Återskapandet
Ja det var fan ett tag sen jag bloggade nu. För att vara exakt... 3 månader och 4 dagar tror jag!
Om man gör en återblick på mina tidigare inlägg, inser jag att jag inte behöver oroa mig för att jag inte har något liv... Jag hade inget då heller, men jag är ändå glad! Eller något sånt =)
Det är svårt att komma på något att skriva ibland, jag vill skriva något av värde, för mig själv. Vad gör det för nytta om jag skriver om de oo så hemska krigen, eller hur hemskt AIDS är! För att vara ärlig, vem bryr sig om vad jag skriver? Vad bryr jag mig om att skriva om något så pissigt uttjatat.
Det är egentligen något jag tröttnat på ganska hårt vad det gäller bloggare. Jag har inget emot de som bloggar, jag har till och med en blogg som jag följer med stort nöje. Det är däremot de som skriver utan känsla, om ytligheter som jag inte tycker om. Den bloggen jag följer, är skriven av en 21 årig tjej med världens största självinsikt, massvis av originalitet (herregud, min stavning blir bara sämre så jag vet inte om det är felstavat) och det bästa: en sån enorm känsla för att skriva.
Jag blev fan lycklig första gången jag läste något hon skrivit! Jag började med att läsa ett inlägg och fortsatte sedan att läsa hennes inlägg, ett efter ett.
Jag log åt henne, ett äkta leende. Originalitet, det är något som världens skulle behöva.
Mer originalitet åt folket! För låt oss vara helt ärliga, påstår inte vi alla att vi är så fruktansvärt unika, så originella? Ta bara ett exempel som jag upplevde i matsalen... Satte mig ner och åt min mat, och så ser jag dem. Två stycken emos i åttan. Jag har inget emot dem, de är snälla och gör inget dumt de två. Men... Är dte inte fruktansvärt unikt att härma alla andra?
Men här är jag stolt nog att kunna säga att jag tagit mig snäppet längre än mina klasskompisar! Jag skulle aldrig säga något om deras stil, det är deras val hur de vill se ut och så vidare. Medan jag vet många som gör en klassisk *host*- attack och ska låta sina åsikter falla, när de är på bekvämt avstånd av en sisådär, 20 meter. (Jag har god erfarenhet av det)
Och för att återigen byta ämne... Vad är dte med folk att inte våga säga saker rakt till en, om de vågar säga det rakt ut?
Om någon tycker att det nu är coolt, att öppet klanka ner på någon, varför inte våga vara en man och säga det till den, istället för att förlita sig på avståndets bekväma skydd? Antingen säger man det, eller så håller man käften.
Så sverige!
Det här är något som våra 9 stolta miljoner bör jobba på! (om man nu får säga att man är stolt, är man inte lite rasistisk då?)
Gör en god gärning för Sverige och ... Ja, lär dig!
* Lär dig att vara dig själv, du mår aldrig bättre än när du följer DITT spår istället för någon annans
* Respektera varandra! Det går fan inte att säga för många gånger
* Sluta upp med konfrantations-daltandet! Gör det, eller skit i det, inget jävla mitten trams!
Ha det bra alla!
Om man gör en återblick på mina tidigare inlägg, inser jag att jag inte behöver oroa mig för att jag inte har något liv... Jag hade inget då heller, men jag är ändå glad! Eller något sånt =)
Det är svårt att komma på något att skriva ibland, jag vill skriva något av värde, för mig själv. Vad gör det för nytta om jag skriver om de oo så hemska krigen, eller hur hemskt AIDS är! För att vara ärlig, vem bryr sig om vad jag skriver? Vad bryr jag mig om att skriva om något så pissigt uttjatat.
Det är egentligen något jag tröttnat på ganska hårt vad det gäller bloggare. Jag har inget emot de som bloggar, jag har till och med en blogg som jag följer med stort nöje. Det är däremot de som skriver utan känsla, om ytligheter som jag inte tycker om. Den bloggen jag följer, är skriven av en 21 årig tjej med världens största självinsikt, massvis av originalitet (herregud, min stavning blir bara sämre så jag vet inte om det är felstavat) och det bästa: en sån enorm känsla för att skriva.
Jag blev fan lycklig första gången jag läste något hon skrivit! Jag började med att läsa ett inlägg och fortsatte sedan att läsa hennes inlägg, ett efter ett.
Jag log åt henne, ett äkta leende. Originalitet, det är något som världens skulle behöva.
Mer originalitet åt folket! För låt oss vara helt ärliga, påstår inte vi alla att vi är så fruktansvärt unika, så originella? Ta bara ett exempel som jag upplevde i matsalen... Satte mig ner och åt min mat, och så ser jag dem. Två stycken emos i åttan. Jag har inget emot dem, de är snälla och gör inget dumt de två. Men... Är dte inte fruktansvärt unikt att härma alla andra?
Men här är jag stolt nog att kunna säga att jag tagit mig snäppet längre än mina klasskompisar! Jag skulle aldrig säga något om deras stil, det är deras val hur de vill se ut och så vidare. Medan jag vet många som gör en klassisk *host*- attack och ska låta sina åsikter falla, när de är på bekvämt avstånd av en sisådär, 20 meter. (Jag har god erfarenhet av det)
Och för att återigen byta ämne... Vad är dte med folk att inte våga säga saker rakt till en, om de vågar säga det rakt ut?
Om någon tycker att det nu är coolt, att öppet klanka ner på någon, varför inte våga vara en man och säga det till den, istället för att förlita sig på avståndets bekväma skydd? Antingen säger man det, eller så håller man käften.
Så sverige!
Det här är något som våra 9 stolta miljoner bör jobba på! (om man nu får säga att man är stolt, är man inte lite rasistisk då?)
Gör en god gärning för Sverige och ... Ja, lär dig!
* Lär dig att vara dig själv, du mår aldrig bättre än när du följer DITT spår istället för någon annans
* Respektera varandra! Det går fan inte att säga för många gånger
* Sluta upp med konfrantations-daltandet! Gör det, eller skit i det, inget jävla mitten trams!
Ha det bra alla!
Kommentarer
Trackback
