uppsatsen!
Lalalalala....Lalalalalalalala....lalalalalalalalala. Fråga inte mig, jag lever ett rikt inre.
Puss och kram alla!
5/2 2008
Efter någon minut kvicknade jag dock till och bestämde mig för att orka gå till skolan.
Höll på att komma försent till första lektionen, no, men jag hann(som vanligt verkar det som)
Det här var den enda lektionen vi skulle ha innan vi åkte, och vi höll på en massa med labbar. Jag och LisaB Jobbade på, även fast det var väldigt enkelt, så var det ändå kul. Det var en massa labbar, med ljus för att man skulle förstå sambanden.
Lektionen gick ovanligt fort och klockan 09:15 gick vi upp till Centrum. Nästan direkt anlände bussen och vi tog oss till Fruängen. Väl på tunnelbanan satt vi och pratade med Ulf. Även fast (haha...) han är kommunist är han som sagt, min favorit lärare och så påminner han om min pappas få BRA sidor.
Vi bytte vid Slussen och åkte vidare mot Rådsnågontings gatan. I vagnen hängde jag och klättrade likt en apa i stängerna i taket och pratade med polarna som stod vid ena dörren. Bakom mig stod det två killar som tycktes känna varandra, som då och då skrattade åt saker jag gjorde eller sa.
När det gått en bit på vägen, sa en av killarna en sak till mig. Han försökte få kontakt med mig, men på grund av bullret hörde jag knappt vad han sa, och fick fråga vad det var han sa flera gånger. Efter många och ganska störande omfrågningar, förstod jag att han kom från modellagenturen Stockhols gruppen, och att han tyckte att jag skulle kontakta dem. Han måste förstått hur skeptisk jag var, för han fumlade fram ett kort, där det tydligt stod Stockholms gruppen och så lite andra nummer.
Jag lovade att jag skulle kontakta dem och samtalet avslutades. Dessvärre blev det en tryckande stämning av att mina klasskompisar stod och asgarvade åt det hela. När vi väl gick av började de frågade lite kring vad han sagt.
De lät mycket förvånade, men var snälla och sa att jag borde kontakta dem. Jag övervägde det och kände att nya saker kan ju alltid vara roligt.
Det kändes dock inte som om jag hade något av det typiska i mig, jag har lite halvgrönt/morotsfärgat hår, tandställning och stålhättakängor. Men det är väl kul att något sånt händer. Och om man skulle fråga varenda tjej i vagnen, skulle jag nog vara den som är minst intresserad.
Även fast jag inte var säker på om jag skulle kontakta dem eller inte, kunde jag inte undgå att känna mig lite smickrad, det är alltid kul när man faktiskt kan se snygg ut, utan smink och bara genom naturlighet.
När vi kommit fram till vår station iallafall, hoppade vi av och gick direkt på donken. Det var den tiden vi fick på oss att äta, sen skulle vi ned till hallen. Jag började känna mig nervös, men det skulle bli kul! Klockan närmade sig elva och alla drog sig till hallen. Vi fick instruktioner och det verkade halvsvårt men om sagt kul.
I början var det riktigt underligt men det flöt på. de flestats "pistoler" tycktes glappa då och då, med tanke på att man ibland kunde stå mittemot varandra och skjuta direkt mot sensorn, utan att något hände.
Första 20 minutrarna (en match) gick fort och vi feick se resultaten. Vårt lag, det gula, kom absolut sist av tre lag. Kan ha en del att göra med att en lagmedlem lyckades med konststycket att få MINUSpoäng istället för plus. En glad nyhet för mig var dock att jag var rankad 7/24, vilket jag var ganska nöjd med. Alla hade hunnit bli ordentligt varma och svettiga, men det var bara att springa ut igen för den andra matchen. Det kändes nu ganska drygt att springa omkring därinne, men det gick nu bättre och jag fattade snabbt vilka som var de bästa strategierna. Matchen kändes dock dubbelt så lång, eftersom kroppen började tröttna på att släpa kring på en 5kg tung blyväst.
Efter matchen samlades vi och Uffe tog han om de resultaten för andra omgången, vilka han skulle använda för ett matteprov. Lite smådrygt, men vad ska man göra!
