microkochen

Fan ta den personen som ringd emig klockan fem imorse. Det tänkte jag, tills jag insåg att det var mitt alarm och att klockan var elva. Orkade inte gå upp så...Jag gjorde det inte. Klockan halv ett insåg jag att jag kanske borde röra mig uppåt. Gick upp men gjorde egentligen ingenting. Igår hade jag varit riktigt social, först varit med Sebbe, sen med Hampus och Oscar och sist kollat på film med Viktor. Dock saknade jag hela tiden.
Hade mycket funderat på att göra slut, det känns inte som om det funkar men jag ångrade mig så mycket igår. Hur kunde jag tänka så, jag gillar honom ju. Saknar verkligen Andreas....

Satt hela dagen idag och tänkte på honom faktiskt, de delarna som jag gillar. Det som jag gillar mest, även fast han har världens finaste kropp (bara ett plus i mina ögon) är hans leende...Han ler med hela ansiktet utan att det ser fel ut, eller för mycket. Okej, nu måste jag sluta drömma det här börjar bli creepy.

På eftermiddagen var jag med Hampus. Jag hjälpte honom att skicka bra svar till Nickolinas ex, Daniel. Efter händelsen med dem kom jag fram till att om du ser ur andras perspektiv kan du nästan  göra så att alla handlingar verkar vettiga. Det gäller att ha överseende med vissa saker, och förstå hur personen tänkte. Det är dock inte riktigt min speciallitet kanske. jag är mer av en "agera, fråga sen " människa. det har funkat helt okej, men självklart har det kunnat vara positivt att vara lite smidigare ibland. Hur många gånger har man inte råkat vräka ur sig något riiiktigt osmidigt och sen kommit på det, precis efter.

Vi körde lite guitar hero också, men tillslut var Hampus tvingen att sticka. Jag gick till datorn och loggade in. det gjorde mig glad att Andreas skrev direkt så jag började en ganska munter koversation med honom. Det visade sig att han var sjuk, och jag kände faktiskt empatin för honom. Ville helst få vara med honom just nu, men det är för långt till Nykvarn. Fy fan va jag saknar honom...Ännu en gång har jag lyckats styra in bloggen på detta spår FAN.

När jag var inne i stan igår kom jag fram till en sak; Om jag någonsin skulle bli diktator eller liknande skulle mitt första beslut bli förljande Döda alla småbarn. Jag står inte ut med dem! de skriker och springer fram och tillbaka och är ett jävla pain in  the arse. När jag gick så kunde jag höra ett barn skrika. Under hela dne långa sträckan jag gick, upphörde ungjäveln inte grinandet en enda gång! Hur svårt kan det vara att hitta en off knapp på saken? Jag hade nästan lust att gå tillbaka och be mamman dränka ungen eller något, men jag höll mig. Jag har insett att jag kanske möjligtvis kan ha lite problem med min ilska. det ska nog bli ett nyårslöfte, att lära mig att inte vara så arg hela tiden.
Inte så uppskattat att man tappar fästet så fort som jag gör. Undrar varför vissa är så lättretade medan vissa andra kan tåla hur mycket som helst innan det brister.
Något som jag stör mig på är extremt lugna människor. Jga har lust att be dem att bara släppa lös kännslorna, uttrycka sig och våga visa livet vad man går för. Även fast det är jobbigt att bli så lätt arg så kan det varken vara lätt, kul eller intressant att vara lugn hela tiden.

Såg tidigare en reklamskylt  "JC SLIMFIT". Underbart, nu ska vi gå igenom vad detta sänder ut för roligt utseende. Om du inte kan klämma dig i våra kläder är du fet. Okej då ska vi se här. Jag känner ingen tror jag som skulle kalla mig för tjock, eller ens mullig. Slår vad om, att om jag prövar ett par jeans ur den serien måste jag gå upp 15 storlekar för att få på mig det antagligen. Kul hur vårat samhälle formar ungdomarna. med hjälp av reklam, dieter och grupptryck försvinner som tidigare beskrivet, den där önskan om lustfyllda kroppar, fylliga kroppar.
Även fast jag tänkt mycket på att jag hatar de där sidofettet jag har, så inser jag att det bara är en del av mig. Skulle jag banta bort de skulle jag antagligen se helt sjuk ut. Lika bra att inse att alla är olika.

På kvällen satt jag och lyssnade på musik, trivdes med mig själv och hela min livssituation. Ska sluta gnälla, det finns alltid dem som har det mycket värre än vad man själv har det.
Lyssnade även på en låt som fick mig att tänka. Hur olika låtar, kan göra att man känner så mycket olika saker. En del låter kan få mig att sakna morfar, andra kan göra att jag önskar att jag hade någon nära, medan andra bara gör att jag vill döda någon. En mäktig känsla, kan en del låtar medbringa. Att bli så upplyft av bara en melodi med en text, helt underbart. det kanske är därför de olika musiksmakerna utvecklas, man finner olika låtar att känna den där upplyftande känslan ur.

Nej nu känner jag att jag fått ur mig allt för dagen =)
Dagens låt: sunshine of you love
Fy satan va jag saknar Andreas...

Puss och kram alla som läst dagens blogg!

ps. Låg och smsade hela kvällen med någon jag gillar väldigt mycket, sam tidigt som jag tittade på Dexter. Den första serien någonsin som jag fått en sådan "nöjd"-kännsla av. Verkligen...