25/12 2007
Så här dagen efter julafton känns det bra. Mycket saker att hålla på med, god matt och småäta och den trevliga stämmningen i huset. Hade kanske dock varit bättre med snö, men det är inte så mycket att göra något åt den saken.
Blev väckt alldeles för tidigt om du frågar mig. helt ledig och blev väckt klockan halv tio. Inte ens snällt. Men men upp och äta frukost och ta tag i dagen. det senare skedde dessvärre aldrig och jag spenderade fyra timmar med att köra Guitar Hero 3 som ändå inte skulle sparas. det var kul ändå och det gick frammåt, var dock trögt ibland.
Vad lite tomt på sällskaps fronten, men vem fan vill ha sällskap när man kör guitarhero i morgonrock? Yeah, svara på den du!
På kvällen hände dock något. Hela familjen skulle åka och se film "Arn, tempelriddarn". hade inte alltför höga förväntningar på den men jag skulle ju få vara med bror. När han och jag åkte för att hämta hans tjej berättade han en rad olika saker som han och Kalle gjort. Uttrycket "Chinees fighting muffin" har jag aldrig hört förrän nu. Kalle hittade en tre veckor gammal giffel som han kastade på min bror och skrek just det. De kanske inte är så smarta, aporna i det gänget, men de är ganska söta. (bortsett från Kalle..)
Filmen var faktiskt bra, lite för lite splatter och för mycket snuttigull men den var sevärd. Jag och syster hade väldigt kul och detta var en av de få gångerna som jag kände att jag kunde relatera till henne. Vi brukar ligga på väldigt olika plan hon och jag, men de senaste dagarna har vi varit som tvillingar. Sagt samma saker och haft samma reaktioner. Ganska störande, ärligt talat.
När jag kom hem tgo jag det bara lugnt och njöt av att jag inte hade något att göra. Då gjorde sig ångesten påmind igen, om att jag måste ha klar min elevledda lektion snart. Jag hatar den där ångesten, varför sover den aldrig? Ångest gör sig ofta påmint i mitt liv, fast i olika former. Nu kanske m,an förväntar sig att jag ska räkna upp dessa, förklara och sedan komma fram till att "nej men det är nog inget", men NEJ jag strejkar!
När slaget närmade sig midnatt gjorde jag något mycket ovanligt. För en gångs skull tog jag kort på mig själv! det kan vara ganska kul, ingen ska se dem såklart, det är bara för att man själv ska kunna få skratta lite. har egentligen aldrig förstått mig på folk som spenderar timmar på att hitta den perfekta vinkeln på sig själv. Själv, vill jag ha spontana bilder (sånna bilder ser man dock ofta jävligt ful ut på, men men, vad ska man göra?)
Hur kul känns det att kolla på någons presentation och hitta 149048904857856975 bilder på dem själva? Känns inte det lite... Narcisistiskt? (woooow that's hard to spell) "Hej, jag älskar mig själv och spenderar min fritid med att ta kort på mig själv." Nej tack! Alla bilder jag tar på mig själv, behåller jag för mig själv!
En ny läsare av min blogg gjorde en kommentar av min presentation här på blogg, som jag aldrig tänkt på. "Varför hatar du mörker?" Det sjuka är att jag nog inte gör det. Det är nog bara vad som sker i mitt huvud vid märker som jag hatar. Mörker kan vara behagligt...Det kan vara mysigt och omslutande. Men det kan även vara fasansfullt, förstörande eller...Ja, Läskigt!
men varför fruktar man det? Är det för att man inte kan se vad som är framför en? För att man inte kan se skuggorna lura? Eller är det illutioner av monster? Många spratt
Blev väckt alldeles för tidigt om du frågar mig. helt ledig och blev väckt klockan halv tio. Inte ens snällt. Men men upp och äta frukost och ta tag i dagen. det senare skedde dessvärre aldrig och jag spenderade fyra timmar med att köra Guitar Hero 3 som ändå inte skulle sparas. det var kul ändå och det gick frammåt, var dock trögt ibland.
Vad lite tomt på sällskaps fronten, men vem fan vill ha sällskap när man kör guitarhero i morgonrock? Yeah, svara på den du!
På kvällen hände dock något. Hela familjen skulle åka och se film "Arn, tempelriddarn". hade inte alltför höga förväntningar på den men jag skulle ju få vara med bror. När han och jag åkte för att hämta hans tjej berättade han en rad olika saker som han och Kalle gjort. Uttrycket "Chinees fighting muffin" har jag aldrig hört förrän nu. Kalle hittade en tre veckor gammal giffel som han kastade på min bror och skrek just det. De kanske inte är så smarta, aporna i det gänget, men de är ganska söta. (bortsett från Kalle..)
Filmen var faktiskt bra, lite för lite splatter och för mycket snuttigull men den var sevärd. Jag och syster hade väldigt kul och detta var en av de få gångerna som jag kände att jag kunde relatera till henne. Vi brukar ligga på väldigt olika plan hon och jag, men de senaste dagarna har vi varit som tvillingar. Sagt samma saker och haft samma reaktioner. Ganska störande, ärligt talat.
När jag kom hem tgo jag det bara lugnt och njöt av att jag inte hade något att göra. Då gjorde sig ångesten påmind igen, om att jag måste ha klar min elevledda lektion snart. Jag hatar den där ångesten, varför sover den aldrig? Ångest gör sig ofta påmint i mitt liv, fast i olika former. Nu kanske m,an förväntar sig att jag ska räkna upp dessa, förklara och sedan komma fram till att "nej men det är nog inget", men NEJ jag strejkar!
När slaget närmade sig midnatt gjorde jag något mycket ovanligt. För en gångs skull tog jag kort på mig själv! det kan vara ganska kul, ingen ska se dem såklart, det är bara för att man själv ska kunna få skratta lite. har egentligen aldrig förstått mig på folk som spenderar timmar på att hitta den perfekta vinkeln på sig själv. Själv, vill jag ha spontana bilder (sånna bilder ser man dock ofta jävligt ful ut på, men men, vad ska man göra?)
Hur kul känns det att kolla på någons presentation och hitta 149048904857856975 bilder på dem själva? Känns inte det lite... Narcisistiskt? (woooow that's hard to spell) "Hej, jag älskar mig själv och spenderar min fritid med att ta kort på mig själv." Nej tack! Alla bilder jag tar på mig själv, behåller jag för mig själv!
En ny läsare av min blogg gjorde en kommentar av min presentation här på blogg, som jag aldrig tänkt på. "Varför hatar du mörker?" Det sjuka är att jag nog inte gör det. Det är nog bara vad som sker i mitt huvud vid märker som jag hatar. Mörker kan vara behagligt...Det kan vara mysigt och omslutande. Men det kan även vara fasansfullt, förstörande eller...Ja, Läskigt!
men varför fruktar man det? Är det för att man inte kan se vad som är framför en? För att man inte kan se skuggorna lura? Eller är det illutioner av monster? Många spratt
Kommentarer
Trackback
