microkochen

Vaknade oerhört sent även fast jag ställt klockan på 10:00. Hade en olustig känsla av att jag glömt något, som jag helst inte ville göra. Runt 12:40 kom min moder in i rummet och sa till mig att jag borde gå upp. Tog tillfället i akt att fråga henne om det var något jag skulle göra idag. Och klart som fan, jag hade glömt det; Julbordet med "the others". Alltså den delen av släkten jag aldrig är med. Det känns som om jag inte ens är släkt med dem.
jag har trivts med att ha mina kusiner och min mormor nära och ingen annan. På min faders sida känns det som om jag inte har någon överhuvudtaget, trots att jag fick träffa Farbror Stefan för första gången för fem år sedan.
Det kan vara så att min Farfar kan vara vid liv oh bo i Österrrike, Tyskland, Belgien eller Holland, men hur peppad blir man att leta upp någon som man inte ens vet vilket land han bor i. Fast hans namn är väl ganska unikt? Otto Paulo Koch...

Det vore intressant att få tag i honom och fråga, fråga varför han lämnade Liljan, om han tyckte att han hade skäl till att för evigt förstöra min pappas psyke.
Eftersom Liljan blev lämnad med två små barn, valde hon att lämna bort det yngsta. Det yngste barnet gick i livet i tron om att Store Bror samt Moder levde det goda livet med champange. Dock var det inte så, Store Bror levde under mycket jobbiga förhållanden, med en smått psykisktstörd moder som isolerade sig själv samt Sonen.
Får väl se till att leta upp honom...

Iallafall så gjorde jag mig snabbt iordning och vi åkte. Väl där mötte jag mina kusiner, Carolina 13 och Johanna 10. Även fast jag inte tycker om det själv så kan de vara rätt söta små monster. Vi gick tillsammans runt lite ute och pratade och skumt nog är Carolina väldigt lätt att prata med. Johanna är inte så korkad heller och de lyssnar mycket och kommer med bra svar.
Vi sprang fram och tillbaka och åt lite godis och hade faktiskt jävligt kul. Under tiden smskonspronderade jag med Andreas och kände mig ganska glad. Det faktum att han faktiskt är 20 stör mig inte, inte alls. jag anser att det inte är de som bestämmer vare sig man ska gilla någon.
Pappa hade på morgonen frågat vem han var, och hur gammal han var. Hans min när jag sa att han var 18 (liten lögn, ja) var rolig. Han fick en lång min och såg lite matt ut, hans reaktion och hans tycke var klart; Han gillade knappast detta.

Vi åkte sedan hem  på kvällen och jag var helt slut. Jag hade kunnat tänka mig att gå och lägga mig redan då. men jag visste, att dessvärre hade jag franskan att plugga på.
Tog tag i franskan ganska snabbt när jag kom fram och det var faktiskt inte så svårt. jag lärde mig allt snabbt och var färdigt med det efter knappa tio minuter.
Skulle då kanske träffa Andreas, beroende på hur pass bra vår kommunikation var. (Det var ju lyckat att förlita sig på sån skit)
innan jag fått svar satt jag i vårat vardagsrum, i ett täcke. I sällskapet av mina föräldrar och tvn satt jag och trivdes och lyssnade på spraket från brasan. Passade på att krypa ihop lite i täcken och känna mig nöjd.

Idag blev det inte ett så vidare långt inlägg, kanske för att jag inte gjort så värst mycket haha
Dagens låt: (relativt okända) Två Blåbär - Älskar du inte mig
Saknar någon...?
Har mosat i mig choklad hela dagen (en perfekt dag med andra ord)
Kära moder har börkat acceptera idén av Tusse, pappa tyckte om den när jag sa att jag skulle dressera honom till att döda folk.

Katter åt er alla som läst min blogg!

Glömde min dröm föresten... Jag drömde två olika;
Den första var om ön igen, fast denna gång skulle jag samt några vänner rymma från ett hus. Det var sjuka människor som misshandlade hos psykiskt och fysisk som vi bodde hos och de hade reglat dörrarna och fönstrena hade inga haspar. Det som gjorde drömmen så frustrerande var det faktum att vi hade fått erbjudandet att vi hade fått erbjudandet att åka hem en vecka tidigare, men sagt nej till erbjudandet.
Vi lyckades hursomhelst ta oss ut, genom ett fönster och därifrån fick vi hoppa ner för en lång vägg. Väl ute insåg vi kylan, och natten gjorde att hela skogen och vattnet fick ett kusligt utseende.
Av någon anledning fick vi faktiskt hjälp av Frida  - Granström - som hjälpte oss med vad vi skulle akta oss för.
Härifrån skulle vi försöka ta oss mellan öarna, utan ficklampa och vi skulle snart vara helt dyngsura av att vada genom det iskalla.
Precis när jag var på mitten av floden mellan två öar vaknar jag. Jag är tacksam för detta då drömmen kylde ner mig.
Men vad fan kan drömmen betyda? Jag tänker inte bli avskräckt att åka till skärgården eller kroatien nästa år.

Den andra drömmen var betydligt kortare och svårare att beksriva, men så fort jag tänker på det blir jag en aningen illamående.
Drömmen gick ut på (som vanligt ville drömmen döda någon del av min kropp) att jag fick en spricka i mitt öra bl.a. så min översta piecring kunde till och med ramla ur. Samma sak hände med näsan och i kinderna. tänk dig själv dessa sprickor i din hud, så att man kan se rakt igenom det kött och blod, dessa muskler och alla celler som håller dig uppe.

Så, det var det!