microkochen

När jag vaknade imorse klockan 0930 bestämde jag mig för att inte gå upp. Jag skämdes något så hemskt och jag hoppades på att mamma skulle åka ner till stallet så jag fick vara själv. Oturligt nog hade min mamma ryggproblem så jag måste följa med. Klockan 1130 kom hon in och försökte få mig att gå upp. Efter ett tag fann jag det oundvikligt och klev upp. Jag våndades för att behöva prata med min mor, men hur jävla troligt skulle de vara att jag kunde undvika det.
Det var tryckt att prata med henne och vid bordet frågade hon vad som hade hänt. Jag sa bara att jag inte ville prata om det och hon förstod.
Vi satt en bra stund och bara gjore ingenting, tills vid gjorde oss iordning och åkte.
Först till skärholmen för att köpa en fössledagspresent till mor. En silverklocka med underbart vackert ur blev det, en present som jag och mormor tydligen köpt. (Delat då)

Därefter var det direkt ner till stallet där jag gjorde iordning hästen och stack ut en stund på ridbanan. Eftersom hästen har haft munproblem så får jag inte rida med bett på en vecka så det blev hakamoret idag. Det tränset gör att hon får en enorm styrka och det är ganska intressant att galoppera på henne.
Jag hängde halvt om halvt i hennes tyglar större delen av tiden och när hon tog i för fullt på raksträckorna borde jag kanske blivit rädd men jag skrattade bara.
Det var så skönt att känna att jag faktiskt litade på att hon inte skulle skada mig.
Tillit, något som jag har sådanna stora problem med.
Sånna som gör det så jobbigt för mig i början på en relation.

Jag har börjat fundera på hur mycket jag litar på Ville. Jag älskar att smsa med honom och han får mig att känna mig glad och lycklig. Ändå kan jag bli orolig när jag får ett sms. "Tänk om det är i just det här smset det står 'hahahah fuck vad lurad du ÄR! tror du själv jag gillar dig eller?'"
Men... Det verkar hittills som om jag faktiskt kan lita på den här grabben. Han är lugn och samlad samtidigt som är han helt blåst som jag ibland. Ganska skönt med någon som förstår sig på random humor (och scrubs för den delen)
Jessica ställde mig en ganska gullig fråga... "är du och Ville ihop?" Jag bara skrattade och svarade "Nejdå". men så kom jag att tänka på en sak; Varför är det inte så enkelt som när man var liten? När man blir äldre blir allt mer subtilt och jobbigt, man ska behöva göra saker som skulle kunna vara så förbannat enkla!
Som när man gick i tvåan och gillade någon, frågade man bara chans på personen. Gör det i dagsläget och folk skrattar åt en i fyra år efter. Men jag överväger att gå tillbaka till det gamla goda och fråga chans på killar! Det verkar som en riktigt bra idé, då blir det iallafall inte några missförstånd. (okej, det kan lätt bli det..)