microkochen

Har även nu kommit till min vetskap att det som hände under vårterminen i sjuan har kommit till den personens hjärta vilket berör mig. Jag tar faktiskt tillbaka allt jag sagt, det enda jag ville vara att få lite rättvisa men det visar nu att jag fått det och jag vill inte få en motsvarighet skapad. Det förakt jag utdelat är inte odelat och jag har tagit i för mycket, ett bråk kan aldrig bara vara ett partis fel.
Allt jag skrivit har varit en överdrigt av något som jag själv tyckt lät bra för tillfället av detta ämne.

Jag orkade som uttryckt inte skriva blogg igår, eftersom jag var alldeles för trött men jag tänkte jag skulle skriva lite idag.
Igår hade jag ju som sagt mitt so prov. Det gick faktiskt bra. Men frågorna var relativt underliga och innehöll inte ett dugg av det som vi pluggat på. (nej jag är inte schitso, tänkte då på mina klasskompisar) Ångesten släppte som alltid direkt efter men då tog en annan ångest vid; Tänk om jag inte får MVG? Jag vet att det är osunt att tänka så men jag måste!
Jag har insett det, att pressen från min pappa har gjort att jag nu pressar mig själv, självmant. Påminner lite om vad Britt pratade om på lektionen om kvinnoförtrycket, fast i en mindre dos och i ett annat läge.
Min pappa har pressat mig så länge och så mycket, att är han inte gör det så gör jag det åt honom för att jag tror att det är de som är rätt.
Jag måste helt enkelt lära mig att bryta de gamla banden och skapa ett nytt jag. Men det är svårt. Jag ser hela tiden folk omkring som säger att de måste ändra sig, och sedan misslyckas totalt och går åt helt fel håll. Kanske är det meningen att man bara ska hålla sig till det som varit. Självklart finns inget precist svar på denna fråga, då den är ytterst teoretisk (även fast den handlar om det praktiska). Det jag menar är att det är jävligt enkelt att lova, säga och predika om saker, men hur är det med att faktiskt göra det? Men det är troligtvis ännu en sak som jag ger tio minuters tanke åt och sedan lägger på hyllan, skitsamma, jag dör inte av det.

Iallafall så var det höstfest i stallet senare på kvällen och jag hade lovat Zarah att jag skulle komma.
Under kvällen han jag äta alldeles för mycket, putta till Linnea så hon tappade sin kladdkaka, slå henne med ridspön och leka med Zarah i ridhuset. Det var alltså rätt kul att bara få vara riktigt slö (eller, om man ska lyda lexikonet, "håglös")


Denna dag var dock anorlunda, mycket mer anorlunda. Jag vaknade och somnade många gånger under natten, på grund av mardrömmar.
På senare tid har mardrömmarna handlat om naturligt varckra öar ute i skärgården. Ute på öarna har naturen velat skada Drömbefolkningen, och i ett fall har zigenarfolket velat döda alla som det handlat om.
Klockan tio på morgonen låg jag i min säng, och bara stirrade rakt fram och skakade lite. Jag var för rädd för att våga sträcka ut handen i mörkret och tända lampan.Jag låg en stund och bara iaktog skoggorna som blev mer och mer lika figurer, ju längre jag stirrade. Tillslut tycktes min hjärna kunna urskilja en clown och ett monster. Då bestämde jag mig för att växa upp, tända lampan och gå upp.
Den delen gick fintoch jag gick upp på övervåningen. För en gångs skull tycktes övervåningen läskig. Skuggor överallt, konstiga ljud och susande.

Idag var iallafall en ytterst asocial dag (fel användning IGEN) men det var rätt skönt. Spenderade lite tid med att komma ikapp med mig själv, läsa lite och så.  När tillslut mamma kom hem, tvingade hon mig att göra mig iordning så jag började med att ta en lång dusch (känner nu hur gärna jag vill duscha igen). Vattnet blev bara varmare och varmare ju längre jag duschade och slutligen var jag helt illröd. Jag tycktes kunna jämföras med en rökt skinka.
På eftermiddagen åkte vi och handlade. I butiken fick jag för mig att jag skulle vaxa benen, så jag köpte vax. Väl hemma väntade jag på att maten skulle bli klar, så jag kunde äta och sedan skrida till verket.
Jag satte mig i badrummet, läste manualerna för 15:onde gången (kanske är vad som skiljer mig från killarna?) och började sedan. Första rycket gjorde ont, men var helt okej. Jag fortsatte och såg att resultatet blev... Ganska dåligt. Efter ett tag fick jag in finessen och det blir riktigt bra. Men jag lär fortfarande behöva efter raka lite.
Efteråt såg mina ben ut som prickigkorv. Kan jag sluta jämföra mig själv med mat?

Efter vaxningen satt jag i vardagsrummet med min mor och min broder. Vi tittade på film och hade det ganska trevligt men jag kunde inte undgå kännslan av at det känns som om min bror glömmer bort mig.
Igår när jag satt i datorrummet så hörde jag min syster, min bror och min mamma prata i vardagsrummet ( pappa är borta i helgen). De pratade med Angelica (brors flickvänn) och plötsligt kunde jag urskilja orden "förlovning och vet pappa om" när de pratade. det gick upp för mig att Fredrik förlovat sig. Knatade ut i vardagsrummet och tackade för att jag hade fått veta. som vanligt, efter precis alla andra.
de hade sett att jag blivit sårad så de sa till Fredrik att gå efter mig. Han sa förlåt och trodde att jag hade fått veta när han sa till Sofia och mamma i stallet. jag var inte ens med då... Men jag visste inte om det verkligen var en ursäkt eller om han sa så för att mamma tvingat honom. Åh, tack bror.

Det har alltid kännts som om Fredrik och Sofia har ett osynligt band som inte jag får dela. Jag har alltid kännt mig lite utanför, lite mindre älskad av mina syskon än vad de tycks älska varandra. Men men, jag har upptäckt det nu,  min mamma och min syster tycks täcka varandras ryggar om att de är ofelbara. De gör ALDRIG fel, det är bara jag och pappa som gör det. Äh dra åt helvete....

Nu ska jag duscha.
Råkade riva av en nagel idag
Dagens låt: Okänd - If you were gay
Känner mig väldigt pank
...och utmattad för den delen!

Puss och kram, du som tagit dig tid att läsa mina inre tankar!