30/12 2007
Jag käner mig stark idag. Med min vilja kan jag göra allt jag vill. Att vakna upp med den känslan är ett under, något du vill spara för evigt. Under dagen skedde ingenting. Var lat nog att bara flyta omkring och skrämma upp mig själv, via medel som är bland de vanliga. 90tals skräckfilmer prydde dagen, som fick mig att fundera över döden
Är jag redo för döden? En vän till mig berättade att hennes vän gått bort under kniven. Döden är som känt ett mycket omtalat ämne och många undviker det. Genom nedfrysnings medtoder, mat som gör att du lever länge och örter, försöker människan lura döden. Till vilken nytta?
Blir det en större glädje att få uppleva två år till, när du ändå inte har kroppen i funktion. Jag känner att jag accepterat döden, något jag tror att jag gjorde vid tidig ålder. Att vara rädd för det åfrånkomliga är som att springa när du sitter fast. När min tid är kommen, vet jag att jag kommer att välkomna det som väntar.
Ett ämne jag och min vän kom in på, var även självmord. Enligt mig, bland det fegaste du kan göra här i livet. Enligt de kristna, den värsta synden av dem alla, du har slängt bort Guds gudomligaste gåva. Enligt din närhet, en stor tragedi som de kommer att skylla sig själva för, i all tid.
Är det värt att slippa livet, det livet som du aldrig får tillbaka, för att det gått snett? Du kan inte begå självmord och sen komma på att du ville leva. det finns ingen andra chans. Det är inget litet, det är det största som finns. Livet kan alltid bli sämre än vad det redan är, och jag själv har på senaste lärt mig att uppskatta de små sakerna. Försöker ständigt inrikta mig på att korta tidsavståndet till något jag längtar. Har till och med lärt mig att uppskatta, den där nästa biten mat som jag ska äta. Är det inte så det bör vara? Eller ska livet vara så grått att längtan överskrider lusten att leva?
I allt detta, glömmer man det faktiska livet. Man förlorar det medmänskliga man föds med, och allt utförs mekaniskt, utan någin riktig värme. Vore synd om värmen försvann ur världen...
På kvällen lyckades jag få till en "dejt" med min kille imorgon. Har saknat honom något alldels fruktansvärt och ännu en sak som jag kommit att fundera på angående "att vara redo", är med sexualliteten. Jag har aldrig känt att jag vill ha sexuelltumgänge med någon för fort och har därför väntat och tagit det lungt. Men är det mina hormoner nu, eller jag gillar jag faktiskt den här mannen, då jag nu snabbt känt mig redo även fast jag inte velat säga något. Men...Har ingen lust att göra något förhastat. Ändå är det trots allt så att om kärleken finns så gör den. Kan samtidigt inte sluta lyssna på den där ängeln/djävulen som sitter på min axel...Som pratar med mig och säger att jag kommer att bli sårad. Men hur mycket av hans ord ska det krävas för att jag ska bli trygg i hans avsikter?
Fast jag har å andra sdan svårt på många plan att lita på folk. Varför skulle jag lämna mitt välfbeffinande i någon annans händer, eller låta någon annan bestämma mitt öde när jag lika gärna kan göra det själv.
Nu har jag fått skaka av mig en väldig massa tankar =)
Dagens låt: More then a feeling
Saknar min pojke...
Medicinen slut!
Puss och kram alla som läst dagens blogg!
Är jag redo för döden? En vän till mig berättade att hennes vän gått bort under kniven. Döden är som känt ett mycket omtalat ämne och många undviker det. Genom nedfrysnings medtoder, mat som gör att du lever länge och örter, försöker människan lura döden. Till vilken nytta?
Blir det en större glädje att få uppleva två år till, när du ändå inte har kroppen i funktion. Jag känner att jag accepterat döden, något jag tror att jag gjorde vid tidig ålder. Att vara rädd för det åfrånkomliga är som att springa när du sitter fast. När min tid är kommen, vet jag att jag kommer att välkomna det som väntar.
Ett ämne jag och min vän kom in på, var även självmord. Enligt mig, bland det fegaste du kan göra här i livet. Enligt de kristna, den värsta synden av dem alla, du har slängt bort Guds gudomligaste gåva. Enligt din närhet, en stor tragedi som de kommer att skylla sig själva för, i all tid.
Är det värt att slippa livet, det livet som du aldrig får tillbaka, för att det gått snett? Du kan inte begå självmord och sen komma på att du ville leva. det finns ingen andra chans. Det är inget litet, det är det största som finns. Livet kan alltid bli sämre än vad det redan är, och jag själv har på senaste lärt mig att uppskatta de små sakerna. Försöker ständigt inrikta mig på att korta tidsavståndet till något jag längtar. Har till och med lärt mig att uppskatta, den där nästa biten mat som jag ska äta. Är det inte så det bör vara? Eller ska livet vara så grått att längtan överskrider lusten att leva?
I allt detta, glömmer man det faktiska livet. Man förlorar det medmänskliga man föds med, och allt utförs mekaniskt, utan någin riktig värme. Vore synd om värmen försvann ur världen...
På kvällen lyckades jag få till en "dejt" med min kille imorgon. Har saknat honom något alldels fruktansvärt och ännu en sak som jag kommit att fundera på angående "att vara redo", är med sexualliteten. Jag har aldrig känt att jag vill ha sexuelltumgänge med någon för fort och har därför väntat och tagit det lungt. Men är det mina hormoner nu, eller jag gillar jag faktiskt den här mannen, då jag nu snabbt känt mig redo även fast jag inte velat säga något. Men...Har ingen lust att göra något förhastat. Ändå är det trots allt så att om kärleken finns så gör den. Kan samtidigt inte sluta lyssna på den där ängeln/djävulen som sitter på min axel...Som pratar med mig och säger att jag kommer att bli sårad. Men hur mycket av hans ord ska det krävas för att jag ska bli trygg i hans avsikter?
Fast jag har å andra sdan svårt på många plan att lita på folk. Varför skulle jag lämna mitt välfbeffinande i någon annans händer, eller låta någon annan bestämma mitt öde när jag lika gärna kan göra det själv.
Nu har jag fått skaka av mig en väldig massa tankar =)
Dagens låt: More then a feeling
Saknar min pojke...
Medicinen slut!
Puss och kram alla som läst dagens blogg!
Kommentarer
Trackback
