microkochen

Klockan fem på natten väckte min katt mig. Hon gjorde räder fram och tillbaka i rummet, puttade ner mina medeciner och lekte sen med dem. Jag svär att dte var nära att jag nackade henne.
Det innebär att jag sov ganska pissigt inatt, men jag ska väl inte gnälla så mycket antar jag, även fast jag vill döda min katt.

Jag var som vanligt extremt korkad på mrgonen och jag tyckte att mitt larm ringt ca 7 gånger och att klockan var runt 11. Klockan var dock 10:10 och larmet hade ringt två gånger, jag suger med andra ord.
Jag ville ligga kvar men när katten kom in på rummet på nytt hoppade jag över den tanken och klev upp istället. Om inte annat tvingade min syster upp mig.
Hon och min mamma satt på övervåningen och tasslade med något och sa att jag fick vänta med att komma upp. Jag fattade så jag satt kvar i sängen och blickade ut över havet av skräp på mitt rum.
Satan, jag skulle träffa Ville idag, det blev alltså till att städa.

Så när jag ätit frukost (bestående av två ägg *yaaay*) med min hemska syster, satte jag i en cdskiva i spelaren i köket, drog på högsta volym och började. Det var sjukt hur mycket jag lyckats skräpa ned på så kort tid. Det tog sin tid att göra iordning, men jag hade knappast bråttom.
Ville skulle till sjukan först för att kolla upp sin rygg som han hade ont i så jag tog det lugnt.
jag blev klar ganska tidigt och gick sen runt och skräpade i huset.
Passade på att duscha, något som mest gör mig irriterad numera eftersom den förbannade jävla slangen släpper hela jävla tiden.
Efter duschen klädde jag på mig och satte mig och tittade på Ratrace en stund.
Tillslut var äntligen Ville framme och jag drog snabbt på mig mina kängor och vandrade iväg. Väl ute insåg jag hur kallt det faktiskt var och jag kände hur vätan som satt kvar i håret började göra sig påmind och bli riktigt kall.

När jag kunde se busskuren där Ville väntade, valde jag att göra vad jag alltid gör; Titta ner. Jag hatar pinsamma stunden när man sett varandra 100 meter innan man är framme och så känner man hur man går och är jättegenerad. Då löser jag det hellre genom att ignorera de.
När jag kom fram hann jag bara se att han var väldigt olik bilderna, dock var det inget negativt. Han hade Bruna snälla ögon och ett leende som såg ut att alltid vara aktivt. Alltså en människa som sällan såg sur ut.
Det var en aning svårt för mig att prata på vägen hem till mig när det blåste och var kallt ute. Det är hemskt att erkänna, men metallen i munnen börjar ibland ila om det är för kallt ute.

väl hemma hos mig var det inte svårt att prata med honom. Han tycktes ha ungefär samma humor som jag och vi skrattade och pratade. I början satt han i en av fotöljerna i mitt rum men han avancerade snart till min säng. Vi satt och snackade, ömsom tittade på Simpsons.
Jag försökte vinna över honom med att kittla honom, men det blev nog lika, han var starkare än jag, men jag var ändå lite duktig kisse.
Som vabligt var jag ett mongo som då och då satt och jamade, men det är här som bland de första testen sker. Hur personen i fråga reagerar på mina jamningar. Towe till exempel tog bara efter och asgarvade. Dock finns det ju de som bara rynkar pannan och mimar ett  "okej"
Det var som tur var inte Villes reaktion. Han bara skrattade, men snällt.
Vi hade kul som fan stundvis och tja... "Don't look nono" är fortfarande bäst från Scrubs.

Runt 1700 var han tvungen att dra så jag följde med honom till bussen. Vi satt är en stund och jag kan ärligt säga att jag kände mig lugn och säker i hans sällskap. Men det är ju den här falska tryggheten jag alltid omgivs av när jag träffar någon. Den är inte förrän om ett tag som jag kommer kunna se om tryggheten är äkta nog för mig att kunna lita på honom.
Jag gav honom en kyss och begav mig sen hemmåt. Som vanligt vände jag mig inte om när jag gick därifrån, det gör jag aldrig.
Var enormt lättad över några saker. 1. Han var inget dumhuvud, han var kul och trevlig utan att vara ett komplett mongo 2. Han var enormt söt. 3. Och det jag oroat mig för nästan mest; Han hade en normal röst. Det kanske låter sjukt, men jag klarar verkligen inte av folk med en ful/störande röst. Heller inte folk som läspar, jag klarar det bara inte!
Det där låter verkligen underligt... Aja, alla har vi våra fix! Några är bara mer ärliga om sina...

När jag sen kom hem var jag lugn men glad. Jag gjorde inte så mycket, utan var mest med mor, hjälpte henne med fodringen och gjorde lite annat som inte är så viktigt.
Jag avbokade dock att åka med mor och syster till hästtandläkaren imorn, kände verkligen inte för att sitta 4 timmar i bilen. Då är jag hellre hemma och latar mig och gör ingenting.

Ooo vilket välutvecklat inlägg. *host*
Nu ska jag suga i mig en alvedon!
Puss och hej!