microkochen

När jag vaknade imorse försökte jag bara dra ut på tiden så långt som möjligt. Hade ingen större lust att vandra kring i huset, i väntan på att sen åka.
Låg då och drog mig i närmare 2 timmar tills jag gick upp vid 13. Skulle in och möta Felix  vid plattan så det var ju bara att klä på sig och sedan gå. Naturligtvis gick jag för tidigt och fick stå i kylan och vänta. I fruängen kom dock tåget fort och jag läste hela tiden så jag tänkte inte så mycket. Som vanligt anlände jag till centralen för tidigt så jag satte mig i slcenter och läste.
Jag är en människa som inte klarar av när folk invaderar mitt 'personalspace' och jag hatar när folk tar mig i ansiktet, det är två regler om mig. Så när jag satt och läste, såg jag lite i ögonvrån hur någon ställde sig extremt nära bakom mig. Då jag just skulle till att be personen att backa ett par kilometer märkte jag att det var Felix.

Båda velade, men efter en stund i ovisshet om vad vi skulle göra, bestämde jag att vi skulle åka till Segeltorp igen. På tunnelbanan stod vi tätt mot varandra och jag kramade honom, lutandes mot hans axel och jag kände mig ganska glad. Efter en stund blev två säten lediga så vi satte oss ned. Han låg lutad mot min axel nästan hela resan och när vi kom fram började vi direkt gå. Vi pratade inte så mycket, men jag kände att jag njöt ganska mycket av tystnaden och regnet. Jag har alltid älskat regnet och även kylan. (Bortsett från blåst dock)
Väl hemma hos mig, fixade jag min säng och vi la oss ned utan att prata. Som vanligt var jag lite dampig och kunde inte ligga still, utan tillslut ville jag upp och titta på film. Nu när jag tänker efter känns det som att jag pltsligt förstår situationen. Innan vi gick upp på övervåningen, kramades vi en bra stund. han stod bara och höll om mig och jag lutade mig återigen mot hans axel.

När vi kom upp satte jag på min absoluta favoritfilm 'Herkules' och satte mig i soffan. Vid det laget hade Felix lagt sig i ena hörnet av soffan och jag satte mig nedanför hans fötter. Det kändes så konstigt, filmen igenom. Först satt jag med hans hand i min, men succssesivt flyttande han bort sin hand och la sig mer för sig själv. Jag tänkte en del på det, men anklagade mitt dåliga självförtroende och antog att det bara var mitt undermedvetna som fuckade med mig. När filmen var slut, satte han sig upp. Han mumlade något som jag kände att jag inte ville höra, och som jag kände att hjärnan sorterade ut. Uppfattade att han var tvungen att dra och jag följde med honom ned. Påväg till busshållplatsen var han tyst och reserverad och jag kände hur dåligt jag började må.
Väl framme la jag min hand om hans krage, vilken han var snabb att flytta bort. "Det kommer inte att funka, det känns konstigt" Var de orden som fick det att stanna ett par sekunder i huvudet på mig.
Jag vände mig då bara om och gick. Jag gick upp för backen och svängde in för en väg som jag normalt aldrig skulle gå. Jag kände mig inte ledsen förrän jag var utom räckhåll, då jag började gråta. Jag kände mig övergiven och ensam och direkt smsade jag Julia, hon skulle vara en av de få som skulle kunna trösta mig.
Hon kunde bara komma ut en stund, men så fort hon kom började tårarna strömma ned för mina kinder igen. Varför jag grät var egentligen oklart, jag har känt honom ett par dagar och vi har bara setts två gånger. Jag hade känt mig förjävlig när jag hade gått, och jag kände hur jag bara ville ge upp.

Jag känner hur mer och mer cynisk jag börjar bli angående saker och jag förstår varför. Jag kanske ska göra som Hampus säger, hitta mig en fin pojk som är lika gammal som jag, istället för tre år äldre. Det som gjorde mig så less angående Felix var att det som gjort att dte inte skulle fungera var pga hans ex; hon var kanske gravid. Han kände tydligen att det blivit för mycket för honom just nu cohatt det blev för jobbigt att gå in i en ny relation direkt. Något som jag självklart förstår. Det som jag inte tykcer är så speciellt snällt är sättet han hanterade dte på. Igårkväll sa han att även om hon vore gravid, skulle han vilja vara med mig. I sms skrev han att det nog var bäst om vi väntade.
Något som jag skulle tolka ungefär som "jag gillar dig inte, jag vill bara inte säga rakt till dig."
Det här är något som sannerligen kommer att hjälpa mitt självförtroende. Jag ska nog ta min systers råd, och gå tillbaka till Bupen igen och skaffa mig en ny kontakt.

Julia och jag pratade och diskuterade och som jag trott, fick hon mig att komma på andra tankar och historien övergick till en liten debatt. Det var ganska kul och när vi skiljdes åt kände jag mig lite bättre, även fast inte mycket.
Väl hemma igen smsade jag Viktor, bestämde att vi skulle ses. Jag gick med på att följa med honom till Snättringe för att lämna lite saker till hans kompis Erik. En kille som förövrigt tycks hata mig. När det var avklarat fick vi vänta på bussen i en halvtimma. Vi pratade om allt och inget och sedan tvingade jag med mig Viktor tillbaka till mig. Vi tittade på en riktigt dålig film som hette "The Relic". Den var extremt dålig, men det var iallafall något att underhålla sig med.
När Viktor sedan gick knatade jag in till datorn. Jag tog risken och skrev till Felix. Jag ville inte bråka med honom, även fast han skött det osmidigt.
Och det blev inte så konstigt. Lite halvknackigt skrev jag, men det kändes ändå bra.
Vi skulle skriva ganska abrubt, men det var en start iallafall. När jag sedan tänkte skriva igen, had han loggat ut.
Jag hade inga större planer på att fråga hur han mådde, jag var inte alltför intresserad ärligt talat.

Nu har jag fått skriva av mig för dagen iallafall.
Puss och kram!