microkochen

Nu i påskhelgen har min kära syster bott hos oss.
Jag har nog inte tänkt på hur mycket vi kivas egentligen, men nu har jag inte mindre än fyra blåmärken, två sår på händerna och ont i kroppen. Men jag kan inte påstå att vi inte hade kul. Jag älskar att vara med min syster och jag saknar ganska mycket att hon inte bor hemma längre.

Iallafall vaknade jag runt 10.00 imorse. Jag ville egentligen inte gå upp men jag visste tat jag inte skulle vakna förrän vid kanske runt 13.00 om jag inte gick upp då.
Det kändes extra drygt eftersom katten låg kvar i sängen och spann, hon såg nästan ut att håna mig Haha du måste gå upp!
Fast man ser ju vad man vill se när man är trött.
Jag orkade inte med något speciellt idag så jag tog på mig ett par mjukisar och en magtröja jag hittade igår. Jag skrattade lite åt tröjan, visst den var skön men det var fortfarande en magtröja.
Satte mig lite vid datorn och snackade med diverse människor. Så helt plötsligt frös jag till.
Jag kom ihåg att Sofia hade hotat med att döda mig om det visade sig att jag raderat de sista bilderna vi tog på Frini. Frenetiskt började jag söka igenom alla filer utan framgång. Jag började må illa, Frini var avlivad och vi hade nästan inga bilder på henne. Sofia skulle definitivt finna nöje i att slå mig.  

Tackafan för att man har snälla människor omkring sig.
Jag fortsatte dock att leta i filerna, men jag hittade verkligen inte ett spår efter de bilderna vi tog, även fast jag tyckte mig ha ett starkt minne av att ha laddat upp dem.
Jag såg framför mig hur min syster blev helt galen och hotade med olika saker. Jag ville bara sjunka genom jorden och stanna där ett tag.
Efter ett tag glömde jag dock bort det och bestämde mig för att duscha istället.

I badrummet stod jag som vanligt och betraktade min spegelbild en stund. Jag kan vara snygg, om det är min dag. Annars har jag ... Inte ett tråkigt utseende, bara ett allmänt fult.
Idag var inte min dag, men det var heller inte en dålig dag så jag orkade inte gnälla på mig själv. Jag brukar ha en lista på saker jag vill justera med min kropp, men idag orkade jag bara inte rada upp allt som inte stämde.
Jag ställde mig i duschen och började direkt tänka på mina mästerliga planer om att rensa upp och göra om baren i källaren, men störande nog sitter inte slangen ordentligt fastsatt i hållaren, så såfort jag börjat komma igång att tänka så blev jag avbruten av det hårda ljudet av starka strål som slog i golvet.
Det sjuka var att jag blev rädd och hoppade till varenda gång som slangen släppte, trots att det hände fem gånger på en minut.

Efter duschen tog jag på mig mjukisarna och tröjan igen och satte mig vid datorn.
Jag planerade hur baren skulle kunna göras om och jag insåg att det skulle bli ett omfattande arbete och att jag skulle behöva pappas hjälp. Men andra ord skulle det ta lååång tid innan det blev klart. Jävla pappa.
Han gör fan aldrig något när man ber honom, men när han ber en ska allting fixas direkt.
Fast å andra sidan borde jag väl vara van vid hans beteende. Det sjuka är att när vi bråkar... Ligger vi på samma nivå. Och då menar jag inte att jag beter mig extremt moget, utan snarare att han är så jävla omogen. Han är som en 5åring som inte fick godiset han pekade på.
Jävligt störande.
Dock... Jag kommer såklart alltid älska min far, kanske inte gilla honom men jag älskar honom. Det är som Sofia sa; Jag har slutat att hata honom, jag älskar honom, men numera tycker jag bara synd om honom.

Idag när jag satt vid datorn kom jag fram till en sak som jag funderat på länge; Jag orkar inte med andras problem just nu. Det låter kanske elakt, men om någon börjar prata med mig om Jag mår så dåligt, jag funderar på att begå självmord! så tänker jag bara att jag fan slutar prata med den. jag har nog med egna problem, för att hantera andras. Sen är det klart att det finns människor vars problem gör mig uppriktigt intresserad och orolig.
Men egentligen, vem är jag att ge råd om råden ändå antagligen kommer att  bli missriktade och fel för  att jag själv är nere? Och mår jag bättre av att höra hur pissigt någon annan mår?
Det här är ett dilemma som gör att jag mår värre. Jag kanske mår skit över låt oss säga en kille, medan någon annan mår så himla dåligt för att deras mamma har dött.
Då blir det samma sak som när man säger att maten smakar illa och någon svarar  "Ja men tänk på barnen i Afrika som inte ens får mat"
Blir ens problem mindre jobbigt för en själv bara för att det finns de som har det betydligt värre?
Jaja, det får väl stå för de jävla moralkakorna som säger det.

Efter att jag suttit vid datorn åkte jag ner till stallet med mamma. Vi lyssnade på metallica på högsta volym  och nere i stallet gjorde jag verkligen ingenting. Eller jo, jag stod och skrattade med Fanny och döpte om hennes häst från Rafael till Egon. Passade honom väldigt bra tycker jag.
Vi åkte hem och jag känd emig inte så social så jag satte mig och lyssnade på musik.
Under tiden musiken spelades insåg jag ytterligare en sak; jag är nog fan mer osäker än vad som borde vara lagligt.
Direkt som någon jag bryr mig om eller gillar, inte svarar direkt så blir jag nervös. Jag får upp senarion om hur de kommit på att de hatar mig eller liknande. Det låter som något som borde vara lätt att vänja av men det är det verkligen inte.
Det sitter antagligen ihop med mitt oo så höga självöfrtroende och utan höjt självförtroende kommer jag ingen vart. Problemet är det att jag har lågt självförtroende för att jag inte känner mig älskad och accepterad. För det behöver jag tydligen en partner men såfort jag har en så slår ju självförtroendets osäkerhet in och jag förstör allt! Fan... Det här är sanslöst, det är antagligen inte meningen att jag ska få vara glad en längre tid.
Även fast jag inte ska gnälla... Varje dag lyckas Ville få mig på väldigt bra humör och jag har varit ganska lycklig de senaste. Det gör mig dock också nervös, jag går bara runt och väntar på att allt ska gå åt helvete.

nej nu har jag gnällt nog =)
Kul iallafall att det tydligen är några som läser de här O.o
puss och kram alla!