microkochen

Vaknade upp imorse.. Fan va skönt, första dagen på lovet. Tyckte att det är trångt i sängen, och upptäckte att jag har fått sällskap och Svarta knappen. Han hade väl krupit upp under natten. Det var skönt att slippa vara själv. Visserligen gör ensamhet att man får tid över till funderingar, till tankar man tragglar med, men sällskapet av ett djur är skönt. De skvallrar aldrig, eller berättar aldrig ditt allra heligaste för någon. 

Masade mig upp, visste att jag skulle behöva städa idag. hade ingen lust men jag visste varför jag var tvungen. Om några dagar kommer Jessica (A.k.a Vindruvan) hit och ska bo hos mig.
Hade ingen ork kvar i kroppen. Emoviktor, Hampus och Julia hade vari hos mig igår och vi hade tittat på film. Julia hade gått hem tidigt men Viktor och Hampus stannade ett tag. Jag hade nästan somnat, kramandes om hampus arm. Jag hade hört deras skratt men orkade inte bry mig. Väggen hade kännts skön och steril att ligga mot och ett härligt mörker hade omslutit mig samtidigt som jag hade känt mig trygg.

Skönt, mina förlädrar hade gjort frukost. Det var jobbigt att vara enda barnet nu, när båda min syskon hade lämnat boet. Det satte en press på mig, både i studierna och i hemmet. Men nu, idag, var det avslappnat. Vi satt vid bordet och som vanligt diskuterade mina föräldrar något. Tror att det var angående urbaniseringen idag. Efter en tids diskution så byter de ämne. 'efterblivna' blev det nya ämnet. Jag vet ju varför, min syster fick syrebrist vid födseln och det var nära att hjärnan skulle dö ut. Det var tur att hon blev normal, med tanke på att jag troligtvis inte blivit född annars. Plötsligt slänger min pappa ur sig en kommentar angående detta. "Det är ju inte säkert, vi kanske (kontentan av det hela:  ) kvävt Sofia om detta hade skett." Jag hade stirrat på min pappa, sa han verkligen detta? Jag hade blivit ursinnig och börjat skälla ut honom. Skulle han kunna döda sitt egna kött och blod?

Jag åt upp snabbt under tystnad och avlägsnade mig sedan. Det kändes som en lättnad att få komma ner till mitt ostädade, men ändå mysiga rum. Städningen gick trögt, det finns inget jag hatar mer tror jag. Fast så låter det alltid när man gör nåot man inte gillar.

Senare på eftermiddagen åkte jag och min mor till stallet. Gjorde snabbt iordning hästen med diverse saker, klev upp på hästen och red ut.
Allt som jag har haft i huvudet bara försvann. Jag kortade tyglarna och kände friheten. Elviras steg gjorde mig lugn och jag tänkte hela tiden när jag red. det enda jobbig blir att jag blir ensam med mina tankar, och kan inte slippa undan konfrontationer med mig själv som jag normalt inte tar.

Ridturen blev tyvärr kort och jag kom tillbaka till stallet och red ett par varv på barnan. Hästens nacke kröktes härligt under mig och jag kände en lycka, samma lycka jag alltid känner när jag rider Elvira.

Nu är min hjärna alldeles för trött för att jag ska orka skriva mer.

Sarah