Vi åkte hem snabbare än vi trott och vi förstod att vi skulle behöva ha den där jävla svenska lektionen. So:n var alla inställda på att ha, men ingen kände att de hade orken att ha en dryg lektion med MJ. Dock blev det så, och vi satt och diskuterade lite insändare. Jag lyckades rycka åt mig något som är av stor betydelse för mig just nu (diskuterar det dagligen, 2 timmar ca) nämligen "Pälsar"! Jag tänker inte gå in på det nu, det känns lite onödigt, men jag kan iallafall säga att jag stör mig lite på alla jobbiga djurrättsaktivister som talar före de tänker. Om de nu ens kan tänka...
Jättefint, vi överlevde svenskan, nu var det bara so kvar. Det var bara två tjejer som skulle redovisa och två killar, så vi lyckades få till det så att tjejerna skulle få göra först, så kunde ju vi gå sedan. Det var skönt att vi bara hade sammanlagt 20 minuters so, kroppen slappnade av och jag kände hur jag spänt mig hela dagen.
Väl hemma tänkte jag plugga, men det gick som det alltid gick med den saken. Tittade lite på tv, var lite vid datorn, gjorde ett nytt arrangemang ( fan va fula de blir om man inte har så gott om blommor kvar)
Ojdå, ska nog försöka sova tidigt ikväll (klockan är nu 21:47)
Laserdome var extremt jävla kul!
Saknade Robin lite idag
Puss och kram alla som läst dagens inlägg!
4/1 2008
Jag tycker inte riktigt om när min pappa kommer in och väcker mig tio minuter innan när jag ska upp, när jag har det så mysigt i mitt kuddfort. Jag har en tendens att kura in mig när jag sover, putta bort lakanet, ut med madrassen och ha täcket halvt utanför påslakanet. Folk undrar hur jag kan sova, men de har ingen aning om hur skönt det blir, speciellt inte när man har en säng som är så mjuk som min.
Vid 0940 blev jag trots allt tvungen att ta mig upp. Som vanligt kände jag mig enormt yrvaken och tog mig långsamt runt i huset. Vi skulle först ha matte, så jag orkade inte ta på mig någon jacka och gick dit direkt. Alltid när det känns som om jag kommer komma försent, möter jag halva min klass på vägen. Ganska skönt i och för sig, visar på hur nära skolan man bor.
På mattelektionen fick vi vidare instruktioner om morgondagens Laserdoom, något som ska bli riktigt jävla kul. Annars jobbade vi ganska mycket även fast jag och Lisa mest satt och kände oss korkade. Jag till exempel, kunde inte fatta hur man fick 1.05% till 5% ökning, förrän efter tio minuter när jag stirrat på talet en bra stund. Känner att jag just nu har en ganska låg period, där min tankeförmåga knappast går på högvarv och min hjärna känns just nu mest som en sörja. Kan vara en bieffekt från min nuvarande medicin. Hoppas iallafall på det, känns som om jag knappt kan tänka numera.
Efter matten hade vi musik, där vi mest satt och spelade på syntharna och gitarrerna. Jag spelade väldigt mycket på Kungens man, jag tycker om den låten och lärde mig den nästan utantill. Tröttnade dock och prövade istället Yesterday som jag dock gav upp väldigt fort eftersom jag inte kände någon ork.
Innan vi skulle dra, väntade vi på Marina som var riktigt låmgsam. Johanna gav då ifrån sig ett påstående om att jag inte skulle kunna hålla käften i mer än två minuter och jag antog det som ett vad. Efter en kvart, då jag fått utstå att inte säga ett knyst när mina vänner för en gångs skull diskuterade något, så råkade jag säga en sak rakt ut och alla hörde det såklart. Men sak den som ger sig och jag gjorde ett nytt försök som varade i 40 minuter, tills vi hade franska då vi blev tvungna att bryta upp.I efterhand var det otroligt skönt att få prata, eftersom saker känns 15 gånger så roliga om man inte får göra/se/ta på dem.
Jag kände mig enormt asocial under tiden och jag satt mest och kände mig skum. JGång på gång ville jag prata, säga något och sedan förklara att jag ville säga något.
Iallafall var der franska efter rasten och jag och Julia började prata, vi ville inte hamna i onåd hos Mats. Jag känner att jag mer och mer hamnar efter i skolan, det känns inte så där jätte bra och även fast jag vill plugga så känner jag ingen ork eller glädje. Eftersom alla lärare har bestämt sig att inte ge ut MVG, så känns det inte som om jag har så mycket att kämpa för, det spelar ju ändå ingen roll!
