microkochen

Jag antar att jag kanske inte är i riktigt rätt sinnesstämning för att skriva mitt dagliga inlägg, så denna dag kommer att få spegla hur min dag ser ut när jag själv är dyster.

Så:
Vaknade som vilken annan jävla dag imorse, och kommer inte på nogt sätt att få en sak att låta som tusen andra. Drog på mig alla kläder, behövde bara ta med mig so böckerna nu eftersom jag bara hade det och direkt därefter skulle jag upp till vårdcentralen. På so:n hade vi lite test på hur mycket vi kunde inom judendom och islam, vilket gick väldigt bra. Ångesten inför provet har nu verkligen satt sig och jag blir nervös så fort jag inte pluggar.
Men efter so så drog jag hem och latade mig innan det var dags att gå till vårdcentralen. Jag hade tid klockan 10:30 hos Tobias Hörnsten. Var där tio minuter innan och satt under väntetiden (som blev till klockan 10:50, segeltorps vårdcentral kan aldrig hålla tiderna) och tittade på när en mamma tog hand om sitt sjuka barn.
Då, för första gången i mitt liv, kände jag att jag verkligen ville ha barn.
Jag blev upprymd av tanken av att få ett barn och satt och tänkte lite kring det. Men så kom jag på, när är egentligen rätt ålder för att skaffa barn? Du kan inte göra det  för tidigt, då är det risk att pengarna inte räcker till och barnet får en skakad uppväxt. Heller inte försent, då är du helt enkelt för gammal och ska kunna de mammaorienterade sakerna för länge sedan.
Nej, sådant är deprimerande att tänka så det orkar jag inte gå in på. Som sagt så är jag kanske inte på rätt humör för att orka ta itu med en del saker för tillfället.

När jag sedan tillslut fick komma in till Tobias visade det sig att han var en nervös och stammande osäker doktor. Jag som har velat bli läkare hela mitt liv, kände att jag fick kalla kårar. Hur många planerar att jobba på vårdcentral? De flesta siktar antagligen högt men når inte ändå upp. Tänk om det händer mig! Jag har ingen lust att vara fast på ett lågbetalt ansträngande arbete. Dessutom klarar jag inte av riktigt så mycket kontakt med andra människor. Nej fy fan!
Då kom jag även in på tanken: Vem blir frivilligt lärare? Ett arbete där du jobbar med jobbiga skitungar, hur mycket som helst och får dåligt betalt. Folk har sagt att jag skulle passa som lärare, inte för att jag är pedagogisk utan för att jag tydligen med enkelhet skulle ha pli på alla.

Hursom, undersökningen gick bra och jag skulle rönkas så fort som möjligt. Tobias hade misstänkt en kronisk inflammation i Akilles senan, det lät ju... bra.
Skolan gick fint tills precis innan slöjden. Jag började få extremt ont i nacken och kände mig inte i stånd till att stå och slipa metall. Jag gick hem och gick och la mig. Efter ett dag mådde jag bättre och gick och satte mig vid datorn. Åh, Viktor var inne så jag snackade lite med honom. Efter en stund skulle han dra till gymmet, vi skulle kanske ses efter.

Jo, det bestämdes att vi skulle ses så jag plockade undan i köket så att papa inte skulle bli arg. Gick ner på mitt rum och skulle byta byxor och just som jag fått av mig byxorna knackar det på på min ytterdörr. Satan, nu skulle jag få snabba mig på. Drog på mig byxorna lite kvickt och öppnade sedan dörren. Nedanför uppfarten stod en bil. Jag funderade inte så mycket på det utan släppte bara in Viktor och gick sedan upp för att stänga av musiken på min dator. Då mötte jag min syster på övervången. Då föll bitarna på plats; Hon blev hit skjutsad av sin pojkvän. Självklart ville hon veta vem mitt "sällskap " var men jag berättade inte så mycket utan gick bara ned.

Umgicks med Viktor, hörde att min pappa kom hem och var då en aning på min vakt. Efter ett tag kom han nedför trappan, Viktor hade tröja (som tur var) det hade dock inte jag. Så när min pappa slår upp dörren så möts han av att båda sitter i sängen och att jag kämpar med att få på mig min tröja. Som tur är så är min pappa mycket förstående och sa bara hej och gick sedan. Lite pinsamt men jag kunde inte låta bli att garva lite.

Tillslut var han tvungen att dra så jag hakade på, det är väldigt kort att gå så va fan. När jag gick ned för uppfarten så skrattade jag och sa att det var tillfällen som dessa som man önskade att man tagit på sig kängorna istället. Då fick jag en otroligt snabb kommentar "Ja, men du behöver inte gå hela vägen o du inte vill", vilket jag inte reagerade så mycket på eftersom jag bor praktiskttaget bredvid centrum. Vi gick och när vi var på skolgårdens slut, där det började öppna upp sig mot parkeringen säger Viktor "Vi kan säga hejdå här" (inte ordagrant, men kontentan av det hela var densamme) Jag bara skrattade till svar och skämtade till svars "Vadå, så du slipper visa dig offentligt med mig?". Svaret sårade mig lite tror jag "Näe, men asså... Min bror kommer och hämtar mig". Helt underbart, han skäms för mig! Vad har jag för anledning att vara med honom om han ändå inte erkänner att det är just mig han är med.
Sedan blir han förvånad när mina ögon tåras och jag lägger armarna i kors. Tillslut lyckas jag övertyga honom om att jag inte är sur, ger honom en puss och går iväg. Efter endast 10 meter snörvlade jag lite och kände mig väldigt oälskad.
Har du som läsare, ens den blekaste aningen om hur extremt ful du känner dig i en sådan situation. Jag kände (känner) mig bara så.... Nej, bara vedervärdig!

Näe nu badar jag snart i självömkan så nu blir det lite so:plugg
dagens låt: The presidents of the united states of america - L.I.P
Känner mig lite dyster, vill inget alls
Mina naglar går av (eller smulas) hela tiden, jätteskojj.

Tack du som tagit dig tid att läsa mina tankar.