microkochen

De senaste veckorna har jag varit nere. Jag har varit stressad och helt knäckt känns det som, men nu ska jag börja på nytt. Ta nya krafter och försöka göra gott. Får väl se hur det går med den saken.

Att börja med, måste jag skriva lite om den underbara händelsen. Av någon anledning var det debatt på tv, om hur shoppingen påverkade unga kvinnor i dagens sämhälle. Fjortisarna Ebba von Sydow och Bloggarnas alldeles egna produkt BlondinBella var där och skulle debattera för sig sak. De påstod att det var bra för yngre med shopping och att det inte alls var ohälsosamt.
Men var även MP's Maria Wetterstrand, och i grund och botten hatar jag henne, men i den debatten var hon helt underbar!
Hon visste för en gångs skull vad hon talade om och hennes åsikter speglade verkligen mina egna. Blondin idioten påstod att unga kvinnor förstod när det var gömd reklam och att de fattade egna beslut.
Man riktigt såg på Marias min hur hon fick lust att strypa blondinen när hon sa det.
För seriöst, vem tror helt seriöst att en 15 årig tjej, som läser Blondinens blogg, förstår att det är dold reklam? Jag tror att det handlar om tjejer som läser den som känner ett behov att efterlikna den här hjärndöa tjejen, för att de ser att "Va fan, hon lyckas och folk gillar henne, jag borde vara som henne!" Hemskt att dte är sådanna förebilder i dagens samhälle.

Det kanske är något att satsa på, bättre förebilder.
Jag själv har en del olika förebilder, som har ändrats mycket under mina senaste år. Hade du frågat 9 åriga Sarah hade hon bara flinat och svarat Britney Speras såklart!  Som tur är har jag kommit en bit och min största förebild idag är nog... Har jag ens någon? Jo det är klart, jag ser upp enormt mycket till min bror och min syster.
Angående min syster har jag fått upp ett helt nytt förtroende för. Jag kan berätta allt för henne, det finns inga gränser!
Igår satt vi vid frukosten och jag berättade utan stopp om hur jag blivit polisanmäld. Hon bara lyssnade, gav råd utan att tvinga eller stessa. Beviset för att det går att lita på henne.

Polisanmälan... Kanske är värd att nämna känns det som.
Under de senaste veckorna har jag haft problem med en jobbig idiot. Han har trakasserat mig unde en längre tid, tills jag startade en tråd på hamsterpaj om det var fler än jag som tröttnat på hans beteende. Jag var inte ensam, men det ansåg han vara att smutskasta honom så han polisanmälde mig. Inte för att polisen kommer att göra ett piss åt det, men jag funderar på att prata med min pappa för att göra en motanmälan. Han har trots allt trakasserat mig länge, tagit sig förbi IPbanen som gavs till honom och varit ihärdig i det hela.
Pajen har alla bevis, så vill jag kan jag göra det. Det känns ändå så töntigt att göra det. Men... Å andra sidan; Den här människan skulle antagligen behöva bli dittryckt. Det är antagligen en person som inte har något liv, inga vänner, utan lever ut det genom att vara ett jävla pain in the ass.
Det här var en av de sakerna som gjort att jag känt mig så fruktansvärt matt på senaste.
Jag har verkligen inte orkat någonting, utan jag har mest bara funnits, om ens det.

Ändå har jag fått kontakt med nya människor, återupptagit kontakt med vissa och förlorat en del. Det känns lite som att jag har förlorat Towe och Alex, det är väldigt synd, men vi är inte osams så det är antagligen inte så svårt att återuppta snart. Nu när Niklas kommit tillbaka från tjänstgöringen i Boden har jag kunnat börja prata med honom. Man inser inte hur mycket man saknat folk förrän man börjar snacka med dem igen.
Och så till fronten av nya; Det står väl först och främst Ville för. Jag är glad att jag har hittat en glad kille som inte verkar överkonstig, men som en knasboll.
Så... Jag känner mig ganska lugn. Jag har en trygg tillvaro, även fast jag ska försöka så att MJ får kicken. Jag fick avslag från Stockholms gruppen, men... Jag bryr mig inte. Det var mest synd för att det hade varit skönt med en extra inkomst. Eller snarare; en inkomst.
Men men, vad ska man göra. Hade det verkligen varit min dröm hade jag kunnat söka till andra agenturer, men jag känner mig inte så hemskt intresserad. Bilder är inte min grej känns det som.

Och jag börjar nu inse att jag blundat. Blundat för allt jag har, alla människor jag har som jag trivs med. Jag har blundat för möjligtheterna som finns, och bara antagit att allt kommer att gå, eller redan gått åt helvete.
Jag har blundat för allt det stödet som alltid existerat för de olika människorna i min omgivning.
Jag har bara bundit in mig i min egna bitterhet och suttit där och tjurat. Men jag ska ta mig ur det nu, jag skaorka mer, och jag ska ta tag i saker.
Wow vad bra det känns... Att få skriva det. Jag börjar inse nu att jag verkligen saknat att få ner alla mina tankar på prent.
 
Men nu, nu är det dags att se framåt! Glömma bort allt som hänt.
För... Har du någonsin blivit sårad eller usatt för något och sen varje gång du tänker på det, spelar ingen roll om det skedde för 2 år sen, mår du dåligt eller får dåligt samvete? Jag undrar om det går att operera ut sitt medvetande. Det vore ganska intressant att se hur det skulle vara att gå runt en hel dag utan att känna några samvetskval för något.
Aaahh... Nu har jag fått skriva det som jag gått och tänkt på så länge.

Jag uppskattar förövrigt kommentaren angående hur jag kommenterat BlondinBellas blogg. =) Alltid kul med uppskattning!
Ska nog skriva igen ikväll, om det hinns.