microkochen

Jag orkar inte skriva efter mitt mönster idag... Idag skriver jag vad jag känner för och skiter i resten.

Igår var ville hemma hos mig. Vi satt nere på mitt rum och jag var så glad! Så uppåt och lycklig. Det är få gånger jag gånger mig så total. Så kom pappa hem. Måste jag skriva mer egentligen?
Han ropade upp mig och började skrika på mig. Jag kände hur det blev för mycket och tårarna började rinna ner för mina kinder. Under tiden jag plockade undan i köket hann gråttecknena försvinna och jag gick ner för att tvätta bort disklukten från händerna. Tittade mig i spegeln och försökte se så normal ut som jag bara kunde. Jag hatar att gråta inför folk, det gör mig så svag, något som jag hatar att visa mig inför folk.

Jag trodde att jag skulle klara det, men just som jag öppnar dörren, kliver in och ser ville, brister allt igen. Jag stängde dörren och satte mig i ett hörn i sängen med en kudde i famnen. Jag satt och önskade att ville bara kunde krama mig och dte var som om han läste mina tankar. Han kröp ner till mitt hörn, drog mig nära och bara höll om mig. Han satt och strök mig över håret, samtidigt som jag låg och grät mot hans axel i säkert tio minuter tills jag kravlade mig upp och la mig vid kuddarna, Drog självklart med mig ville upp och jag har nog aldrig känt mig så trygg och lycklig som då.
Efter att jag skrattat åt en sak på Cops blev det lugnt igen, även fast jag inte kan säga annat än att ville var lugn och trygg hela tiden. Jag är så väldigt tacksam för att han reagerade så väl, och lät mig låta bli att prata om det. Jag behövde det.

Idag hade vi ett oförberett test i NO som det gick ganska halvdant på. Ändå fick jag nästbäst i min klass. Jag berättade det för pappa idag och även fast jag faktiskt fått känna mig duktig och lyckad efter utvecklingssamtalet, raserades det helt nu. Han lät så negativ! Vad jag än gör, blir han negativ. Gör jag det bra säger han inget, men gör jag det dåligt ska jag fan få höra det. Det förstör mig och jag börjar verkligen tröttna.
Jag orkar inte vara så sårbar när det kommer till honom men mor och mina syskon ska konfrontera honom efter min syster födelsedag. Det ska bli så skönt att få honom att förstå hur han förstör mig

Mina syskon vet ju hur jag har det men det finns inte så mycket de kan göra. Mamma vill stötta mig, och hon berättar alltid hur stolt hon är men jag tror henne inte. Eftersom jag aldrig får min pappas bekräftelse är jag fullständigt säker på att mamma inte kan mena allvar.
Min pappa har förstört mig känslomässigt för resten av mitt liv. Jag har svårt att uttrycka känslor för någon, jag är så rädd att personen sen kommer att utnyttja det är så. Jag kan inte lita på folk och jag har otroligt svårt att ta en komplimang.

Wooow... Det här är nog rekord i kortaste inlägg... Men jag är utmattad av ingenting, jag är tröt och mina ögon värker. Nu ska jag slagga. Puss och kram alla!