11/12 2007
Någonsin vaknat och bara känt dig utmattad trots att du just sovit länge? det är alltid ganska intressant. Vaknade ändå av min moders klackar mot stengolvet. Klockan halvsju sprang hon runt på övervåningen, jävla elefant. Kunde inte somna om, ganska bra start på dagen va?
Kände mig nervös inför engelska provet, men kunde ändå lugna ned mig, engelska är mitt ämne och det kan jag. Det har jag alltid kunnat, dessvärre har min lärare lyckats förstöra min engelska en del skulle jag tro.
Vi hade no på morgonen, direkt i datorsalen. Vi sökte en del information och jag märkte själv vilka underbara humörsväningar jag hade. Skrek ofta på Gustav, inte så mycket på Hampus. Lektionen gick lite trögt men vi fick ihop en hel del till så nu var det inte långt i från klart allt ihopa. Under lektionen kom jag fram till en sak som jag måste jobba på med mig själv; Tålamod. Jag måste ta det lugnt och när jag känner att tråden är slut ska jag försöka låtsas som om det finns en halvmeter till. Väntar jag en liten extra stund hinner det oftast gå över och jag överreagerar inte hela tiden. Tack för den genen pappa!
Efter denna lektion började jag känna mig sjuk. Ont i magen och ont i huvudet. Nervositeten inför engelska provet började byggas upp och jag blev faktiskt rätt sjuk. Berättade för vännerna att jag nog skulle gå hem och jag visste PRECIS vad de tänkte, även fast de inte fattade de. De trodde antagligen att jag gick hem för att slippa provet. Orkade dock inte bry mig så jag knatade bara hem.
Mötte pappa i dörren, pratade kort med honom och gick sedan ned för att sova. Satte i en dvd och låg bara i min alldeles för mjuka säng. Fick senare sällskap av min hund, som låg nedanför mina fötter. Han morrade lite då och då, när jag rörde mina fötter. När jag blev uttråkad rörde jag på föterna bara för att busa med hunden. jag hann se fyra filmer och under den tiden, hann Jason krypa upp och lägga sig bredvid mig.
Man får enormt mycket tid att tänka när man är sjuk. Det finns ett håll som mina tankar riktats åt enormt mycket på senare tid och jag kunde inte låta bli idag heller. Det finns en del med just en personen som jag verkligen gillar, det är det som jag tänker på..
Lyckades förövrigt överdosera min ventolin 15 ggr om eftersom jag inte hade min symbicort. jag blir enormt handikappad utan mina rätta mediciner. (Låter som om jag har... Någon nervsjukdom)
Har hunnit att reflektera lite över vad läkarna sa till mig och mina föräldrar, för tio år sedan när jag fick diagnosen Astma. Då var förhoppningen att jag skulle bli av med astman när jag blev äldre. Men det antog jag, liten och korkad, att det innebar 18. Fick dock klart för mig senare i livet att det skulle vara ungefär när jag gick ur puberteten.
Därför känns det lite deprimerande, jag lär troligtvis få leva med astma hela livet. Det är inte nu förän jag skriver det som jag känner hur faktiskt ledsen jag blir. Astman har förstört mitt liv på ganska många sätt och har gjort mig osäker på mig själv. Det fanns även förhoppningar om att de skulle bli enklare om det nu inte skulle försvinna helt. Den förhoppningen har jag levt på länga men har nu förstått att ventolin, pulmecort, symbicort, zylex, citirizin M.fl INTE är en förbättring från bara symbicort.
Många lärare ger det förklaringen "Att ha astma är som att andas genom ett sugrör". Bah! Om du faktiskt vill förstå hur det är att få en attack så springer du tills du blir riktigt andfådd, du vet, så där andfådd att det känns som is i lungorna. Sedan tar du ett sugrör, knögglar ihop det och viker det så att det blir hälften så tunt och försöker sedan andas genom detta. DET är en bra beskrivning.
Om du någonsin ser mig få en attack kanske du nu förstår om jag river över bröstet och halsen, jag vill försöka rycka ut mina luftrör.
Andra saker jag tröttnat på angående min astma är bl.a. två saker. 1. När folk som känner mig försöker prata med mig när jag just tagit min inhalator, TROTS att de vet om att jag inte får prata tio sek efter inhalationen. 2. Folk som försöker prata över mig, som tror att jag inte själv kan beskriva hur det är utan tror att jag behöver någon jävla tolk som pratar med mig. Som om jag vore handikappad! Men nej tack, jag är vare sig handikappad eller i behov av en tolk. jag står på egna ben (Även fast dessa gärna viker sig) Det finns få som jag tillåter berätta åt mig, eller beskriva mina uppleveser.
Dessa människor måste jag fullt lita på och lite därtill. Undrar vilka jag litar på egentligen... Jag har märkt hur svårt jag har fått det på senaste att lita på folk i min omgivning. Jag trodde inte att all skit som hänt i mina relationer skulle ha någon betydelse men jag känner hur nojig jag blivit. Tacksamt nog har jag en nära vän som ska försöka hjälpa mig med detta.
Resterna tid av dagen gjorde jag inte så mycket. Kom endast fram till att Viktor gör mig nervös och att jag borde ha använt mer av dagen för att plugga. Kom även fram till att min 13 åriga granne antingen måste 1. dra för persienner eller 2. Lära sig att inte stå 15 timmar om dagen framför spegeln, eftersom jag ser det som något enormt kul när hon posar hela tiden framför spegeln.
Men nej, Jag skall icke döma.
Dagens låt: Slayer - Dead Skin Mask (även fast mitt ljud låter funky)
Ska träffa någon i helgen...*host*
Tussilago!