Efter Franska var dte sista lektionen no och vi gick i lugnan ro dit och gjorde allt vi skulle. Jag gillar Ulfs lektioner, han har gott om struktur och vet hur han ska hantera en jobbig klass och de flesta lyssnar på honom.
På slutet frågade jag om jag kunde slippa göra provet på Fredag, och Ulf accepterade detta, jag har ju ändå lärt mig allt som jag skulle.
Gick hem och kände att en stor sten lyfts från mina axlar och kände att jag faktiskt kunde lugna ned mig. Nu är det bara Franskan och engelska uppsatsen. Hade egentligen ingen lust att göra några arr idag, men ju längre dagen led, ju mer lust fick jag och tillslut satte jag mig ned och började med två nya. Den ena blev bara halvfärdigt först, eftersom jag inte hade någon Brudslöja, vilket jag bett mamma att köpa.
Den första blev riktigt fint, litet men bra. Det blev egentligen inte heller klart förrän mamma kom hem, hon hade nämligen köpt med sig Poppel (mer känt som Eukalyptus). Poppeln tog jag och smulade sönder lite och satt och bara luktade på. De lukar väldigt mycket, och väldigt mysigt, pepparmint skulle jag nog vilja säga. Det var ganska skönt att bara få beskåda sina verk och ta det lugnt.
Det har varit mycket tal på senaste, om världens undergång. Jag säger alltid att jag inte tror på det, eller blir rädd men när jag tänker efter så skrämmer självklart tanken mig. Jag kan bli lite ledsen och tänka att jag inte kommer hinna med allt i livet som jag vill. Kärlek till exempel, tänk att dö ensam, visserligen har jag en familj, men utan en livspartner. Det skulle kännas enormt tragisk.
Men iallafall så ändrar det inte det faktum att jag inte tror direkt på att världens undergång kommer att ske om någon speciellt snar framtid, så jag tänker bara luta mig tillbaka och låta livet ha sin gång istället.
Angående det här ämnet, tycker jag att folk låter så korkade och outbildade! De säger att flera meteorer har åkt förbi jorden, men för i helvete! Varje år (tror jag att det är) passerar jorden genom ett enormt meteorit bälte, vilket gör att vi hela tiden ligger i riskzonen, men inte i tillräckligt stor riskzon för att det ska vara någon större fara. Det här verkar dock folk inte veta om, och de blir studsiga såfort de får höra att det finns andra planeter i vårt solsystem.
Jaja nu ska jag dra mig tillbaka!
Dagens låt: Kungens man
Puss och kram alla!
3/2 2008
Var iallafall uppe vid elva, kände mig dessvärre illamående och småsjuk så jag gjorde ingenting en längre tid. Tänkte följa med mor ned till stallet för att ta hand om Elvira så hela tidn hade jag mamma bakom mig som stressade mig.
Hur nervös hade du blivit om din mamma kommer och säger att din syster har varit inne på akuten, för att hon kände stickningar i vänstersidan? Jag blev iallafall väldigt nervös och frågade vidare som skjutton. De visade sig att min syster hade gjort sig illa mer än hon trott, när hon ramlade i skogen med brädan. Några nerver hade hamnat i kläm så nu hade hon smärtor i axeln och i hela vänstersidan, stackare.
Det verkar alltid vara så i min familj! Så fort det går bra med hästen eller så, så gör sig någon illa.
Innan vi åkte ned till stallet gjorde jag mitt andra arrangemang (blommor) själv. Det blev faktiskt riktigt lyckat och jag blev ganska nöjd med resultatet. Jag fick använda mina älskade nejlikor och så lite rosor oh lite annat. Ju längre dagen led, ju mer glad över den blev jag. I början var jag faktiskt väldigt kritisk mot den. Men det är väl så, det är inte förrän man får lite perspektiv på saker och ting och när man får lite distans, som man faktiskt kan uppskatta det.
