microkochen

På grund av en blond pojke blir mitt bloggande väldigt oregelbundet med tanke på att jag inte har någon större lust att blogga klockan 3 på natten. (haha) Fast... Har inget emot att skriva in på småtimmarna med roliga människor.

Jag hade faktiskt ställt klockan idag. Redan nu har jag börjar känna mig disorienterad (ett ord jag glömde bort mitt i en mening idag) i veckodagarna. det tog ett tag innan jag hajade att det var söndag idag. Men! Klockan 10:30 gick jag upp idag. Velade en bra stund om jag skulle gå och lägga mig en stund till, men jag var duktig och började städa undan lite i mitt rum. Jag är sanslöst duktig på att på så kort tid som möjligt göra mitt rum stökigt. Hann iallafall få det ganska rent efter lite dammsugning. Gjorde mig iordning och gick iväg för att ta mig in till stan. Det här verkade bli en bra, trots att jag var lättretad. Jag timade precis bussen och slapp alltså stå i blåsten och vänta.
Blåsten är förövrigt något jag tänkt mycket på. Jag har insett att jag nog faktiskt är rädd för det. De gör mig stressad och jag blir en aning nervös när det blåser mycket. 
Låter kanske sjukt, men har du aldrig känt dig stressad när du hör vinden vina och någon som slår utanför?

När jag kom fram till Fruängen kände jag mig väldigt lugn faktiskt. Väl på Tunnelbanan satt jcg och tänkte en del. När klassas man som vuxen? Hinner andra se en som vuxen före man själv hinner med eller är dte tvärtom? det är ganska intressant hur 15 åriga (boyacasha, kommer från rätt person) flickor gör allt för att verka äldre ut, medan 40 åriga kvinnor gör att för att motverka de. Hur den 15 åriga flickan använder smink för att få mognare drag (vilket de flesta misslyckas med brutalt) medan den 40 åriga kvinnan använder det för att få bort åldertecknen.
Varför accepterar vi inte läget? Jag själv har börjat fundera på om inte det är alla lockelser. kvinnor ska ha unga älskare, och njuta av livet som om de vore 25. 15 åringar ska vara ute och festa på inneklubbarna, bli drogade med ropy och bli våldtagna.
Fast det tycks vara mycket vi inte bara accepterar för vad det är, och det här nästa vet jag att jag själv fan måste ta tag i; Invandrare ÄR svenska medborgare. jag är så korkad, jag kan kalla en... En kille som inte har det typiska svenska utseendet (ser med andra ord ut som en fån mellanöstern eller så) för invandrare trots att han är född i Sverige.
Var ligger det rätta i det? Han är svensk medborgare och har samma rätt och skylldighet som jag.
Tror dock att det kan... de som jag ser som invandrare är de där jobbiga idioterna (med vissa undantag) som springer runt och muckar gräl med allt de hittar. De som smälter in bland svenska och är trevliga blir helt plötsligt en helt vanligt medborgare.
Ett exempel på det senare är helt klart Marina i min klass. Hon är riktigt trevlig, snäll och inte dum i huvudet, därför blir hon; Svensk medborgare. Exempel på det första är Samet, han är jobbig och han utnyttjar systemet, därför blir han; Idiotblatte/invandrare.

Väl framme vid Centralen fick jag mig ett gott skratt; Phelix (Felix+Phail) skulle vara försenad och allt gick inte riktgt som han ville. Jag stod en stund i emotrappan och bara tittade på folk. Jag kände hur irriterad jag blev varje gång jag såg en 11 årig emo skutta förbi med en cigg i mungipan, tyckandes att hon är förbannat unik. För hon härmar ju inte alla andra emos?
Efter en stunds väntande vände jag mig om och såg en blond pojke gå mot mig. Jag flinade till och gick fram och krama honom och vi började gå på Drottninggatan. Det gick lite knackigt och eftersom jag verkligen inte hade större lust att stanna i stan tyckte jag att det var en enormt bra idé att släpa hem min nyfunna katt. Han var kul att prata med, även fast vi ibland inte hade så mycket att säga.
I fruängen valde jag (åt oss båda, haha) att gå hem istället för att ta bussen. Vi gick och det var rätt mysigt att bara gå och prata. När vi kom fram till huset låg mor. Hade ingen aning om vad vi skulle göra, så jag beslutade som den diktator jag är, att de skulle bli film. Dessvärre fungerade inte dvdn så det blev video istället.

Jag satte mig och kramade en kudde och när jag fick tråkigt, satte jag mig och stirrade på honom. Det blev en utmaning för mig att få honom att skratta genom att skratta honom på magen. Jag lyckades tillslut; Triumfens ögonblick.
Jag misstänkte själv att han skulle behöva gå ganska tidigt så när han ställde sig upp för att ta på sig sin klockan och ta med mobilen sa jag till honom att sätta sig igen. Han satte sig bredvid och det blev som ett anfall från min sida. Jag tvingade till mig en kyss, fast det hade knappast krävt tvång. Jag kände hur jag hela tiden log, och nu så här i efterhand har jag träningsvärk i mungiporna. Ville inte att han skulle gå, men efter att han fyra-fem gånger (men kanske 10 minuters mellanrum) sagt att han borde gå, fanns det inte mycket annat till utväg. Vi drog på oss kläderna och började gå mot Fruängen. Asocial som man är, stoppade jag direkt ned mina händer i fickorna, jag är så van vid att gå bredvid någon som också kör ned händerna i fickorna. Men... Så tittade jag på honom, han hade vid det laget lagt sin arm om min rygg och jag la min om hans. Det blev dock snabbt så, efter att jag varit tvungen att knyta kängorna, att det övergick till att hålla hand istället.
Han hade mysiga händer så under tiden vi gick, pillade jag på hans hand. Under de timmar vi umgåtts hade jag kännt mig enormt trygg. När jag låg och kramade honom kände jag mig bara tankelös och bara... trygg helt enkelt.

Väl i Fruängen kysste jag honom och började sedan gå hemmåt. det var inte förrän då jag började känna smärtorna i ryggen. Jag försökte ignorera dem i början , men slutligen blev dte olidligt. Det skulle varit en vånda att gå hela vägen hem så jag lyckades hinna med 704an.
På bussen hann jag reflektera lite över saker och ting, och började då och då smågarva åt diverse interna skämt.
Det var en välsignelse att komma hem, till huset. När jag kom upp på övervåningen så hörde jag direkt en kommentar om Felix, avlagd av min mor. Hon hade fattat tycke väldigt fort, han såg tylidgen trevlig ut, och verkade uppfostrad. Jag skrattade lite åt henne, men visst stämde det, han är väldigt trevlig.

Men nu räcker det för dagen, blev ett väldigt tjat idag haha.
Puss och kram alla!