microkochen

Aaa.... Skönt att få skriva igen, har haft uppehåll de senaste dagarna. De senaste dagarna har förövrigt varit bland de värsta jag varit med om på länge. Men det var självklart blandade kännslor, vi hade en förbannat rolig dag i Romme med skolan. Självkänslan måste ha lyst om mig för dte gick bättre än någonsin! jag vågade lita på mig själv och det gick verkligen.
Tappade tråden nu, efter att jag satte mig och lyssnade på när Felix (Nu känd som "Lidingö Puddingen" eller som Phelix, bara att välja) var lite radiopratare i Radiounderground. Skrattade till flera gånger, helt underbart. Om inte annat kom jag på att jag ville ha en wombat, kanske förklarar vad i helvete de killarna på radiounderground knarkar?

Hur som helst så hade jag gått och lagt mig tidigt igår. Efter att ha pluggat i fyra eller fem timmar på dagen igår var jag utmattad av stress. Mina naglar var nedbitna och jag har tydligen börjat bita på mina naglar igen.
Klockan 21:30 låg jag i sängen och läste fortfarande om de olika ämnen jag skulle ha prov i idag (fredag.)
Vi skulle först på morgonen ha ett no, sedan direkt efter ha ett so test och sedan ha engelska prov (sär skrivning med flit, jag undrar vem som tar åt sig) Självklart blev jag stressad, jag insåg ju själv att det inte fanns en möjlighet i världen att få MVG i alla ämnena. Det kanske märks att jag sätter lite väl stor press på mig själv.
På morgonen vaknade jag klockan 05:45 av att katten ville ut. Jag släppte irriterat ut henne och skulle just somna om som jag fick sms. Jag funderade på att mörda den som skickat smset, men det var haren så jag hotade honom bara. Jag somnade aldrig om utan låg och kände ångesten äta på mitt självförtroende.

När det sedan blev dags att gå  upp vaknade verkligen stressen till liv. Jag hade inte så gott om tid men jag gjorde ändå allting i... (Det är nu jag i normala fall skulle använt ordet 'ultrarapid' men jag har äntligen lärt mig att det är snabbt och inte långsamt) extremt långsam hastighet. När jag kom till skolan mötte jag Ulf i korridoren. In på lektion och provet delades ut. Jag läste frågorna och klumpen knöt sig och gjorde det svårt för mig att andas. Ändå gjorde jag provet och kände mig halvnöjd. Det var svårt och två frågor kunde jag inte (bara halvt) men jag hade svarat på allt och jag hade verkligen försökt.
Då var det bara att dra vidare till solektionen och nästa förhör. När vi kom till lektionen var alla redan där och vi började fem minuter tidigare. Vi hade en vikarie som var dum i huvudet och korkad.
Hon lyckades få mig så frustrerad vid ett tillfälle att jag dunkade honom i bordet och skrattgrät. Det var kul, samtidigt som jag funderade på bästa sätt att döda kärringjäveln. Vi slapp iallafall ha det jävla läxförhöret och efter solektionen var det engelskaprov. Jag kände mig inte alltför nervös och jag hade rätt inställning, provet var hur enkelt som helst!

Dagen kom och gick bara helt enkelt. Efter skolan tog vi det lugnt och fikade ett bra tag på Segeltorps konditoriet. Julia sa en sak som fick mig att fundera... Jag sa att jag kände mig dissad och då fick jag svaret "Men för guds skull Sarah, du sitter på ett café omgiven av vänner där du fan nästan står i mitten". Det fick mig att fundera. Även fast jag har det jag vill ha så räcker det inte! Jag har mina vänner som jag umgås med och som jag har kul med. Jag är knappast blyg och deltar alltid aktivt när jag är med folk, och ändå känner jag mig asocial.
Blir faktiskt en aning förbannad på mig själv. Såfort en person gillar mig, anar jag att de inte gör det/gillar någon annan mer/älskar ett ex fortfarande. Det kan knäcka mig och jag börjar känna att trots mina tafattade försök i att hitta trygghet i någon, ska jag nog försöka hitta tryggheten själv först.

En annan sak som jag hatar om mig själv är det att jag aldrig blir nöjd med mitt utseende. Jag vägrar att spendera tid på mitt utseende men jag gnäller gärna över det. Och om jag någonsin får en komplimang så tror jag att det ligger andra orsaker bakom. Därför vägrar jag att acceptera komplimanger om mitt utseende. Även fast... Jag BÖR väl iallafall kunna få känna att det är okej, mitt utseende, om en man från sveriges mest kända modellagentur anser att jag borde kontakta dem?
Jag tror att mitt komplex för mig själv har att göra med mitt svaga psyke. Jag tar in allt som folk säger och det sätter sig direkt i huvudet och är extremt svårt att få bort. Men självklart, som varenda annan tonåring är det väl så, men det ändrar inte faktumet att det är jobbigt.

Men om du läser det här, och känner mig, jag ber dig snälla försök att inte skoja om mitt utseende.
Nu har jag iallafall fått skriva av mig en aning.
Puss och hej alla!