Ner till stallet kom vi iallafall. Vi hade bestämt oss för att rida runt Gömmarn, men jag blev snabbt negativ när jag märkte hur vädret var. Det blåste och var snöslask i luften. Ändå red vi ut, men efter mycket gnäll fick jag det till att vi bara skulle gå en bit. Det var enormt svårt att njuta av ridturen när vinden piskade en i ansiktet, hästen hade cpryck och hunden springandes runt hästens ben, något som knappast förbättrade situationen. Jag kände att jag tröttnad, redan när vi kom utanför dörren till stallet. Det blåste verkligen mycket och mina öron frös till is direkt. Efter halva ridturen bytte jag med mor så att hon fick sitta på hästen istället. När jag hoppade av kände jag smärtan i mina knän. Jag vart helt farscinerad av smärtan och under tiden jag gick tillbaka, tänkte jag inte på något annat.
Väl tillbaka i stallet gick det fort. Det mockades och maten gjordes och sedan åkte vi iväg till min bror och hans flicka för att titta på deras lägenhet, som de fått in lite nya saker i. Vi hade trevligt och satt och åt glass. Tyvärr blev jag illamående och fick ont i huvudet så jag hade en aningen svårt att konversera med de andra. Ville gärna vara aktiv och prata med de andra, vara social, visa att jag också kan! men det gick bara inte. Där satt jag, ihopklämd mellan min syster (på hennes vänstersida såklart) som jag inte kunde luta mig mot, eftersom hon då skulle skriva högt, och Angelica, som trots allt är min brors tjej. Jag ville så hemskt gärna bara sova, men det gick inte, det fanns ingen möjlighet att jag skulle kunna hitta en bekväm ställning, så i kanske 45 minuter satt jag upprätt och var illamående.
Vi åkte tillslut hem och hela bilresan hem var en pina, även fast jag verkligen längtade efter att få komma hem och bara lägga mig ned.
Innan jag kom hem hann dock huvudvärken gå över så jag satte mig en stund vid datorn. Hade tänkt se på film med min mor men en viss person höll kvar mig vid datorn så att jag missade hela filmen. Jag är dock glad att jag stannade kvar, det var skönt att få prata lite med honom.
Längtade tills han skulle kunna komma ned till Stockholm.
Fick även en sjuk chock. Jag var först övertygad om att Pontus skojade när han sa att min basist troligtvis skulle vara stand in i hans band. Tillslut fick han mig dock att börja tänka om, även fast jag fortfarande inte är säker. Vore sjukt, och av någon anledning blev jag nervös, vet dock inte varför. Det är inte direkt som att det ska ha någon betydelse att de spelar lite i samma band, men jag befarar antagligen att något som liknar följande ska hända;
Min bror blir fan bra polare med Pontus, av en händelse kommer familjen förbi bror när han har polare (!) hemma, vilket gör att vi måste vara där samtidigt som dem.
Varför blir jag nervös av det? Inte den blekaste, fråga min hjärna.
Kom även att tänka på en sak på kvällen. Hur vet man om man är kär?
Enligt mig är kär, samma sak som att man älskar personen och att älska någon gör du inte i första taget. Många unga människor påstår att de älskar någon efter en vecka, dessa människor skrattar jag åt. Med tanke på att man inte kan veta vad man egentligen tycker om någon, förrän förälskelsen har gått över, så tycker jag att det är beviset på att man inte kan älska någon så fort, du kan ju inte vara säker.
Det är därför jag förkastar folk som direkt påstår sig älska någon. Visst, man kan älska en persone kvaliteter fort men det är inte samma sak.
Men förälskelser, kan vara ganska mysiga, även fast jag hatar dem. De gör mig så hemskt nere i någon, som jag antagligen ändå inte kan få. Ganska störande, måste jag medge. När man sedan slutar vara förälskad i någon och det visar sig att det var förälskelsen som gjort att man gillade den andra, börjar man se den andres brister. Brister och negativa saker, har gjort att jag gånger har kommit till att äcklas av folk, om jag ska erkänna. Låter kanske underligt, men nu när jag ser allt så här i efterhand, förstår jag verkligen. Det är som känt, alltid lätt att säga vad man skulle ha gjort med facit i hand.
Jag hade verkligen ambitionen att skriva mer idag, men huvudvärken satte p för det (Ja, jag har faktiskt ont i huvudet)
Dagens låt: Tenacious D - Kikapoo
Puss och kram alla!
2/2 2008
Min mor kom in och väckte mig. Det kändes som om klockan inte kunde vara mer än tio, men när jag frågade mor, fick jag svaret halv tolv. det gjordemig en aning stressad och jag kände att jag hade sovit bort hela min helg. Men när jag satte mig upp och funderade på om jag drömt något, kunde jag till min glädje inte komma ihåg något. Men nu, kommer jag ihåg att jag faktiskt drömde något.