Äntligen fått nya dosor av min medicin!
Känner mig lite ledsen eftersom jag missade Dexter igår...
Puss o kram du som läst min blogg för dagen
Kände mig nervös inför engelska provet, men kunde ändå lugna ned mig, engelska är mitt ämne och det kan jag. Det har jag alltid kunnat, dessvärre har min lärare lyckats förstöra min engelska en del skulle jag tro.
Vi hade no på morgonen, direkt i datorsalen. Vi sökte en del information och jag märkte själv vilka underbara humörsväningar jag hade. Skrek ofta på Gustav, inte så mycket på Hampus. Lektionen gick lite trögt men vi fick ihop en hel del till så nu var det inte långt i från klart allt ihopa. Under lektionen kom jag fram till en sak som jag måste jobba på med mig själv; Tålamod. Jag måste ta det lugnt och när jag känner att tråden är slut ska jag försöka låtsas som om det finns en halvmeter till. Väntar jag en liten extra stund hinner det oftast gå över och jag överreagerar inte hela tiden. Tack för den genen pappa!
Efter denna lektion började jag känna mig sjuk. Ont i magen och ont i huvudet. Nervositeten inför engelska provet började byggas upp och jag blev faktiskt rätt sjuk. Berättade för vännerna att jag nog skulle gå hem och jag visste PRECIS vad de tänkte, även fast de inte fattade de. De trodde antagligen att jag gick hem för att slippa provet. Orkade dock inte bry mig så jag knatade bara hem.
Mötte pappa i dörren, pratade kort med honom och gick sedan ned för att sova. Satte i en dvd och låg bara i min alldeles för mjuka säng. Fick senare sällskap av min hund, som låg nedanför mina fötter. Han morrade lite då och då, när jag rörde mina fötter. När jag blev uttråkad rörde jag på föterna bara för att busa med hunden. jag hann se fyra filmer och under den tiden, hann Jason krypa upp och lägga sig bredvid mig.
Man får enormt mycket tid att tänka när man är sjuk. Det finns ett håll som mina tankar riktats åt enormt mycket på senare tid och jag kunde inte låta bli idag heller. Det finns en del med just en personen som jag verkligen gillar, det är det som jag tänker på..
Lyckades förövrigt överdosera min ventolin 15 ggr om eftersom jag inte hade min symbicort. jag blir enormt handikappad utan mina rätta mediciner. (Låter som om jag har... Någon nervsjukdom)
Har hunnit att reflektera lite över vad läkarna sa till mig och mina föräldrar, för tio år sedan när jag fick diagnosen Astma. Då var förhoppningen att jag skulle bli av med astman när jag blev äldre. Men det antog jag, liten och korkad, att det innebar 18. Fick dock klart för mig senare i livet att det skulle vara ungefär när jag gick ur puberteten.
Därför känns det lite deprimerande, jag lär troligtvis få leva med astma hela livet. Det är inte nu förän jag skriver det som jag känner hur faktiskt ledsen jag blir. Astman har förstört mitt liv på ganska många sätt och har gjort mig osäker på mig själv. Det fanns även förhoppningar om att de skulle bli enklare om det nu inte skulle försvinna helt. Den förhoppningen har jag levt på länga men har nu förstått att ventolin, pulmecort, symbicort, zylex, citirizin M.fl INTE är en förbättring från bara symbicort.
Många lärare ger det förklaringen "Att ha astma är som att andas genom ett sugrör". Bah! Om du faktiskt vill förstå hur det är att få en attack så springer du tills du blir riktigt andfådd, du vet, så där andfådd att det känns som is i lungorna. Sedan tar du ett sugrör, knögglar ihop det och viker det så att det blir hälften så tunt och försöker sedan andas genom detta. DET är en bra beskrivning.
Om du någonsin ser mig få en attack kanske du nu förstår om jag river över bröstet och halsen, jag vill försöka rycka ut mina luftrör.
Andra saker jag tröttnat på angående min astma är bl.a. två saker. 1. När folk som känner mig försöker prata med mig när jag just tagit min inhalator, TROTS att de vet om att jag inte får prata tio sek efter inhalationen. 2. Folk som försöker prata över mig, som tror att jag inte själv kan beskriva hur det är utan tror att jag behöver någon jävla tolk som pratar med mig. Som om jag vore handikappad! Men nej tack, jag är vare sig handikappad eller i behov av en tolk. jag står på egna ben (Även fast dessa gärna viker sig) Det finns få som jag tillåter berätta åt mig, eller beskriva mina uppleveser.
Dessa människor måste jag fullt lita på och lite därtill. Undrar vilka jag litar på egentligen... Jag har märkt hur svårt jag har fått det på senaste att lita på folk i min omgivning. Jag trodde inte att all skit som hänt i mina relationer skulle ha någon betydelse men jag känner hur nojig jag blivit. Tacksamt nog har jag en nära vän som ska försöka hjälpa mig med detta.
Resterna tid av dagen gjorde jag inte så mycket. Kom endast fram till att Viktor gör mig nervös och att jag borde ha använt mer av dagen för att plugga. Kom även fram till att min 13 åriga granne antingen måste 1. dra för persienner eller 2. Lära sig att inte stå 15 timmar om dagen framför spegeln, eftersom jag ser det som något enormt kul när hon posar hela tiden framför spegeln.
Men nej, Jag skall icke döma.
Dagens låt: Slayer - Dead Skin Mask (även fast mitt ljud låter funky)
Ska träffa någon i helgen...*host*
Tussilago!
Äntligen fått nya dosor av min medicin!
Känner mig lite ledsen eftersom jag missade Dexter igår...
Puss o kram du som läst min blogg för dagen
Kommentarer
Trackback
