microkochen

Orkade verkligen inte med att skriva igår, trots att jag hade en massa som jag antagligen borde ha skrivit.

När jag vaknade imorse hade jag en konstig kännsla. Jag kände mig så fruktansvärt utvilad och jag var säker på att jag hade försovit mig. Klockan visade sig dock bara vara 080:00 och jag fick sova en timma till. Kände att jag hade gott om tid hela morgonen så jag gjorde allt jag behövde och tog gott om tid på mig.
Som vanligt efter en längre tid får jag för mig saker.
Läste i godan ro igenom hemkunskapen och läste lite matte, vi skulle ju trots allt ha prov nu. Ständigt påmindes jag om den sjuka mardrömmen jag hade haft dagen innan. Drömmen gick ut på att jag coh några till var fast i skolan, i korridoren vid gymnastiken.
Där finns det fyra dörrar, som alla leder in till ett omklädningsrum och sedan ut i en korridor som gör att man kommer ut. Okej, det här låter helt sjukt, men det var läskigt, iallafall var de det (haha check this thing out!) som onda pumor, fast mer zombieaktiga som lurade överallt. Och snacka om att jag måste hata semlor, pumorna hade nämligen  förvandlats genom, just det, semlor.
Fråga mig inte, jag säger bara; Jag lever ett rikt inre.

Åter till verkligeten, kom jag i god tid till matten och hann glömma bort allt. Väl inne satte jag mig ned och kände mig säker på det. Det första jag gjorde när jag fick lappen med mina resultat från andra omgången Laserdome, var att titta hur det gått för mig. Som jag trott, kom jag 13/24, medan jag första gången kommit 7/24. OPS.
Till provet då, det var ganska enkelt även fast jag stör mig enormt på att jag på sista talet gjorde fel på uträkningen. Men men, jag vet att jag gjorde fel och i övrigt var det riktigt lätt.
Efter provet var det direkt upp till elevrådet för mig. Vi gjorde ingenting, satt mest och snackade, och jag hade  rätt kul när jag småretades med Fredde.

När elevrådet var slut, fick jag nöjet i att förkunna för Fanny, Nonno och Luca att vi börjat för tio minuter sen. de trodde mig först inte, men snart steg ett ljus upp. Vi gick iväg till Svenska lektionen och idag skulle vi syssla ed en av mina starkare förmågor; Debatt. Vi skulle skriva som en insändare om något som störde oss eller så. Det som dock är problemet med MJ är att hon gnäller på att vi fanemig ska vara klara i tid, och sen står hon och pratar om ingenting i 20 minuter och kräver att vi ska lyssna. Dessutom är ett problem att de som skriver insändare, är ju de som gått runt och tänkt på något ett längre tag, inte som nu när vi plötsligt tvingas skriva en text om något.
jag hade turen att ha debatterat ett tag om ett visst ämne så för mig blev det lätt och ganska skoj.

Så snart lektionen var slut gick vi bort till matsalen för att äta. Som vanligt var det något som jag inte stod ut med att äta, så återigen fick jag äta sallad. Kände mig som en jävla kanin. Men men, som en duktig flicka åt jag min sallad och sen gick vi till idrotten. Vi skulle ha redskapsbingo, det lät ganska kul. När jag kom upp kände jag att alla de veckor utan träning verkligen gjort mig hyperaktiv och när vi började sprang jag och andades, det kändes så enormt skönt.
Det var kul att få springa av mig, även fast jag blev svettig som fan.

Efter idrotten skulle vi ha HK och jag skulle jobba med Hampus, Jag ville egentligen iunte först, men vi hade faktiskt kul. Vi gjorde semlor (Haha) och de blev riktigt bra. Jag brukar inte gilla semlor men de blev goda. Under lektionens gång hann jag och Hampus ha mjöl krig, mjölet sitter än i hårbotten, tack så mycket!
Fick på slutet leka skolsyster och plåstra om stackars Hampus tå. När han varit hemma hade han öppnat dörren  och på nån vänster, lyckats slå sönder sin stortå. Så, när han gick därifrån såg hans stortå 15 gånger så stor ut genom strumpan haha.
Det sjuka var dock att blodet inte äcklade mig. Jag kände ingen avskräck för såret och jag backade inte undan.

Jaja, väl hemma gjorde jag ingenting, fortsatte lite på min engelska uppsats men inget större. Jag insåg återigen att avståndet mellan mig och Robin började sätta igång mina vanliga sensorer, att han gör något dumt, att han hatar mig och så vidare. det är just den sensorn som gör att jag gör så korkade saker, men jag gör de inte för att jävlas, utan för att få lugna mitt sinne. När jag just pratat med den jag gillar, är jag lugn och säker, men när det gått ett tag blir jag så där rastlös och konstig igen.
Så, från och med nu, ska jag så sällan som möjligt försöka vara ensam med mina tankar.


Och apropå det, måste jag fan skriva om gårdagen på den punkten. Jag skulle ned till stallet och självklart skjöt jag på de så lång tid som möjligt, tills jag insåg att jag var tvungen att gå. Tänkte egentligen inte ta med mig hunden, men jag ångrade mig när jag tittade ut. det var helt mörkt och jag hade som sagt haft en mardröm på natten så hunden fick hänga med. När jag kom bort mot ängarna, blev det plötsligt mycket mörkare. Jag har aldrig varit vidare rädd för märker ås jag gick rakt in.
Det var inte så läskigt, tills jag kom fram till där jag vart tvungen att gå in i själva skogen. Jag kopplade då hunden och höll honom när mig. Jag hade en dålig taktik på vägen till stallet, och jag tittade runt mig och hela tiden tycktes jag se saker som röde sig. Det slutade med att jag sprang lite. När jag kom fram till en punkt, när jag trodde det skulle bli lite ljusare, ändrades det jag vart rädd för. Först hade det varit zombies och pumorna, men nu vart det spöken. jag tycktes kunna urskilja vita skepnader, vilket gjorde mig panikslagen. När jag kom fram till stallet lovade jag mig själv att ta en annan väg hem. När dte blev dags att gå hgem igen, kom jag dock på att min tid kortades med ca 20 genom att ta den vägen så jag tog den ändå.

Andra gången hade jag dock en bättre taktik; jag stirrade rakt ned i marken. Stirrade och gick fort som fan, med hunden som styre, var jag snart ute ur skogen. Jag fortsatte dock att gå fort, eftersom jag tyckte att jag såg något springa i skogen, Istället för att ta den lilla extra snutten på kanske 15 meter genom skogen (om skulle ta migkanske 40 meter från den springande saken), valde jag att gå en liten omväg ut på ängen istället.
Aldrig mer lovade jag mig själv, aldrig mer.

Nu ska jag skriva vidare på engelska uppsatsen!
Lalalalala....Lalalalalalalala....lalalalalalalalala. Fråga inte mig, jag lever ett rikt inre.

Puss och kram alla!