Minnen från det är vaga och suddiga, men de var iallafall inte läskiga, skönt!
Gick upp och satte mig en stund vid datorn. Började skriva lite på mitt CV, det kunde bli användbart nu. Har funderat lite på senaste att söka jobb på Interflora någonstans, det vore riktigt roligt, speciellt med den erfarenheten jag har.
Blev dock senare lite stressigt, tänkte ju köpa blommor idag. Vi hade ingen bil så jag och mor fick vänta på syster. Höll mitt löfte och smsade Pontus om att jag skulle åka till Skärholmen.
Väl i bilen tog det ett tag innan vi ens fick bilen att starta. Men den gick igång och vi åkte till Interflora. Jag satt yrvaken i baksätet och kände mig sannerligen omtöcknad. Det kändes som om jag inte fått sova mer än någon timma på natten. Det har varit en sån period på senaste, då nätterna blivit mer och mer sömnfria.
Kom fram till Skärholmen 20 minuter innan affären stängde men jag hade ändå gott om tid på mig.
Tog mig tid att gå runt och bara se på blommorna. De är verkligen så underbart vackra och jag fick beslutsångest om vilka jag skulle köpa.
Efter en längre tids överläggning blev det 3 prärieklockor, fem vita nejlikor, tre oranga rosor, tre vita rosor och tre gula rosor. De var så underbart vackra och jag bar dem ömt och försöktigt i famnen mot bussen.
Jag har egentligen alltid gillat att åka kommunalt. Det ger mig en känsla av frihet och anonymitet. Älskar att sitta på tunnelbanan och bara titta på folk. Beskåda dem och försöka se och bestämma deras karaktär.
Men en sak som jag dock hatar, är folk som vägrar förstå att det finns andra i tuben. Folk som skrattar högt och ska envisas att spela skränig popmusik på sina mobiler. Jag får ibland lust att döda dem, men för det mesta löser det sig genom att jag hittar något bättre att hata.
När jag kom hem satte jag mig vid datorn och fortsatte en diskussion jag hade haft på Pajen. Det var angående folk som var vegiterianer. Normalt tycker jag att det är kul att debatera men killen som jag nu gjorde det med, var så enormt korkad och vägrade att förstå när hans argument blev krossade.
Samtliga (förutom en IQbefriad vegan) i den tråden försökte få människan att förstå att han hade fle. Men som vanligt är det omöjligt att ha en vettig debatt med en religiös människa då de varje gång de känner att de håller på att förlora, drar upp sina kära gud. Vad man än säger så kan de använda gud som försvar, vilket enligt dem verkar vara som 'Veto' om du förstår vad jag menar. Deras safecard.
Dock visade det sig att jag inte var den enda som störde mig på honom, skönt det iallafall.
Men förutom den meningslösa diskussionen gick min tid även till att fortsätta lite på mitt cv. Körde dessvärre fast eftersom jag inte har något foto på mig själv, det är ju oftast jag som stor bakom kameran.
Blir lite fundersam på hur jag ska uttrycka mig men det blir ett senare problem, just nu måste jag bara fokusera mig på vad jag åstakommit i mitt än så länge ganska händelselösa liv.
Blev även lite nedstämd idag. Robin hade tänkt åka till Stockholm imorgon men hade fått förhinder, vilket inte är så hemskt roligt. Saknar honom verkligen, men förhoppningsvis kan han komma hit snart ändå.
På senare tid har jag känt mig tom och underlig och jag kan verkligen inte förstå varför. Hela mitt liv känns underligt, fel och missanpassat. Som om jag fått byta liv med någon mitt i allt.
Sen om det är till det bättre är jag än inte säker, men det lär antagligen tiden avslöja.
Kände mig förövrigt lite nostalgisk på kvällen, när pappa berättade att "Ombytta roller" skulle gå på kvällen. Visst, jag har sett filmen hur många gånger som helst, men den är ändå bra.
Nej nu går det inte att skriva mer. Mitt huvud gör ont och jag känner mig extremt ofokuserad. det är förklaringen till att dagens inlägg inte bara är kort utan även ointressant och osammanhängande.
Dagens låt: Part of you world
Biter lite då och då på mina naglar...
Puss och kram alla!
