microkochen

Oj, en helt natts sömn utan avbrott. Fast det där var en lögn. Halv sjuu väcktes jag av kattjäveln som ville ut. Somnade dock väldigt fort efter avbrottet så det löste sig. Hade som plan att gå upp klockan tio, men en timma senare blev det. Har aldrig varit bra på att hålla löften som jag gett mig själv.
Var iallafall uppe vid elva, kände mig dessvärre illamående och småsjuk så jag gjorde ingenting en längre tid. Tänkte följa med mor ned till stallet för att ta hand om Elvira så hela tidn hade jag mamma bakom mig som stressade mig.
Hur nervös hade du blivit om din mamma kommer och säger att din syster har varit inne på akuten, för att hon kände stickningar i vänstersidan? Jag blev iallafall väldigt nervös och frågade vidare som skjutton. De visade sig att min syster hade gjort sig illa mer än hon trott, när hon ramlade i skogen med brädan. Några nerver hade hamnat i kläm så nu hade hon smärtor i axeln och i hela vänstersidan, stackare.
Det verkar alltid vara så i min familj! Så fort det går bra med hästen eller så, så gör sig någon illa.

Innan vi åkte ned till stallet gjorde jag mitt andra arrangemang (blommor) själv. Det blev faktiskt riktigt lyckat och jag blev ganska nöjd med resultatet. Jag fick använda mina älskade nejlikor och så lite rosor oh lite annat. Ju längre dagen led, ju mer glad över den blev jag. I början var jag faktiskt väldigt kritisk mot den. Men det är väl så, det är inte förrän man får lite perspektiv på saker och ting och när man får lite distans, som man faktiskt kan uppskatta det.

Ner till stallet kom vi iallafall. Vi hade bestämt oss för att rida runt Gömmarn, men jag blev snabbt negativ när jag märkte hur vädret var. Det blåste och var snöslask i luften. Ändå red vi ut, men efter mycket gnäll fick jag det till att vi bara skulle gå en bit. Det var enormt svårt att njuta av ridturen när vinden piskade en i ansiktet, hästen hade cpryck och hunden springandes runt hästens ben, något som knappast förbättrade situationen. Jag kände att jag tröttnad, redan när vi kom utanför dörren till stallet. Det blåste verkligen mycket och mina öron frös till is direkt. Efter halva ridturen bytte jag med mor så att hon fick sitta på hästen istället. När jag hoppade av kände jag smärtan i mina knän. Jag vart helt farscinerad av smärtan och under tiden jag gick tillbaka, tänkte jag inte på något annat.

Väl tillbaka i stallet gick det fort. Det mockades och maten gjordes och sedan åkte vi iväg till min bror och hans flicka för att titta på deras lägenhet, som de fått in lite nya saker i. Vi hade trevligt och satt och åt glass. Tyvärr blev jag illamående och fick ont i huvudet så jag hade en aningen svårt att konversera med de andra. Ville gärna vara aktiv och prata med de andra, vara social, visa att jag också kan! men det gick bara inte. Där satt jag, ihopklämd mellan min syster (på hennes vänstersida såklart) som jag inte kunde luta mig mot, eftersom hon då skulle skriva högt, och Angelica, som trots allt är min brors tjej. Jag ville så hemskt gärna bara sova, men det gick inte, det fanns ingen möjlighet att jag skulle kunna hitta en bekväm ställning, så i kanske 45 minuter satt jag upprätt och var illamående.
Vi åkte tillslut hem och hela bilresan hem var en pina, även fast jag verkligen längtade efter att få komma hem och bara lägga mig ned.
Innan jag kom hem hann dock huvudvärken gå över så jag satte mig en stund vid datorn. Hade tänkt se på film med min mor men en viss person höll kvar mig vid datorn så att jag missade hela filmen. Jag är dock glad att jag stannade kvar, det var skönt att få prata lite med honom.
Längtade tills han skulle kunna komma ned till Stockholm.

Fick även en sjuk chock. Jag var först övertygad om att Pontus skojade när han sa att min basist troligtvis skulle vara stand in i hans band. Tillslut fick han mig dock att börja tänka om, även fast jag fortfarande inte är säker. Vore sjukt, och av någon anledning blev jag nervös, vet dock inte varför. Det är inte direkt som att det ska ha någon betydelse att de spelar lite i samma band, men jag befarar antagligen att något som liknar följande ska hända;
Min bror blir fan bra polare med Pontus, av en händelse kommer familjen förbi bror när han har polare (!) hemma, vilket gör att vi måste vara där samtidigt som dem.
Varför blir jag nervös av det? Inte den blekaste, fråga min hjärna.

Kom även att tänka på en sak på kvällen. Hur vet man om man är kär?
Enligt mig är kär, samma sak som att man älskar personen och att älska någon gör du inte i första taget. Många unga människor påstår att de älskar någon efter en vecka, dessa människor skrattar jag åt. Med tanke på att man inte kan veta vad man egentligen tycker om någon, förrän förälskelsen har gått över, så tycker jag att det är beviset på att man inte kan älska någon så fort, du kan ju inte vara säker.
Det är därför jag förkastar folk som direkt påstår sig älska någon. Visst, man kan älska en persone kvaliteter fort men det är inte samma sak.
Men förälskelser, kan vara ganska mysiga, även fast jag hatar dem. De gör mig så hemskt nere i någon, som jag antagligen ändå inte kan få. Ganska störande, måste jag medge. När man sedan slutar vara förälskad i någon och det visar sig att det var förälskelsen som gjort att man gillade den andra, börjar man se den andres brister. Brister och negativa saker, har gjort att jag gånger har kommit till att äcklas av folk, om jag ska erkänna. Låter kanske underligt, men nu när jag ser allt så här i efterhand, förstår jag verkligen. Det är som känt, alltid lätt att säga vad man skulle ha gjort med facit i hand.

Jag hade verkligen ambitionen att skriva mer idag, men huvudvärken satte p för det (Ja, jag har faktiskt ont i huvudet)
Dagens låt: Tenacious D - Kikapoo

Puss och kram alla!